Friidrott i Berlin, det var visst VM i år...

När regnet fortsätter falla tungt och utan avbrott får man gilla läget och sätta sig framför TVn även i sommarstugan även om det gör ont i hjärtat. Och vad hittar man väl där om inte Friidrott från Berlin.

Det springs hit, hoppas dit och så hivar man iväg något lite då och då. Och utan några svenska hopp så kan jag snabbt konstatera att det hela inte är så värst engagerande.

Dagens stora snackis är 100 meter - vilket så vitt jag kan minnas det alltid är när det vankas friidrott. Men vad är det egentligen? 100 meter är ju fan ingenting. Man blir knappt svett på den distansen. Golf framstår ju som värsta utmattningsgrenen i jämförelse. 100 meter. Så mesigt.

Tacka vet jag de som springer 10 000 meter då. De hinner i alla fall få upp pulsen lite. Å andra sidan - hur tråkigt blir inte det att titta på när de bara joggar runt 90% av tiden. Egentligen borde de avverka alla varv i en källare under arenan för att sedan komma upp inför själva avgörandet.

För att bara göra en liten hockeyjämförelse vore 100 meter som att gå in i en arena och se fram emot höjdpunkten: tekningen.

Elitserien vs. JVM

Det var en kontrasternas afton igår. Först Färjestad – Brynäs i Löfbergs Lila Arena och sedan JVM, Sverige – Kanada. Förhoppningsvis var det fler än mig la märke till skillnaden eftersom jag tror att man i den har svaret på vad som ska få intresset och publiken tillbaka till Elitserien.

Låt mig börja i en drygt halvfull LLA. Trycket på läktaren var i klass med vad man kan förvänta sig på ett distriktsmästerskap i golf. På isen var det snygga transporter genom zonerna och väl inne i offensiv zon stannade man upp och kollade vad man kan tänkas göra nu. ”Hmmm, kanske passa lite snett bakåt?” Pucken erövras och så är det samma visa åt andra hållet. På något sätt var min kollega Magnus analys klockren: ”Taktiken verkar hämtad direkt från Rugbyn, spring framåt, undvik närkontakt och passa sedan bakåt.”

Annat var det då i Ottawa. Vilket jävla ös från första nedsläpp till sista! Rakt på mål, varje chans är en potentiell målchans. Pang. Pang. Pang. Inte en lugn sekund. Stenhårda tacklingar, snabba byten och domare som inte skiter knäck bara för att det tacklas. På en period i JVM-finalen fanns mer energi än vad ”gubbarna” i Elitserien lägger på en hel säsong (möjligtvis exklusive slutspel). Det var, som min mamma kort konstaterade: ”hockey och inte ett mysigt sällskapsspel.”

Jag har varit emot det tidigare men har nu gått över till att förespråka mindre rinkar även i Sverige. Med mindre rinkar (och större offensiva zoner) finns det inte tid att lalla runt. Två huvuddomare bör också införas – och dessa båda bör läras upp att det är ok att tacklas i hockey. Små slagsmål bör ge 2+2 eller max 5 minuter – domarna bryter in så fort det inte längre är ge och ta. Långa avstängningar och processer i diverse instanser sparas till höga klubbor, allvarliga slashingar och annat som uppenbart skadar spelarna.

Mer känsla och mindre golf med andra ord.

Tre förtvivlade kronor

Enkom förtvivlat ser det dock ut för Trekronor. Matchen mot Ryssland idag var knappast någon reklam för svensk hockey. Och bra reklam är nog en av de injektioner som svensk hockey behöver för närvarande.

Det sägs att all reklam är bra reklam - men jag vette tusan om det inte vore bättre för hockeyintresset i Sverige om man la ner Trekronor i alla lägen utom där samtliga de bästa spelarna är med.

Mellan hopp och förtvivlan

Jag är övertygad om att en av de mest ultimata sporterna är Skidskytte. Via TV har man lätt att följa hela loppen och inte allt för sällan kastas man hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Och just detta fenomen gör sporten oerhört spännande att titta på.

