U2 360 live @ Ullevi

Sent om sider några ord om konserten med U2 på Nya Ullevi i lördags. Referensen för en absolut toppenkonsert har allt sedan 1993 varit Pink Floyd. Bättre än så går det helt enkelt inte att få till det.

Men i lördags tangerade U2 bedriften. Det irländska bandets 360-tour slår de facto det mesta, åtminstone i scenbygge. The Claw, som den kallas - måste ha varit skrämmande dyr (och då har man fyra stycken som åker runt i världen) men fyller också sin funktion. Det är häftigt - häftigare - superhäftigast helt enkelt. Så på punkten scenbygge och upplevelse så slår de faktiskt Pink Floyd.

Däremot behåller Pink Floyd tronen genom ett mycket bättre och mognare låtval. U2 verkar snarast lida av lite åldersnojja och försöker skrika och skräna så mycket som möjligt för att visa att de minsann fortfarande kan vara tuffa. Men faktum är ju att det idag finns mängder av band som skriker och skränar bra mycket bättre än vad U2 någonsin har gjort eller kommer göra. Det är, enligt mig, inte de låtarna som gör U2 unika.

Men självklart fanns där fantastiska låtar som presenterades på ett sätt som vid flertalet tillfällen gjorde att man näst intill fick en tår i ögat. Det var såå vackert! Bäst tyckte jag personligen att I still haven't found what I'm looking for var, men även With or without you, One, Walk on med flera var fantastiska.

Hade jag fått bestämma (vilket jag allt för sällan får...) hade dessutom följande låtar funnits med i setlisten:
The Wanderer
The Saints are coming
Sometimes you can't make it on your own
Kite
Out of Control
One tree hill
So Cruel
Numb
Wake up dead man
In a little while

U2 here I come

Ibland kommer ändå flytet passerandes förbi helt oförhappandes. Som igår då U2-febern börjat sprida sig över Sverige. Man muttrar tyst för sig själv att nog tusan vore det roligt att se dem en gång till. Men utan biljett – inget U2.

Så pratar med en kompis, Thomas, som råkar ha en biljett över. Pang Boom och så är man på väg mot Ullevi och U2 på lördagen (då det uppenbarligen till och med ska bli ett uppehåll i allt regnande).

Så Bono: Vi ses på lördag!

Arvikafestivalen 2010 börjar ta form

Man har inte ens hunnit packa ihop festivalen 2009 innan det är dags att presentera lite akter till Arvikafestivalen 2010. Dagar och spelordning är naturligtvis inte klart än men några av banden är:

Scen: Apollo

C.C.Cowboys
Chumbawamba
Covenant
Detektivbyrån
Front 242
KMFDM
Madrugada
Tiamat
Underworld
Volbeat
Vomitory
W.A.S.P.
White Lies
Weeping Willows

Scen: Vintergatan

Apoptygma Berzerk
Dimmu Borgir
Moby
Muse
Placebo
Rammstein
Roger Waters
Teddybears STHLM
The Killers

För dig som redan nu vill lyssna in dig på banden ovan rekommenderas Spotify, din lokala skivhandlare eller något annat ställe där du kan få tag i musiken.

Detta plus mycket mer kommer till Arvika 2010 om bara lilla jag får bestämma. Men sådan tur har jag (ni?) väl inte? ;-)

KORN+PINK FLOYD=KÄRLEK

Sista dagen av 2009-års Arvikafestival var väl den som i förhand lovade mest intressanta band att titta på. Alice in Videoland, Fleet Foxes, Mustasch, Thåström, Mind in a box och lika jättekultiga som jättedåliga DAF fanns i lineupen. Ja, och så fanns där så klart Korn – ett band och en genre som jag bara inte klarar av. Och av just den anledningen kommer resten av denna lilla text enkom handla om…

KORN!

