Viktigt att poängtera innan jag fortsätter är att det i följande text antagligen kommer skrivas saker som upplevs som dubbelmoraliserande, generaliserande och kanske till och med elakt. Men jag menar inget illa och jag menar absolut inget personligt utan kommer enkom prata om min känsla.
Jag har själv varit rökare. Jo, det får man nog erkänna. Från att från unga år tyckt det varit spännande att göra som så många vuxna på den tiden till att det, några år senare, blev tufft att just röka. I samband med allt större insikt hos den stora allmänheten samt, inte minst, det faktum att man luktar ond bråd död som rökare, gjorde att jag så smått började sluta. Det var dock fortfarande tufft nog för att jag skulle fortsätta röka i samband med extra trevliga tillfällen och fester i många år. Begäret försvann helt och hållet först efter en fyraveckorsresa till USA där jag inte tog ett enda bloss – trots att det kryllade av just extra trevliga tillfällen och fester. Magin var därmed bruten och jag kan än idag förundras över hur lätt det ändå var just i slutfasen.
Men hur gick det då till att jag gått från ovanstående till att utveckla en superstark antirökkänsla inne i mig. Det är så illa att jag drar ett djupt andetag när jag möter en rökare på stan – jag håller andan så länge jag kan och när jag släpper ut luften så är det oftast med ett tyst ”jävla rökare” på läpparna. Är det kanske, som någon föreslog, så att mitt undermedvetna tagit fram denna aversion mot rökare för att på så sätt skydda mig från att trilla dit igen? Jag vet inte. Faktum kvarstår dock – att jag fylls av en hemsk känsla i magen när jag möter rökare.
Bilderna som projiceras inne i hjärnan visar en lågutbildad, arbetslös, ensamstående, lortig, fattig, lätt alkoholiserad och bitter (oftast) mamma som skyller det mesta av allt elände i världen, både när och fjärran, på andra och som inte har någon förmåga alls att se sin egen del i det hela. Det är alltid någon annans fel – tur att man kan trösta sig med en cigarett (och lite sprit).
Den bilden ljuger naturligtvis även om jag läste någon rapport någon gång om att majoriteten rökare idag ändå har kopplinga till åtminstone delar av ovanstående kategori människor. Men det spelar egentligen inte någon roll – för det som skrämmer mig är att jag inte kan mota bort det äckel som den här bilden inne i mitt huvud ändå ger. Jag ser ner på rökare. Jag dömer dem. Och vem är jag att göra det? Så jag försöker bättra mig, men det går sådär kan jag meddela. Visst – feströkare har jag inga större problem med, men de andra… Undantag finns naturligtvis. Det är många rökare jag verkligen verkligen tycker om som människor – till och med när de röker.
Och vad händer då i kroppen? Att rökning dödar fler människor än något annat vi häver i oss torde ingen tvivla på i dagens upplysta samhälle. Förslaget att man bara ska få köpa cigaretter i speciella affärer (typ apoteket?) samt att det ska bli oerhört mycket dyrare stödjer jag till fullo och förstår ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Visst betalar rökarna mycket skatt i sitt beroende – men det är ändå inte en i närheten av vad de kostar samhället i slutändan. Men fine. Det kan jag ta. Att jag ens bryr mig beror naturligtvis på att rökning också dödar någonting inne i mig. Jag blir ingen bra människa just när rökning kommer på tal. Så är det bara. Men jag jobbar på det (och hoppas att rökarna också gör det) och det var väl ungefär det jag ville få ur mig såhär på onsdagsmorgonen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar