Julklappar

Fick ett Nintendo WII i julklapp!

Fick Guitar Hero World Tour i julklapp!!

Nu jäklar ska det rockas loss i Väseskogen. :-)

(nu ska jag bara få ihop alla sladdar och få det att funka... gav upp för dagen efter 3 timmars funderande...Men imorgon är det en ny dag...)

Bittert körslag

Anna trillade dit. Fångad av första avsnittet av körslaget. Själv har jag alltid en dragning åt den typen av underhållningsprogram så jag var inte svårövertalad att sitta med.

Och så lyckas man med bedriften att rösta ut Timo Räisänen - det enda inslaget som faktiskt kunde överraska och göra det till en riktigt bra serie.

Tragiskt!

God Jul!

Så äntligen är den här igen, dopparedagen. Nedräkningen har pågått sedan någon gång i slutet av september då jag på min vandring genom IKEA insåg att julen stod inför dörren och det var dags att börja köpa julpynt, klappar och annat som hör julen till.

Redan några dagar innan dopparedagen börjar sms:en plinga in. Det är god jul hit och god jul dit. Några skickar lite skojsigare varianter som:

"Har Gävle kommun fått tag på dig? De söker en bock som ingen tänder på".

Själv är jag lite kluven till den så kallade hysterin. Jag älskar verkligen julen. Tycker det är ljuvligt och helt underbart med alla ljus, julgran, tomtar, klappar och mat. I love it! Å andra sidan är det mycket som bara känns too much. Uppesittarkväll med rimstugor och halvtaskiga artister som gäster är ett bra exempel.

Höjdpunkten är ändå att man faktiskt tar sig tid till nära och kära. Jag gillar verkligen att planera och köpa julklappar. Framförallt om man tycker man lyckas med något som någon ville ha men inte själv förstått än. Det är roligt att ge helt enkelt och en god anledning att i månader (om man köper kommersens upplägg) ägna tankar på de man ska ge något till.

Änywäy. Jag önskar alla en riktigt GOD JUL!

/Tomten

Knyt skorna hårt!

15 år i irakiskt fängelse för att ha kastat en sko och kallat George W Bush för en hund.

Shit!

Tur att CIA inte snappat upp vad jag tänkt om den mannen då och då...

Tre förtvivlade kronor

Enkom förtvivlat ser det dock ut för Trekronor. Matchen mot Ryssland idag var knappast någon reklam för svensk hockey. Och bra reklam är nog en av de injektioner som svensk hockey behöver för närvarande.

Det sägs att all reklam är bra reklam - men jag vette tusan om det inte vore bättre för hockeyintresset i Sverige om man la ner Trekronor i alla lägen utom där samtliga de bästa spelarna är med.

Mellan hopp och förtvivlan

Jag är övertygad om att en av de mest ultimata sporterna är Skidskytte. Via TV har man lätt att följa hela loppen och inte allt för sällan kastas man hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Och just detta fenomen gör sporten oerhört spännande att titta på.

Idag inledde Sverige bra i stafetten. Trots tappad stav låg vi bra med. Hopp. Andrasträckan var en katastrof. Förtvivlan. Tredjesträckan med Ferry gick bra men vi var alldeles för långt efter. Ger upp hoppet. Bergman på sistasträckan skjuter bra, åker bäst av alla och Sverige blir tvåa.

Jag blir väldans engagerad i sådana saker. Det slår an en sträng och jag har inte långt till en tår. Så jäkla roligt med något som faktist berör.

Motörhead levererar hårda klappar

Motörhead live för andra gången på typ ett år. För mycket? Knappast. Snarare lämnar det en känsla av mersmak.

We are Motörhead. And we play Rock 'n' Roll!!

Så inleds konserten och sedan mullrar det igång. Som en köttkvarn men ändå inte på något sätt obekvämt. Proffsigt.

Likt ett välplanerat tal nås klimax mot slutet då säcken ska sys ihop och åhörarna skickas hem med ett brett leende på läpparna. Killed by death - Whorehouse Blues (aukustisk) - Ace of Spades - Overkill - Tack och adjö.

Avslutningen är formidabel och leendet den lämnar på mina läppar kommer sitta kvar länge.

Motörhead levererar!

Problemet med den svenska skolan

Jag har då och då under min tid i den svenska gymnasieskolan bevittnat situationer som tett sig fullkomligt absurda och jag får inte sällan känslan av att det är något riktigt ruttet som ligger och pyr här och där i organisationen. Om den svenska, kommunala gymnasieskolan vore en korv så håller den på att ruttna från två håll. Och däremellan finns ett stort antal fantastiska lärare, ledare och elever.

Nu har inte jag någon vidare erfarenhet eller forskning på många olika områden i Sverige att stödja mig på, men tror mig ändå kunna dra en del slutsatser som jag i viss mån tror har täckning även utanför mitt direkta erfarenhetsområde.

I den ena änden finns ledningens (på alla nivåer) oförmåga att vara tydlig, kommunicera sina beslut och stå fast vid de samma. Anledning? Många antagligen. Svårt att rekrytera starka ledare? En organisation där maktfördelningen är otydlig? Men allra främst tror jag att det i grund och botten är ett problem att beslut kompromissas in i döden innan de klubbas. När de väl körts i alla kvarnar är det inte längre någon som faktiskt vill stå för beslutet. Resultatet blir som att beställa in en oxfilé men få köttfärs serverat och en nota som är oskäligt hög till efterrätt. Detta är vad rektorerna har att servera och de kan bara försöka göra det bästa av situationen och se till att alla får åtminstone något att äta.

I den andra änden finns en del av en lärarkår som är så träig, tråkig, osmidig, egoprotektionistisk och konservativ att man kan tro att klockorna stannat någon gång på medeltiden. Här handlar det om motsatsen till att vara lojal mot gemensamma beslut och att vara trogen sin organisation. Allting målas i svart och varje direktiv eller förfrågan ska mötas med strid. En negativistisk världsordning råder och den dödar all kreativitet, glädje och framåtanda. Och skulle inte en första attack få de resultat man vill ha är man inte sen att trycka på akutknappen som direkt framkallar ett antal vältränade korsriddare i facklig rustning som för kampen vidare to the bitter end. Seger och ovillkorlig reträtt är det enda som är tänkbart.

Ett steg i rätt riktning vore enligt mig tydligare direktiv från absolut högsta ort. Det ska inte vara dåliga kompromisser och det ska vara direktiv som samtliga led försvarar oavsett angrepp. Dvs. man måste stå för de beslut man tagit och inte backa när man möter motstånd. I andra änden vore det önskvärt att man ser sitt jobb som ett större uppdrag kring elever än sig själv. Man gör det bästa av situationen och hjälps åt tillsammans med ledningen på skolan för att uppnå detta. Kommer direktiv får man testa och göra det bästa av situationen – inte tvärt om. Efter att man testat kan man konstruktivt och tillsammans anpassa så att det passar eleverna, personalen, ledningen, samhället bäst. Gillar man inte det upplägget bör man sluta omedelbums och inte tillföra med skada.

Mitt emellan dessa båda krafter finns då en uppsjö fantastiska människor som sprider glädje, kunskap och gör vad de kan för att skapa en kreativ och framåtsträvande atmosfär tillsammans. Det är min förhoppning att dessa vågar stå på sig, att de behåller sin integritet och sin dröm utan att bli absorberade och uppslukade av de två jättarna. Det är här som den svenska skolans framtid finns. Och en bra framtid för den svenska skolan är också en bra framtid för det svenska samhället och kanske till och med för resten av världen.