Bara för att ha sett dem släpade jag mig till Arvikafestivalens stora scen någon låt in i Korns spelning på lördagskvällen. Lyssnade på avstånd en stund och gick sedan närmare scenen. Det var nämligen inte så jävla dåligt som jag hade föreställt mig.

Det kändes tight, proffsigt och lät faktiskt riktigt bra live. Så bra att jag blev helt fast.

Då bandet ropades in för extranummer öste de på som fan med någon låt som jag aldrig hört tidigare (och som sångaren konstaterade att om man inte kände till den här så var man uppenbarligen inget Korn-fan). När den låten var slut lämnade alla scenen förutom gitarristen som blev stående och leka med gitarren.

Det tjöt och svängde lite mystiskt utan att bli sådär gitarrskränjobbigt och jag tänkte där för mig själv att gitarristen minsann måste ha tjuvlyssnat på introt till Pink Floyds Run like hell – för det var helt klart lite åt det hållet det lät.

Så anslöt bassisten som satt sig på en förstärkare och han fyllde på med en ganska snabb men behaglig och tyst, djup bastakt utan att någon gång byta ton. Trummorna anslöt med bastrumman och Arvika fylldes av ett mäktigt och nästan förtrollande instrumentalparti under cirka fem minuter.

Då kommer sångaren in, går fram till micken och så kör bandet igenom Another brick in the wall 1, 2 och del 3 med solon, tempoväxlingar, allsång och hela faderuttan. Det kan inte ha varit en människa framför den scenen som inte fällde en tår. Det var magiskt vackert.

Och när man inte tror att det kan bli bättre än så här avslutas hela Korn-konserten med att glida över i Goodbye cruel world och kvällen är fulländad. Och frågan är om jag inte nyss bevittnat det bästa jag någonsin sett i Arvika.

Jag känner att jag vill ha mer mer mer! Jag känner att jag måste dela med mig av detta med någon som förstår. MMS:ar och SMS:ar nyblivne pappan Hellberg några gånger mitt i natten och ber såhär i efterhand tusen gånger om ursäkt om jag höll familjen vaken – men jag hade inget val.

Det är aldrig för sent att bli frälst uppenbarligen. Jag tar härmed tillbaka all skit jag sagt om KORN tidigare och tillber dem nu som gudar!

Depeche Mode, Arvikafetivalen 2009

Förväntningarna på dag tvås stora spelning var naturligtvis enorm. Depeche Mode live i Arvika är och förblir antagligen det största som hänt Arvika någonsin.

Dessvärre kunde jag dock snart konstatera att den här spelningen var den sämsta av de åtta gånger jag sett DM live. Downtempo, lite tråkigt låtval och en ganska klen ljudbild sänkte ett förväntat überbetyg. Detta kom dock inte som någon jätteöverraskning eftersom DMs utveckling de senaste åren gått från fylliga, häftiga ljudbilder till mer minimalistiska skapelser där textinnehållet blivit viktigare att förmedla än känslan hos konsertbesökarna.

Det var egentligen först mot slutet och med givna succéer som Never let me down again och Personal Jesus som DM levererade det de är kapabla till. Avslutningslåten (som kom alldeles för tidigt) Personal Jesus var dock kanske i den bästa version jag någonsin hört. Med rockabillygitarr och (äntligen) lite tempo blev avslutningen ändå magisk och DM kom därifrån med hedern i behåll.

Arvikafestivalen 2009 Dag 1

Nymodigheter var temat för Arvikafestivalen 2009. Bland annat hade man byggt om festivalområdet så vi knappt höll på att hitta - men det allra värsta var att man tvärstängtav vår fina genväg upp mot Solviksområdet som alltid gjort att vi haft minuter till området och hem. Nu är det stopp och vi måste knalla runt hela alltet. Effekten av detta lindras dock av det faktum att man satt upp en pool där vi bor. LOVELY!

