Jag sitter i bilen på väg från julfirandet 2007 och slås av en tanke som slagit mig så många gånger förut. I dessa ta-hand-om-miljöntider så är det ofattbart mycket lastbilstrafik ute på våra vägar. Jag känner några chaufförer personligen som inte stödjer min tes, men kan ändå inte få den riktigt ur skallen.
Är det månde så att lastbilschaufförer är som små barn med sina leksaker. Lastbilen är det käraste man har. Man vårdar det ömt, kramar det, leker med det och ser till att leksaken har det så bra som en leksak någonsin kan ha det.
Det är ju i det läget förståeligt att det är smärtsamt när frugan/mamman drar näven i bordet den 24e varje december och säger att ”Nu får det ta mig tusan vara nog. Nu är det jul och nu håller du dig borta från din leksak i några dagar.”
Julafton går väl bra. Det är mycket mat, klappar och annat som tar uppmärksamheten i anspråk. Juldagen funkar någorlunda men det börjar klia i fingrarna, besöket hos tant hit och tant dit börjar gå på nerverna. Abstinensen gör sig påmind. Lika bra att dränka den i rejäla mängder julöl. Annandagen är en enda lång pina. Annandagsjakt kanske räddar förmiddagen, men sedan gör det rejält ont i lastbilschauffören.
Så den 27e december är de röda dagarna äntligen förbi och frugan/mammans vädjan om att du ska stanna hemma ytterligare någon dag tillsammans med familjen biter helt enkelt inte längre. Nu är det ut på vägen som gäller – jobb eller inte. Jag tror samtliga lastbilar över 3 meter var ute på vägen idag och körde sakta, stänkte ner och var allmänt i vägen. Som om det vore den första silen på en vecka suger de extra sakta och länge på upplevelsen.
Bredvid vägen går en annan väg – järnvägen. Miljömässigt en vinstlott i jämförelse med lastbilarna och jag undrar varför man inte gynnar järnvägen mer och de stora vägtransporterna mindre. Det är ju så man kan bli förbannad för mindre – inte minst att jag inte kommer fram fort nog…
torsdag 27 december 2007
tisdag 25 december 2007
På spaning efter den tid som flytt
I västligaste väst vandrade en liten blond, blåögd pojke på gropiga grusvägar bland höga tallar och granar. Det var Waterloo som segrade men om detta visste han intet förrän långt senare. John Blund och Stenmark gjorde uppenbara intryck under åren som gick men inte hellre av detta har några bestående minnen bevarats. Från pappas knä och mammas famn tog sig den blåögda, blonda pojken små försiktiga steg ut i världen.
Han förbannade cykeln som enda transportmedel till fotbollsträningar och kompisumgänge. Avstånden kändes oändliga, uppförsbackarna långa och världen var alldeles lagom stor för att ha plats för ett gäng cowboys som själva tyckte de spred skräck i närområdet. På TV diggilooades och diggilejades det och Sverige var återigen bäst i stora vida världen.
Så fick cykeln motor. Det trimmades och fixades. Världen krympte och snart kändes det som att hur långt man än åkte var man inte nog långt borta från det som kallas hemma. Vi var revolterande ungdomar som började utforska det förbjudna. Vi rökte och drack och hade inte perspektivet längre än till hur man skulle komma förbi föräldrarna utan att bli upptäckt. Mot vuxenvärlden var vi ett och det var utan tvekan vi som visste bäst.
Med åren blev frestelserna större men tiden var ännu inte mogen för att ansvaret skulle gå hand i hand med dessa. Vi testade och prövade, tänjde på gränser och försökte hitta oss själva. Carola lär ha klarat sig bra i schlagersammanhang – men vad brydde vi oss om detta? Många ville vända hem, några ville ta sig längre bort.
Den blonda, blåögda pojkens usla grundskolebetyg vändes till gymnasietoppbetyg. Frihet var fantastiskt och livet lekte till tonerna av Pink Floyd vars mur symboliskt rivits i centrala Europa. En festival var född och den gropiga grusvägen hade förbytts till asfalt och betong.
Nu låg världen framför ens fötter och bara väntade på att bli upptäckt. Vid högre läroverk utbildades i konsten att umgås och förstå-sig-på. Den klarblå färgen som färgat pojken under gymnasietidens år började så smått att tappa sitt lyster och svaret på frågan om vad som faktiskt var rätt och riktig kändes inte längre lika självklar. En komplex och komplicerad värld uppenbarade sig så sakteliga och ingenting visade sig vara inte alls som vi en gång så säkert trott.
