Fiskbullar

Hur fan kan man servera fiskbullar i en skolmatsal?

Fiskrens och annat skräp är inte människoföda.

Bara ett sök på fiskbullsrecept visar tydligt vad det är i:

Rättvisemärk svenska skolan

När nu livet är tänkt att vara rättvist bör även skolan sträva mot att vara rättvis.

Från en undervisande språklärare kommer här några exempel exempel från vardagen som man kan begrunda och ta lärdom av i sin strävan att bli Rättvisemärkt:

* Alltid samma prov till alla elever som läser samma kurs (alltså även utöver de nationella proven). Med tydligt utsatta betygsgränser och lika tydliga rättningsmallar blir det solklart vilka betyg man hamnar på. Vid en sammanräkning på slutet av året räknar man ut medelvärdet och får därigenom ett rättvist betyg – förutsatt att detta ligger i linje med det nationella provresultatet såklart. För att säkerställa rättssäkerheten bör inga undantag från detta ges.

* Man bör också sträva efter att enas kring hur mycket undervisningstid varje enskild klass får i en specifik kurs. Att detta varierar från skola till skola borde vara oacceptabelt då det ger olika klasser olika förutsättningar att lyckas på ovan nämnda prov. Bestämmer man till exempel att kursen Svenska A ska vara på 100 undervisningstimmar så ska den också vara på exakt 100 undervisningstimmar på såväl Naturvetenskapliga programmet som på Energiprogrammet, Samhällsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet, Teknikprogrammet etc. allt annat blir ju orättvist.

* Det stora kruxet blir naturligtvis att få alla lärare att göra exakt samma sak. Det handlar om så intrikata saker som betoning, kroppsspråk och så vidare. Dit kanske man aldrig når, men en bit på vägen skulle man komma om man kunde få en klar lektionsplanering per lektion och som alla gjorde.

På en skola genomförde elevrådet en undersökning som visade att 90% av de tillfrågade ville ha gemensamma prov med motiveringen att det ger en rättvis bedömning i slutändan. Det samma sägs gälla lärarkåren på samma skola (dock finns ingen undersökning på detta så vitt jag vet). Hos elevvården är dock tonen en annan. Och vad vill de 10% som inte ville ha storprov? Vad har de emot ett rättvist system?

I den helt rättvisemärkta skolan (enligt gammal fin rysk modell) står jag som lärare (likt alla mina kollegor runt om i landet) och med myndig stämma och pekpinne i högsta hugg ber jag den blinde eleven läsa högt ur Strindbergs Röda rummet. Hans stumma klasskamrat står näst på tur. Ska det vara rättvist så ska det!

På en föreläsning för ett drygt år sedan inledde föreläsaren med att konstatera en sak, nämligen att: ”att livet skulle vara rättvist ter sig för mig som en mycket märklig sanning som många slänger sig med – Det finns väl knappast något som är så orättvist som just livet?”

Den rättvisemärkta svenska skolan kanske ska se till att alla får en chans att lyckas - utifrån varje enskild elevs behov och inte låta sig luras att tro att alla går att trycka igenom en viss, på förhand bestämd, geometrisk figur.

Skattepengar i stora svarta hål

Det sägs gå utför med den kommunala gymnasieskolans ekonomi. Sviktande elevunderlag på ingång och stora poster för till exempel lokalhyror har det pratats om i åratal. Men jag undrar allt jag om det inte finns andra saker som man också borde ta sig en titt på om nu skattebetalarnas pengar rinner genom fingrarna och försvinner i det stora svarta hålet.

Några exempel/förslag från en som bara spånar fritt och utan att ha grävt djupare i denna grav:

Absurda upphandlingskontrakt. Ska man köpa något måste man köpa från de försäljningsställen som kommunen har kontrakt med. Bättre service, kvalitet och pris har varit argumenten jag har hört. Said and done. Vi köpte stolar till våra klassrum. Garantin (om ett år vill jag minnas) gick precis ut när de okristligt dyra stolarna började falla i bitar. Och då ska vi inte ens nämna den soffa vi köpte in… Varför inte bara handla där man får bästa dealen för dagen? I dagens slit-och-slängsamhälle är serviceavtal löpande under långa år ganska meningslösa.

Fördelning. Jag tycker det är givet att man som kommunanställd är medveten om att man är gemensamt ansvarig för de utgifter man omger sig med. Har man en budget skall man hålla sig inom den. Lyckas man ett år spara en viss summa bör detta premieras (eller helt och hållet tas med) till nästkommande år (under förutsättning att besparingarna inte drabbat brukarna).

Otydligt kring vem som får hantera pengarna. Det bör vara tydligt för vem som helst att ta del av hur inköp har planerats och genomförts samt att samtliga som det berör bör vara väl insatta i planerade inköp. Förslagsvis skött via protokollförda arbetslagsmöten. Vid större inköp bör kanske även en chef vara delgiven innan man skrider till verket. Har man attesträtt och inte ansvarar för att alla är välinformerade, delaktiga och att inte budgeten hålls bör man ställas till svars.