Klart mest irriterande var en lokalraggare i en Volvo 740 cab med flammor eller liknande på sidorna. I den satt ett gäng halvnakna killar utan hår på bröstet och tyckte de var sååå tuffa. Vid trafikvakten inväntade de medvetet så att de blev först av bilarna när trafiken skulle stoppas och de gående släppas över. DÅ kör Volvon och stannar inte utan vakten får slänga sig åt sidan. Trotsigt? Töntigt! Och en så oerhört löjlig liten fjantprotest. Gillar man inte festivalen kan man väl åka fram och tillbaka genom Åmotfors eller något liknande.

Musikaliskt såg tog vi oss tid och titta på

The Sounds - riktigt riktigt bra faktiskt!

Opeth - Vi klarade av två låtar. Börjar uppenbarligen bli för gamla för det här. Gick istället till:

Detektivbyrån - som var jäkligt fräna. De bör man definitivt se en gång till.

Röyksopp - Grymt bra. Definitivt kvällens höjdpunkt. Lämnade en känsla av att man vill se det igen och igen och igen.

Nine Inch Nails - Det skulle vara industriellt och spännande. Det var en überdistad och effektad gitarr, ett trumset och en basist. Plus självaste ikonen Trent Reznor som sjöng och pillade på en keyboard (i två låtar, sedan råkade han slänga den av scenen). Vilken drêt! Kort och gott. Fem låtar senare gick vi och käkade lite nattamat istället.

Uppenbart är dock att nästan alla går och väntar på fredagens händelse. Depeche Mode! Jag tror det när jag ser det på scen. Men oj oj oj så jäkla roligt det ska bli. Depeche Mode i Arvika. Ja jävlar i det.

Semester. Dag #3. Spotifierad?

Höll på att skriva att jag har tråkigt, men lutade mig tillbaka i kontorsstolen och begrundade i några sekunder. Långtråkigt bara ynka 3 dagar in på semestern? Inte möjligt.

Så slår det mig - jag har inte tråkigt - jag är snarare överväldigad. Som musikälskare och med tillgång till ett reklamfritt Spotify håller jag på att bli fullständigt fastgrodd framför datorn. Man kan inte ta musiken med sig och utbudet är enormt. För en musikälskare skulle jag kunna stanna här hur länge som helst och bara bläddra bläddra bläddra. Lite som tonårssyndromet "stå-och-bläddra-bland-skivorna-i-skivaffären".

Förutom att gro fast framför datorn så har ytterligare ett problem uppstått. Det gamla "att-man-inte-kan-se-skogen-för-alla-träden-problemet" ligger nära till hands. Och av den anledningen - utifall det nu är någon som har samma problem som mig. Här kommer lite tips för dig som inte vet riktigt var du ska ta vägen i Spotifyskogen.

CC Cowboys - "Det har vaert noen her"
Chumbawamba - "Buy nothing day"
Haujobb - "Hymn"
Ministry - "Radar love"
Muse - "Map of problematique"
Placebo - "For what it's worth"
Project 86 - "Lucretia my reflection"
Underworld - "Cowgirl"
The Verve - "Love is noise"
Zeromancer - "Doppelgänger I love you"

Semester. Dag #2 Tema Thåström

Man blir trött av att vara kreativ. Se bara på Thåström, vars senaste verk jag försöker ta mig igenom som en liten förberedelse inför Arvikafestivalen. Han har ju varit oerhört påhittig och kreativ genom åren och skapat bland det bästa som någonsin gjorts på svenska. Men nu... "Kärlek är för dom" är ett ångestfyllt sömnmedel i den segare och tråkigare klassen och som saknar känsla och finess. Måtte han bara köra gamla låtar på scen om två veckor.

Jag var också väldigt kreativ och påhittig igår, och, tja, då förstår ni i vilket läge jag är idag.

/Sliiiiten :-)

Eurovision Song Contest 2009

Och så sitter man då där igen, framför TV:n och tittar på spektaklet som den här gången tar plats i Moskva. Förväntningarna är inte höga och inte heller hoppet på en Sverigeseger efter att Caroline af Ugglas förlorat i den svenska uttagningen någon månad tidigare.