Med tur och ett uns taktiskt utspel började varje månad lönekuverten trilla in på den lilla lägenhetens hallgolv och med dem en förutsättning att börja bygga något eget. Mer kvadrat, närmare centrum och ständiga möten låg högst på agendan. Lite på låtsas klev den blåögda pojken in i någon sorts vuxenvärld. Än mer kvadrat, längre från centrum, lugn och ro. Status och förhandling – det var nu man skulle visa världen vem man var.
Med ”sitt” på det trygga var allt som sig bör. Utan någon annan att ägna sin tid åt kunde all tid ägnas åt vad än kändes viktigt för stunden. Ansvar var en arbetstidsgrej – alla annan tid var min, bara min. Att det skulle bli svårt att hitta någon som ville dela det som var mitt borde jag kanske ha förstått.
Att onanera i egna intressen har sin tid och säkert sin funktion men något saknades i hjärtat. Sökande skedde både när och fjärran men aldrig var det bra nog. Kanske var det så att lockelsen av att alltid söka sig längre bort, på ännu ej upplevda marker gjorde pojken blind inför det som fanns nära nog? En högoddsare var Väse men, tro det eller ej, det var där som pojken för första gången någonsin hittade den äkta kärleken värd att tro på över tid. Ljuvligt klingande klockor och stråkar av äkta känslor stämdes upp och slogs an. Det var musik i mina öron och för första gången sedan gymnasietiden trodde jag mig veta vad som faktiskt var viktigt här i livet igen. Det var inte bara på låtsas längre.
Och här står jag så nu, den blonda, blåögda pojken från allra västligaste väst som fann kärleken öster om stan. En vuxen blåögd och blond man som står stadigt med en fot i det som en gång var och en fot i det som en gång ska bli. Han spanar på den tid som flytt och inser att den lärt honom mycket, gett honom nycklar som han ännu inte riktigt vet vart de leder. Han är oerhört tacksam för det som varit, omfamnar det samtidigt som han håller armarna vidöppna inför framtiden och konstaterar tyst att han levt och lever det bästa av liv. Det är bara att tacka och ta emot.
Han förbannade cykeln som enda transportmedel till fotbollsträningar och kompisumgänge. Avstånden kändes oändliga, uppförsbackarna långa och världen var alldeles lagom stor för att ha plats för ett gäng cowboys som själva tyckte de spred skräck i närområdet. På TV diggilooades och diggilejades det och Sverige var återigen bäst i stora vida världen.
Så fick cykeln motor. Det trimmades och fixades. Världen krympte och snart kändes det som att hur långt man än åkte var man inte nog långt borta från det som kallas hemma. Vi var revolterande ungdomar som började utforska det förbjudna. Vi rökte och drack och hade inte perspektivet längre än till hur man skulle komma förbi föräldrarna utan att bli upptäckt. Mot vuxenvärlden var vi ett och det var utan tvekan vi som visste bäst.
Med åren blev frestelserna större men tiden var ännu inte mogen för att ansvaret skulle gå hand i hand med dessa. Vi testade och prövade, tänjde på gränser och försökte hitta oss själva. Carola lär ha klarat sig bra i schlagersammanhang – men vad brydde vi oss om detta? Många ville vända hem, några ville ta sig längre bort.
Den blonda, blåögda pojkens usla grundskolebetyg vändes till gymnasietoppbetyg. Frihet var fantastiskt och livet lekte till tonerna av Pink Floyd vars mur symboliskt rivits i centrala Europa. En festival var född och den gropiga grusvägen hade förbytts till asfalt och betong.
Nu låg världen framför ens fötter och bara väntade på att bli upptäckt. Vid högre läroverk utbildades i konsten att umgås och förstå-sig-på. Den klarblå färgen som färgat pojken under gymnasietidens år började så smått att tappa sitt lyster och svaret på frågan om vad som faktiskt var rätt och riktig kändes inte längre lika självklar. En komplex och komplicerad värld uppenbarade sig så sakteliga och ingenting visade sig vara inte alls som vi en gång så säkert trott.
Med tur och ett uns taktiskt utspel började varje månad lönekuverten trilla in på den lilla lägenhetens hallgolv och med dem en förutsättning att börja bygga något eget. Mer kvadrat, närmare centrum och ständiga möten låg högst på agendan. Lite på låtsas klev den blåögda pojken in i någon sorts vuxenvärld. Än mer kvadrat, längre från centrum, lugn och ro. Status och förhandling – det var nu man skulle visa världen vem man var.
Med ”sitt” på det trygga var allt som sig bör. Utan någon annan att ägna sin tid åt kunde all tid ägnas åt vad än kändes viktigt för stunden. Ansvar var en arbetstidsgrej – alla annan tid var min, bara min. Att det skulle bli svårt att hitta någon som ville dela det som var mitt borde jag kanske ha förstått.