Idag inledde Sverige bra i stafetten. Trots tappad stav låg vi bra med. Hopp. Andrasträckan var en katastrof. Förtvivlan. Tredjesträckan med Ferry gick bra men vi var alldeles för långt efter. Ger upp hoppet. Bergman på sistasträckan skjuter bra, åker bäst av alla och Sverige blir tvåa.

Jag blir väldans engagerad i sådana saker. Det slår an en sträng och jag har inte långt till en tår. Så jäkla roligt med något som faktist berör.

Fusk ger Frölundafavör?

3-3 i matcher efter en mycket märklig sjätte match i årets kvartsfinalserie mellan Färjestad och Frölunda. Och "mycket märklig" är på gränsen till en underdrift. Faktum är att jag tror att samtliga matcher som spelats i den så kallade Borgen på något sätt och vis har dribblats med på andra ställen än på isen. Det handlar om omspolning, ingen omspolning, släckta lampor, inga lampor och så då slutligen någon/något som trycker på knappen för slutsignalen innan matchen är slut - precis i ett läge då Färjestad vunnit en tekning och hade möjlighet att kvittera matchen.

Nu tror jag egentligen inte att det var så fruktansvärt illa att någon orolig Göteborgare i sekretariatet faktiskt tryckte på knappen, men det är en spännande tanke. I en såpass proffsig liga som Elitserien ändå får sägas vara - och då inte minst om man pratar två av giganterna, FBK-FHC - får inte ens möjligheten till något dyligt finnas. Ren och skär skandal helt enkelt.

Efteråt agerade samtliga involverade med ett stort lugn och utan att brusa upp. Visst, det är naturligtvis smart. Men jag personligen blir tvärilsk. Egentligen tycker jag Färjestad bör tilldömas segern. Och om inte det går för sig så bör sista perioden spelas om. Om även detta är omöjligt borde åtminstone de fem sista sekunderna spelas om. Men så blir det naturligtvis inte. Hence, mission completed.

Tyvärr tror jag att allt detta enkom gynnar Frölunda. Och förhoppningsvis är det inte är annat än slumpen, oturen, Gud, Satan eller någon annan högre makt som lagt sig i den här kvartsfinalserien. På påskafton fälls avgörandet. Får väl se om det är Jesus eller några häxor som lägger sig i i LLA. Knappast troligt. Sådant här händer bara i Göteborg.

Det estetiskt vackra i att bli strypt

Jag ska erkänna att jag i grund och botten är lite av en fegis eller mes i vissa lägen. Till exempel tycker jag inte om när det gör ont - utan gör så gott jag kan för att undvika detta (med några få undantag - tatueringar som är hur skönt som helst). Detta har lett till att jag aldrig ens tänkt tanken på att hålla på med någon sport som just gör ont per default.

Men så för ett och ett halvt år sedan började jag fundera på om inte boxning vore något för mig. Träningen har jag hört ska vara riktigt riktigt bra och någonstans inne i mig så fanns en liten längtan efter att ge mig in i något sådant. Som så ofta annars bidde det inget av det den gången heller.

Så en grå januarifredagsmorgon blev jag inbjuden till en uppvisningsträning med Jani Lax. Frågan är om inte Jani är det utan tvekan tuffaste jag känner. Självsäker, orädd och uppenbart stryktåligare än mig. Att se honom visa grepp och tekniker är en fröjd för ögat. Det ser enkelt och vackert ut och jag lovar att det är grymt effektivt.

Efter lite uppvärmning parades vi i salen ihop och började känna lite på de övningar som Jani visat upp. När det blev lite komplicerat kom Jani, som gick runt och hjälpte till, till vår hjälp och visade hur det skulle gå till. Och jag kan ju bara säga såhär - skulle jag välja att bli beskyddad av en pistol och en Jani skulle jag välja Jani i 99 fall av 100. Jag är helt enkelt grymt imponerad och skulle väldigt gärna vilja träna mer.

Men så var det ju det här med att det gör ont. Efter att Jani kastat ner mig i mattan och kopplat ett strypgrepp har jag jäkligt ont i halsen. "Du kommer helt klart vara bland de äldre, men kom gärna ner på nybörjarkursen som börjar på måndag," sa Jani. Jag kommer inte vara där - men en sak är säker - jag är grymt sugen att testa lite mer någon gång.