Ett bidrag får oss att höja ögonbrynen i soffan där vi sitter. Vi tittar på varandra och säger samtidigt: Oh jävlar så bra! Det är så bra att man bara måste rösta. För en gångs skull kan en riktigt bra låt vinna.

Så börjar röstningsresultaten trilla in och till viss del verkar ju systemet med en så kallad proffsjury fungerat då det gäller att avvärja att grannländer bara röstar på varandra. Men redan efter fem – sex länders röstning inser vi att ett nytt problem uppstått: Beslutet om vem som vinner var klart innan omröstningen ens börjat.

Ja, för något skumt måste det vara när en visserligen söt norrman men med ett dåligt engelskuttal och en visserligen lite udda låt men samtidigt dålig kan vinna tävlingen framför Islands fenomenala bidrag.

Vi spekulerade kring att NRK fått lov att använda oljepengar för att muta juryn i de andra länderna. Och vad har Island att sätta emot i det läget i rådande ekonomiska läge? Nada. Hur som helst. Kvällen slutar som den brukar. Vi skakar på huvudet, ler och konstaterar att fel låt återigen vann. Such a klyscha – men ack så sann.

Mysterious Ways

Fick en lite låttextsnutt i huvudet för några dagar sedan - och den har inte lämnat mig sedan dess.

Johnny, take a walk with your sister the moon
Let her pale light in, to fill up your room.
You've been living underground, eating from a can
You've been running away from what you don't understand.

Johnny, take a dive with your sister in the rain
Let her talk about the things you can't explain.
To touch is to heal, to hurt is to steal.
If you want to kiss the sky, better learn how to kneel
On your knees, boy!

Lift my days, light up my nights

Melodifestivalen lever!

Det finns ETT bidrag i årets upplaga av Melodifestivalen som kan visas upp internationellt utan att jag skäms: Caroline af Ugglas. Fullständigt strålande och näst intill så bra att låten är värd att köpas på singel (och det säger inte lite det i dagens nedladdningssamhälle).

Runner up: Sarah Dawn Finer - gör det också bra. Värd att laddas ner helt enkelt. ;-)

Melodifestivalen 2009

Ja, jag sitter där. Fenomenet Melodifestivalen/Schlagerfestivalen/Eurovision Song Contest blir en social aktivitet då det svenska folket samlas kring sofforna, tar ett glas vin och umgås. Gott nog och om detta har jag intet att invända.

Men

Resten av jippot. Oh my fucking god, herre min skapare och alla andra gudomligheter – vad har ni gjort? Sångkvaliteten är ju så bedrövlig att jag skäms å sångerskornas/sångarnas vägnar. I kvällens avsnitt (del 4 av 1 000 000) var det några som försökte prata sig igenom en låt som jag vill minnas hette Este Noche. Oh oh oh såååå jävla dåligt helt plain and simple. Och då var det bara strået vassare än det mesta andra. Hur gick det till? Hur kom de upp på scen?

Det fanns dock undantag i Malmö. Sarah Dawn Finer var helt ok – speciellt scenljuset. Och den där operasångerskan hade faktiskt en sångröst – så länge hon höll sig till de högre tonerna.

Skulle jag få bestämma skulle jag införa följande regler:

* Låtarna måste framföras på landets officiella språk.

* Enbart personer med någon sorts artistisk ådra får visa sig på scenen.

* En omröstning räcker! Dagens utdragna förfaringssätt slås bara av Postkodslotteriet.

* Som låtskrivare får man bara ha med ett enda bidrag (oavsett vilket land man skriver låten för). De fyra som skriver låtar för hela Europas Melodifestivalspektakel i nuläget bordet portas – permanently!

Slutligen: IdolDarin stod för pausunderhållningen. I rest my case. Say no more.

Bittert körslag

Anna trillade dit. Fångad av första avsnittet av körslaget. Själv har jag alltid en dragning åt den typen av underhållningsprogram så jag var inte svårövertalad att sitta med.