Att onanera i egna intressen har sin tid och säkert sin funktion men något saknades i hjärtat. Sökande skedde både när och fjärran men aldrig var det bra nog. Kanske var det så att lockelsen av att alltid söka sig längre bort, på ännu ej upplevda marker gjorde pojken blind inför det som fanns nära nog? En högoddsare var Väse men, tro det eller ej, det var där som pojken för första gången någonsin hittade den äkta kärleken värd att tro på över tid. Ljuvligt klingande klockor och stråkar av äkta känslor stämdes upp och slogs an. Det var musik i mina öron och för första gången sedan gymnasietiden trodde jag mig veta vad som faktiskt var viktigt här i livet igen. Det var inte bara på låtsas längre.
Och här står jag så nu, den blonda, blåögda pojken från allra västligaste väst som fann kärleken öster om stan. En vuxen blåögd och blond man som står stadigt med en fot i det som en gång var och en fot i det som en gång ska bli. Han spanar på den tid som flytt och inser att den lärt honom mycket, gett honom nycklar som han ännu inte riktigt vet vart de leder. Han är oerhört tacksam för det som varit, omfamnar det samtidigt som han håller armarna vidöppna inför framtiden och konstaterar tyst att han levt och lever det bästa av liv. Det är bara att tacka och ta emot.
Introducing the band pt. 2
Det fanns en tid då det som hände hände på MySpace. Den tiden är förbi och på inrådan av min gode vän H.M.Hellberg har jag nu flyttat över mitt tyckande och tänkande till Blogspot. En nystart var nödvändig. Orden på MySpace hade tjänat sitt syfte liksom soptunnan på mitt dataskrivbord. Men som den samlarpersonlighet jag nu är har jag inte hjärta att fullständigt radera det som en gång varit utan sparar det på www.myspace.com/flognfeldt för alla som kan vara intresserade. Liksom den utslitna T-shirten hamnar saker och ting i mörka vrår för att plötsligt en dag dyka upp ur intet - Man hade glömt bort att den fanns kvar, tittar på de, känner på den och minns med ett leende på läpparna vad den varit med om.
En nyordning råder för närvarande. Jag trivs med mycket och har omprioriterat än mer. Några saker saknar jag, andra välkomnar jag med förtjusning. För att veta var man står måste man prova nya saker, byta jobb, byta stil, inriktning, tankar och funderingar. Först därefter kan man ta ett steg tillbaka och fundera på vad man vill behålla, vad som ska kastas och vad nytt man ska göra till sitt.
Att skriva en så kallad blog må vara hur ”ute” som helst , men so what? Det är och förblir roligt att skriva, publicera och eventuellt få lite kommentarer. Orden har en terapeutisk effekt som likväl kan härbärgera tunga tankar åt en som höja njutningen i det lustfyllda. Den här bloggen handlar med andra ord, till syvende och sist, om mig. Jag tycker och tänker, tänker och tycker och titt som tätt bara tycker jag. Ogenomtänkta tankar kan vara nog så roliga som de genomtänkta, välformulerade och politiskt korrekta. Så - jag avsäger mig härmed allt ansvar vad gäller seriositet och allvar. Jag menar inget illa, vill bara väcka en tanke. Tycker jag något här, tycker jag det för stunden och förslår jag något har jag inte tänkt på konsekvenserna. För, allvarligt talat, det är bara lilla jag i lilla här och lilla nu.
Och med det sagt får jag lov att förklara denna nya blog för officiellt invigd.
Välkommen!
En nyordning råder för närvarande. Jag trivs med mycket och har omprioriterat än mer. Några saker saknar jag, andra välkomnar jag med förtjusning. För att veta var man står måste man prova nya saker, byta jobb, byta stil, inriktning, tankar och funderingar. Först därefter kan man ta ett steg tillbaka och fundera på vad man vill behålla, vad som ska kastas och vad nytt man ska göra till sitt.
Att skriva en så kallad blog må vara hur ”ute” som helst , men so what? Det är och förblir roligt att skriva, publicera och eventuellt få lite kommentarer. Orden har en terapeutisk effekt som likväl kan härbärgera tunga tankar åt en som höja njutningen i det lustfyllda. Den här bloggen handlar med andra ord, till syvende och sist, om mig. Jag tycker och tänker, tänker och tycker och titt som tätt bara tycker jag. Ogenomtänkta tankar kan vara nog så roliga som de genomtänkta, välformulerade och politiskt korrekta. Så - jag avsäger mig härmed allt ansvar vad gäller seriositet och allvar. Jag menar inget illa, vill bara väcka en tanke. Tycker jag något här, tycker jag det för stunden och förslår jag något har jag inte tänkt på konsekvenserna. För, allvarligt talat, det är bara lilla jag i lilla här och lilla nu.
Och med det sagt får jag lov att förklara denna nya blog för officiellt invigd.
Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)