Problemet med den svenska skolan

Jag har då och då under min tid i den svenska gymnasieskolan bevittnat situationer som tett sig fullkomligt absurda och jag får inte sällan känslan av att det är något riktigt ruttet som ligger och pyr här och där i organisationen. Om den svenska, kommunala gymnasieskolan vore en korv så håller den på att ruttna från två håll. Och däremellan finns ett stort antal fantastiska lärare, ledare och elever.

Nu har inte jag någon vidare erfarenhet eller forskning på många olika områden i Sverige att stödja mig på, men tror mig ändå kunna dra en del slutsatser som jag i viss mån tror har täckning även utanför mitt direkta erfarenhetsområde.

I den ena änden finns ledningens (på alla nivåer) oförmåga att vara tydlig, kommunicera sina beslut och stå fast vid de samma. Anledning? Många antagligen. Svårt att rekrytera starka ledare? En organisation där maktfördelningen är otydlig? Men allra främst tror jag att det i grund och botten är ett problem att beslut kompromissas in i döden innan de klubbas. När de väl körts i alla kvarnar är det inte längre någon som faktiskt vill stå för beslutet. Resultatet blir som att beställa in en oxfilé men få köttfärs serverat och en nota som är oskäligt hög till efterrätt. Detta är vad rektorerna har att servera och de kan bara försöka göra det bästa av situationen och se till att alla får åtminstone något att äta.

I den andra änden finns en del av en lärarkår som är så träig, tråkig, osmidig, egoprotektionistisk och konservativ att man kan tro att klockorna stannat någon gång på medeltiden. Här handlar det om motsatsen till att vara lojal mot gemensamma beslut och att vara trogen sin organisation. Allting målas i svart och varje direktiv eller förfrågan ska mötas med strid. En negativistisk världsordning råder och den dödar all kreativitet, glädje och framåtanda. Och skulle inte en första attack få de resultat man vill ha är man inte sen att trycka på akutknappen som direkt framkallar ett antal vältränade korsriddare i facklig rustning som för kampen vidare to the bitter end. Seger och ovillkorlig reträtt är det enda som är tänkbart.

Ett steg i rätt riktning vore enligt mig tydligare direktiv från absolut högsta ort. Det ska inte vara dåliga kompromisser och det ska vara direktiv som samtliga led försvarar oavsett angrepp. Dvs. man måste stå för de beslut man tagit och inte backa när man möter motstånd. I andra änden vore det önskvärt att man ser sitt jobb som ett större uppdrag kring elever än sig själv. Man gör det bästa av situationen och hjälps åt tillsammans med ledningen på skolan för att uppnå detta. Kommer direktiv får man testa och göra det bästa av situationen – inte tvärt om. Efter att man testat kan man konstruktivt och tillsammans anpassa så att det passar eleverna, personalen, ledningen, samhället bäst. Gillar man inte det upplägget bör man sluta omedelbums och inte tillföra med skada.

Mitt emellan dessa båda krafter finns då en uppsjö fantastiska människor som sprider glädje, kunskap och gör vad de kan för att skapa en kreativ och framåtsträvande atmosfär tillsammans. Det är min förhoppning att dessa vågar stå på sig, att de behåller sin integritet och sin dröm utan att bli absorberade och uppslukade av de två jättarna. Det är här som den svenska skolans framtid finns. Och en bra framtid för den svenska skolan är också en bra framtid för det svenska samhället och kanske till och med för resten av världen.