Och så lyckas man med bedriften att rösta ut Timo Räisänen - det enda inslaget som faktiskt kunde överraska och göra det till en riktigt bra serie.

Tragiskt!

Motörhead levererar hårda klappar

Motörhead live för andra gången på typ ett år. För mycket? Knappast. Snarare lämnar det en känsla av mersmak.

We are Motörhead. And we play Rock 'n' Roll!!

Så inleds konserten och sedan mullrar det igång. Som en köttkvarn men ändå inte på något sätt obekvämt. Proffsigt.

Likt ett välplanerat tal nås klimax mot slutet då säcken ska sys ihop och åhörarna skickas hem med ett brett leende på läpparna. Killed by death - Whorehouse Blues (aukustisk) - Ace of Spades - Overkill - Tack och adjö.

Avslutningen är formidabel och leendet den lämnar på mina läppar kommer sitta kvar länge.

Motörhead levererar!

Depeche Mode

Bättre sent än aldrig. Nyheten fick mobilen att gå varm redan för en vecka sedan. En kompis meddelade att han redan fixat barnvakt och lovade förfest den 3e juli 2009. Det gäller att vara ute i god tid liksom... :-)

Naturligtvis borde man ha firat detta med en liten blogg redan då - men det har inte blivit av.

Hur som helst. Depeche Mode till Arvika! Hur stort som helst.

Radioaktivitet kan även vara bra

Arvikafestivalen del III

Trots brott mot tradition blev lördagen en trevlig tillställning - ja till och med den roligaste dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen.

Solen hade stekt i dagarna tre och på lördagen tog vi med oss varsin kamera och knallade ner för att se dagens inledande konsert: Volbeat. Och äntligen kom det, den där upplevelsen av att hamna helt rätt och bara bli uppfylld av något så fantastiskt som en bra konsert. Det var helt enkelt så bra att jag innan sista tonen ringt ut längtade tills nästa gång. Volbeat. Storpublik. Bra ljud och en härlig kontakt med publiken genom hela spelningen. Volbeat: Rebel the rock - Metal the devil - som det stod på deras logo. Johnny Cash och Elvis möter tidiga Metallica och med en touch Motörhead. Ett vinnande koncept och fullständigt strålande med andra ord.

Under andra konserten för dagen, In Strict Confidence, började så molnen torna upp sig. Elaka, kolsvarta tunga skyar drev oss mot kaffeståndet och en stunds vila. Så började regnet sakta strila och vi lallade iväg till näst största scenen - ett konserttält - för att vara på plats inför Alice in Videoland. Vi hann knappt fram innan himlen öppnade sig. Och som den gjorde det. Fem meter in i tältet träffades vi av regn. Blåsten lyfte hela tältet upp och ner och utanför verkade det som att varje regndroppe innehöll minst en liter vaten. Fränt.

Ända tills en speaker annonserade att man omedelbums måste utrymma tältet som höll på att störta samman. En djup suck hördes genom den än så länge torra publiken. Så plötsligt utbrister någon i ett högt "Yipee" och så rusar tusentals människor ut i regnet. Det hoppas i vattenpölar. Geggas som om det vore en samling tvååringar i en vatenpöl. På en sekund var man genomblöt in till pungen och man kunde inte annat än skratta åt det hela. Helt klart bland det roligaste festivalminnet so far.

Arvikafestivalen del II

Det har sagts så många gånger... Förfesten är nästan alltid trevligast. Så det var kanske inte så konstigt att vi blev sittande på altanen tills sena fredagskvällen, dag två av Arvikafestivalen 2008. Men eftersom det inte var SÅÅ lockande band gjorde det inte allt för mycket.

Runt niosnåret drog vi oss dock nedåt festivalområdet och tittade lite på Soilwork. Inget jag personligen hoppar ur brallorna för av lycka men helt ok. Vidare till Crüxshadows som enbart lämnade mig med en känsla av att jag växt ifrån det här med synthkonserter där några står och ropar till rytmen av en bandspelare. Shit. Man börjar bli gammal!