Märkliga organisationer. Idag kostar varje bärbar PC cirka 10 000 :-. PER ÅR! Och då får man inte någon ny varje år. Tar det en gång till: 10 000:- per år oavsett hur gammal och skraltig dator man har. Vore det inte billigare att köpa en ny vartannat eller vart tredje år då och därmed få alla garantier, nymodigheter och så vidare. För att inte nämna vilket prispressarargument ett sådant enormt inköp skulle innebära.

Utan att veta säkert skulle jag tro att kommunen är ett gigantiskt svart hål som om det vore ett stort vinstdrivande och effektivt företag skulle kunna vara både kvalitetsmässigt bättre och definitivt mer ekonomiskt försvarbart. Skulle någon forska på området är jag ganska säker på att mer än ett skrämmande skelett skulle trilla ur än den ena än den andra kommunala garderoben.

Problemet med den svenska skolan

Jag har då och då under min tid i den svenska gymnasieskolan bevittnat situationer som tett sig fullkomligt absurda och jag får inte sällan känslan av att det är något riktigt ruttet som ligger och pyr här och där i organisationen. Om den svenska, kommunala gymnasieskolan vore en korv så håller den på att ruttna från två håll. Och däremellan finns ett stort antal fantastiska lärare, ledare och elever.

Nu har inte jag någon vidare erfarenhet eller forskning på många olika områden i Sverige att stödja mig på, men tror mig ändå kunna dra en del slutsatser som jag i viss mån tror har täckning även utanför mitt direkta erfarenhetsområde.

I den ena änden finns ledningens (på alla nivåer) oförmåga att vara tydlig, kommunicera sina beslut och stå fast vid de samma. Anledning? Många antagligen. Svårt att rekrytera starka ledare? En organisation där maktfördelningen är otydlig? Men allra främst tror jag att det i grund och botten är ett problem att beslut kompromissas in i döden innan de klubbas. När de väl körts i alla kvarnar är det inte längre någon som faktiskt vill stå för beslutet. Resultatet blir som att beställa in en oxfilé men få köttfärs serverat och en nota som är oskäligt hög till efterrätt. Detta är vad rektorerna har att servera och de kan bara försöka göra det bästa av situationen och se till att alla får åtminstone något att äta.

I den andra änden finns en del av en lärarkår som är så träig, tråkig, osmidig, egoprotektionistisk och konservativ att man kan tro att klockorna stannat någon gång på medeltiden. Här handlar det om motsatsen till att vara lojal mot gemensamma beslut och att vara trogen sin organisation. Allting målas i svart och varje direktiv eller förfrågan ska mötas med strid. En negativistisk världsordning råder och den dödar all kreativitet, glädje och framåtanda. Och skulle inte en första attack få de resultat man vill ha är man inte sen att trycka på akutknappen som direkt framkallar ett antal vältränade korsriddare i facklig rustning som för kampen vidare to the bitter end. Seger och ovillkorlig reträtt är det enda som är tänkbart.

Ett steg i rätt riktning vore enligt mig tydligare direktiv från absolut högsta ort. Det ska inte vara dåliga kompromisser och det ska vara direktiv som samtliga led försvarar oavsett angrepp. Dvs. man måste stå för de beslut man tagit och inte backa när man möter motstånd. I andra änden vore det önskvärt att man ser sitt jobb som ett större uppdrag kring elever än sig själv. Man gör det bästa av situationen och hjälps åt tillsammans med ledningen på skolan för att uppnå detta. Kommer direktiv får man testa och göra det bästa av situationen – inte tvärt om. Efter att man testat kan man konstruktivt och tillsammans anpassa så att det passar eleverna, personalen, ledningen, samhället bäst. Gillar man inte det upplägget bör man sluta omedelbums och inte tillföra med skada.

Mitt emellan dessa båda krafter finns då en uppsjö fantastiska människor som sprider glädje, kunskap och gör vad de kan för att skapa en kreativ och framåtsträvande atmosfär tillsammans. Det är min förhoppning att dessa vågar stå på sig, att de behåller sin integritet och sin dröm utan att bli absorberade och uppslukade av de två jättarna. Det är här som den svenska skolans framtid finns. Och en bra framtid för den svenska skolan är också en bra framtid för det svenska samhället och kanske till och med för resten av världen.

TELENOR drar ner BBB i smutsen

Ja, jag vet! Man får skylla sig själv när man slutligen ger upp och låter den enträgna telefonförsäljaren spela in ens medgivande. Och trots att jag inte gärna medger det så kan jag i mina svagaste stunder inte se klart och säga nej i sådana lägen. Det var så jag hamnade i knäet på TELENOR.

