Jag sitter i bilen på väg från julfirandet 2007 och slås av en tanke som slagit mig så många gånger förut. I dessa ta-hand-om-miljöntider så är det ofattbart mycket lastbilstrafik ute på våra vägar. Jag känner några chaufförer personligen som inte stödjer min tes, men kan ändå inte få den riktigt ur skallen.
Är det månde så att lastbilschaufförer är som små barn med sina leksaker. Lastbilen är det käraste man har. Man vårdar det ömt, kramar det, leker med det och ser till att leksaken har det så bra som en leksak någonsin kan ha det.
Det är ju i det läget förståeligt att det är smärtsamt när frugan/mamman drar näven i bordet den 24e varje december och säger att ”Nu får det ta mig tusan vara nog. Nu är det jul och nu håller du dig borta från din leksak i några dagar.”
Julafton går väl bra. Det är mycket mat, klappar och annat som tar uppmärksamheten i anspråk. Juldagen funkar någorlunda men det börjar klia i fingrarna, besöket hos tant hit och tant dit börjar gå på nerverna. Abstinensen gör sig påmind. Lika bra att dränka den i rejäla mängder julöl. Annandagen är en enda lång pina. Annandagsjakt kanske räddar förmiddagen, men sedan gör det rejält ont i lastbilschauffören.
Så den 27e december är de röda dagarna äntligen förbi och frugan/mammans vädjan om att du ska stanna hemma ytterligare någon dag tillsammans med familjen biter helt enkelt inte längre. Nu är det ut på vägen som gäller – jobb eller inte. Jag tror samtliga lastbilar över 3 meter var ute på vägen idag och körde sakta, stänkte ner och var allmänt i vägen. Som om det vore den första silen på en vecka suger de extra sakta och länge på upplevelsen.
Bredvid vägen går en annan väg – järnvägen. Miljömässigt en vinstlott i jämförelse med lastbilarna och jag undrar varför man inte gynnar järnvägen mer och de stora vägtransporterna mindre. Det är ju så man kan bli förbannad för mindre – inte minst att jag inte kommer fram fort nog…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar