20 dagar av tystnad

Inser att jag inte skrivit en mening här på 20 dagar. Hmm. Det går med andra ord lite si och så med min intention att skriva mer och mer. Man kan ju inte annat än undra vad jag håller på med. Och så jäkla mycket har jag inte för mig att jag inte skulle hinna skriva lite då och då.

Förståelse för de upprörda

Intet nytt under solen.

Det är lätt att sitta på ett fint kontor i Sthlm och besluta om att skicka en massa människor en strejk och på så sätt få synas lite i media. Att det sedan inte betydde något nämnvärt för de som det faktiskt handlade om är bara så typiskt Fackligt.

Såg ett reportage i veckan om hur man jobbade fackligt på stålverket i Degerfors. Verkade lovande och ansvarsfullt gentemot alla. Naturligtvis höjdes röster (i studion i Sthlm) som tyckte att det var fel att man faktiskt försökte hitta lösningar och inte bara krånglade.

Intet nytt under solen som sagt var.

End of discussion

Allting har en ände och diskussioner kan ha det när man väl fått det man vill säga ur sig. Och nu tänkte jag alltså ända den här lilla antirökningsdiskussionen jag fört genom att citera min kollega Björn.

Tänk så mycket tid skolor, författare, forskare och andra ägnar åt allt det hemska Nazismen förde med sig en gång i tiden. Och tänk att räknat i antalet liv som tagits så spöar rökningen Nazismen lätt.

(för att inte tala om den elaka ålderdomen - men det är en annan historia)

40-årskalas – ett mognadstecken?

40-årskalas i Skattkärr lockade mycket folk, däribland mig. 40-åringen är en gigant inom luftgitarrgenren och trots att vi inte känt varandra speciellt länge så har vi hunnit svinga både en och två bägare till tonerna av såväl Judas Priest som Iron Maiden och WASP. Det har varit skojsigt värre – men man kan ju inte annat än konstatera att det handlar om ljuva nostalgitrippar tillbaka till det glada 80-talet.

Att sedan säkert 75% av de närvarande ”vuxna” rökte var mest bara ett intressant faktum. Det verkar vara så man gör på den här sidan Karlstad. Det slår mig att rökning också är en sorts nostalgitripp – en längtan tillbaka till det glada 80-talet då det var tufft, spännande och relativt ofarligt. Nog om detta (ett område jag börjar inse att jag fullständigt snöat in på för tillfället).

Ytterligare en reflektion jag gjorde var att alla dessa i-närheten-av-40 inte på något nämnvärt sätt (förutom ovan nämnda) skiljde sig från mig. Är det månde dags att börja ställa in hjärnan på att det i sinom tid ska skrivas en fyra istället för en trea när det gäller årtal. Sex år går fort verkar det som – och, som jubilaren påpekade, med rätt intag av sprit och sådant så håller man såväl kropp som sinne ungt.

Ser redan fram emot vad som står på nästa födelsedagsinbjudan. Att det har något med 20 att göra är kanske att hoppas på för mycket… :-)

Rökning dödar!

Viktigt att poängtera innan jag fortsätter är att det i följande text antagligen kommer skrivas saker som upplevs som dubbelmoraliserande, generaliserande och kanske till och med elakt. Men jag menar inget illa och jag menar absolut inget personligt utan kommer enkom prata om min känsla.

Jag har själv varit rökare. Jo, det får man nog erkänna. Från att från unga år tyckt det varit spännande att göra som så många vuxna på den tiden till att det, några år senare, blev tufft att just röka. I samband med allt större insikt hos den stora allmänheten samt, inte minst, det faktum att man luktar ond bråd död som rökare, gjorde att jag så smått började sluta. Det var dock fortfarande tufft nog för att jag skulle fortsätta röka i samband med extra trevliga tillfällen och fester i många år. Begäret försvann helt och hållet först efter en fyraveckorsresa till USA där jag inte tog ett enda bloss – trots att det kryllade av just extra trevliga tillfällen och fester. Magin var därmed bruten och jag kan än idag förundras över hur lätt det ändå var just i slutfasen.

Men hur gick det då till att jag gått från ovanstående till att utveckla en superstark antirökkänsla inne i mig. Det är så illa att jag drar ett djupt andetag när jag möter en rökare på stan – jag håller andan så länge jag kan och när jag släpper ut luften så är det oftast med ett tyst ”jävla rökare” på läpparna. Är det kanske, som någon föreslog, så att mitt undermedvetna tagit fram denna aversion mot rökare för att på så sätt skydda mig från att trilla dit igen? Jag vet inte. Faktum kvarstår dock – att jag fylls av en hemsk känsla i magen när jag möter rökare.

Bilderna som projiceras inne i hjärnan visar en lågutbildad, arbetslös, ensamstående, lortig, fattig, lätt alkoholiserad och bitter (oftast) mamma som skyller det mesta av allt elände i världen, både när och fjärran, på andra och som inte har någon förmåga alls att se sin egen del i det hela. Det är alltid någon annans fel – tur att man kan trösta sig med en cigarett (och lite sprit).

Den bilden ljuger naturligtvis även om jag läste någon rapport någon gång om att majoriteten rökare idag ändå har kopplinga till åtminstone delar av ovanstående kategori människor. Men det spelar egentligen inte någon roll – för det som skrämmer mig är att jag inte kan mota bort det äckel som den här bilden inne i mitt huvud ändå ger. Jag ser ner på rökare. Jag dömer dem. Och vem är jag att göra det? Så jag försöker bättra mig, men det går sådär kan jag meddela. Visst – feströkare har jag inga större problem med, men de andra… Undantag finns naturligtvis. Det är många rökare jag verkligen verkligen tycker om som människor – till och med när de röker.

Och vad händer då i kroppen? Att rökning dödar fler människor än något annat vi häver i oss torde ingen tvivla på i dagens upplysta samhälle. Förslaget att man bara ska få köpa cigaretter i speciella affärer (typ apoteket?) samt att det ska bli oerhört mycket dyrare stödjer jag till fullo och förstår ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Visst betalar rökarna mycket skatt i sitt beroende – men det är ändå inte en i närheten av vad de kostar samhället i slutändan. Men fine. Det kan jag ta. Att jag ens bryr mig beror naturligtvis på att rökning också dödar någonting inne i mig. Jag blir ingen bra människa just när rökning kommer på tal. Så är det bara. Men jag jobbar på det (och hoppas att rökarna också gör det) och det var väl ungefär det jag ville få ur mig såhär på onsdagsmorgonen.