Med en enkel inspelning av mitt ”ja” flyttades jag från supersäkra och dugliga Telia till det något billigare TELENOR. I ett halvår krånglade det med flytten av mitt nummer. Och när det väl fungerade började jag upptäcka att täckningen var långt ifrån så bra som telefonförsäljaren utlovat. Faktum är att om jag är inomhus i centrala Karlstad kan jag mycket väl tappa täckningen. För tjocka fibrer i jeansen = noll täckning och så vidare. Och då har jag inte ens närmat mig E18, Väse, 61an och Lässerud. Och detta leder till att 50% av samtal till mig aldrig når mig utan jag får ett meddelande om missat samtal, ibland flera timmar efter att samtalet faktiskt ringdes. Täckningen är under all kritik med andra ord – och jag är ledsen över att ha fallit för två bolagsnamn som jag hade ett gott öga till.

TELENOR har jag förstått är Norges svar på Telia. Påligtligt. Täckning där det behövs och så vidare. Bredbandsbolaget har levererat Internet och annat till mig i hur många år som helst. Det har varit prisvärt, felfritt och bra att ha att göra med om det nu varit något som krånglat. TELENOR köpte upp/in sig i Bredbandsbolaget för något år sedan och det var via den kontakten som telefonförsäljaren från TELENOR fiskade fram mitt namn och nummer.

Efter råd från en advokat skrev jag ett brev till TELENOR och bad dem häva abonnemanget. Svaret var kort och konkret: Nej – med en hänvisning till ARN och lite annat smått och gott som naturligtvis har till uppgift att få mig att inte gå vidare. De lyckades. Jag orkar fan inte driva saken utan köper mig loss för ett antal tusen.

Lite bittert naturligtvis men jag får delvis skylla mig själv när jag gick på telefonförsäljarens prat om guld och gröna skogar. Jag är ju egentligen inte dummare än att jag vet att det i 99,9% av alla fall alltid finns en hake med allt för bra erbjudanden. Så är det bara.

TELENOR tjänar in den resterande abonnemangskostnaden men kommer aldrig mer att få mig som kund efter detta bemötande som man skulle kunna ha skött så mycket snyggare. Det är såhär lurendrejeriföretag gör - företag som redan på förhand vet att de kommer förlora alla kunder man lockat till sig. Och det trodde jag inte om TELENOR.

Ett exempel på hur man kan göra det snyggare kommer från Bredbandsbolaget (som ju tyvärr hamnat i samma säng som TELENOR). Jag ringde dit och berättade att jag troligen kommer att flytta till Väse. Eftersom de inte kan erbjuda en enda tjänst där ute förkortas uppsägningstiden med 2/3 och dessutom sänks abonnemangsavgifter med 2/3 tills de går ut. Visst – även detta kommer kosta mig. Men jag betalar det gärna eftersom de trots allt bjudit till lite.

So, avslutningsvis. Till mig själv vill jag bara säga att aldrig mer säga ja till en telefonförsäljare tänka efter först. Och till de som överhuvudtaget funderat på att bli kunder hos TELENOR. Tänk efter först.

”Man kan alltid skylla på någon annan”

Det sägs att vi lever i ett så kallat informationssamhälle. Vad innebär det? Att vi matas med mängder av information från minst lika många kanaler samt att vi, genom denna träning, också blir bättre och bättre på att ta in och hantera denna information? Eller är innebörden den att eftersom vi överhopas med så mycket information så kan vi inte hantera den – alltså att vi har blivit sämre på att delge, ta till oss och hantera information?

Det sägs att vissa skolor jobbar med någon sorts elit av elever. I en stor internationell undersökning som genomförs 2008 har man valt att inrikta sig mot det som benämns som ”specialisterna”. Skola X har blivit utsedd att delta i denna studie och det säger något om elevunderlaget. Är dessa, bland de duktigaste eleverna i svensk gymnasieskola, bättre på att hantera information och agera plikttroget än andra?

Det sägs att värdegrundsfrågor är av allra största vikt i samhället. Det satsas därför på värdegrundsgrupper, på informations- och föreläsningsdagar. På årets värdegrundsdag fanns dessutom, på eget initiativ och utifrån ett behov som eleverna själva uppmärksammat, tre elever som bestämt sig att anordna en värdegrundsdag kring olika typer av missbruk. Ett initiativ som enligt mig är precis det som behövs mer av.

Det sägs att ett visst bortfall får man alltid räkna med – till och med något större när någonting är schemabrytande – och hur roligt och intressant det än är. Men frågan man kan ställa sig är vad som gått fel när, inom ett program, enbart 15 elever av 130 närvarar. Och det var inte så oerhört mycket bättre på något av de andra programmen.

Det sägs att vi som vuxna har ett ansvar som goda demokratiska och solidariska förebilder. De allra flesta av oss har också ett allmänt ansvar för att själva tänka, göra vårt bästa och agera självständigt. Det är orimligt att någon hela tiden finns med och säger till exakt vad man ska göra och när.