Lallar istället ner till Vintergatan och tar en bra plats inför Kent. Och vilken spelning. Kanske inte lika bra som den i LLA för några månader sedan men en del låtar är så bra att jag blir tårögd bara av att tänka på dem. Tight framfört, proffsigt, bra ljud och så vidare. Världsklass helt enkelt - och detta till trots att man skippade såväl Columbus som Socker. Bäst för kvällen - självklart LSD, Någon? och Utan dina andetag.

Så på den sena kvällen tänkte vi avsluta med lite Rotersand men började misstänka att något var fel när en svensk tjej med bräcklig röst stod och soundcheckade med orden "Hello Sulvik" eller vad det nu var. Tittade på spelschemat som man satt upp utanför scen och inser att man flyttat om från orginalspelschemat. Rotersand hade redan varit där och framför oss stod Irma Gmeyner. Vi gav upp. Tog en Langos till tonerna av Interpol och gick hem.

En trevlig kväll med få överraskningar men säkra kort som levererade med andra ord.

Arvikafestivalen del I

Äntligen Arvikafestival. Låt det vara starten på en lång, skön semester. Kändes lite så då man igår styrde kosan västerut mot Arvika. Traditionen trogen var det jag, Lars och Niclas som tog in på vår farbrors övervåning - all inclusive!

Vanligtvis är det alltid ett antal band som man verkligen vill se per kväll och lägg där till att man springer på något som man tidigare inte hört men som är riktigt bra. Så var det inte riktigt på inledningsdagen av årets Arvikafestival. Inget jag jättegärna ville se och det dök heller inte upp något som direkt höjde ögonbrynen. Bäst för kvällen var den sliskiga festivalmaten. Mer av en kulinarisk festival än en musikfestival dag ett med andra ord.

En sak jag sett lite fram emot var dock A mountain of one som på skiva låter väldigt trevligt, lite Pink Floydigt och skönt. De blev nära en halvtimme sena och därefter krånglade det mesta när det gällde medhörning, bakprojektion och effekter. Tre låtar orkade vi med innan vi förflyttade oss till

Robyn som hade en snygg show - men det är ju bara att inse att det inte riktigt är någon av oss tre som är något stort Robynfan.

Avslutningsvis såg vi Slayer som dundrade på i drygt en och en halv timme. Tight, proffsigt och ingav en känsla av att det här var något som var väldigt roligt att ha sett. Men sen är det ju så att jag inte har lyckats lära mig vad det hela går ut på. Det går fort och är högt (hördes tydligt 7 kilometer bort enligt uppgift) - men utan någon, i min mening, finess. Det saknas i princip någon lugn stund att vila örat mot - utan mullrar på från första takt till sista. All respekt för Slayer dock.

Förhoppningsvis bjuder dag två på betydligt mer i min smak. Ser fram emot Rotersand, Kent, Assemblage 23, The Crüxshadows med mera.

Modern Country när den är som bäst

Besök i Vilda Västern för ett år sedan med obligatoriskt inköp av Cowboyhatt vid en "trading post". Boende på en plats med mängder av kor och hästar. Tog ledigt för att gå att titta på linedanceuppvisning. Dessutom fåraherde. Någon som börjar misstänka att jag gått och börjat smyglyssna på Country nu också?

Yep. Precis. Äntligen har det släppts en låt med riktigt modern countrymusik som inte känns som om producenten är Brittney Spears. Jag rekommenderar därför å det varmaste till alla som antingen inte tror att de gillar country eller de som redan är frälsta. Lyssna på:

Volbeat - "Sad man's tongue". Fantastisk country som dessutom dyker upp på Arvikafestivalen i sommar.

(För den som önskar lite överkurs i modern country. Lyssna även på KMFDM - "WWIII"