Friidrott i Berlin, det var visst VM i år...

När regnet fortsätter falla tungt och utan avbrott får man gilla läget och sätta sig framför TVn även i sommarstugan även om det gör ont i hjärtat. Och vad hittar man väl där om inte Friidrott från Berlin.

Det springs hit, hoppas dit och så hivar man iväg något lite då och då. Och utan några svenska hopp så kan jag snabbt konstatera att det hela inte är så värst engagerande.

Dagens stora snackis är 100 meter - vilket så vitt jag kan minnas det alltid är när det vankas friidrott. Men vad är det egentligen? 100 meter är ju fan ingenting. Man blir knappt svett på den distansen. Golf framstår ju som värsta utmattningsgrenen i jämförelse. 100 meter. Så mesigt.

Tacka vet jag de som springer 10 000 meter då. De hinner i alla fall få upp pulsen lite. Å andra sidan - hur tråkigt blir inte det att titta på när de bara joggar runt 90% av tiden. Egentligen borde de avverka alla varv i en källare under arenan för att sedan komma upp inför själva avgörandet.

För att bara göra en liten hockeyjämförelse vore 100 meter som att gå in i en arena och se fram emot höjdpunkten: tekningen.

Så mildrar du baksmällan

Jag ska aldrig bli full igen. En tanke som slog mig bara några minuter efter att jag vaknat i morse. Och därefter blev det bara värre...

Utanför fönstret strålade solen från en molnfri himmel och värmen trängde sig ända in i min soffa där jag låg ihopkurad och svettades. Men förr eller senare måste man ta tjuren vid hornen och få något gjort. Och såhär i efterhand kan jag verkligen rekommendera följande kur mot baksmällan:

Min gode vän och dryckeskollega från kvällen innan tog ut mig på en tur i sin båt och den sköna sjöluften tillsammans med en näst intill spegelblank Vänern gjorde susen. Det var helt enkelt ljuvligt. Till och med fikat smakade gott när vi knöt fast oss i en brygga på en ö.

U2 360 live @ Ullevi

Sent om sider några ord om konserten med U2 på Nya Ullevi i lördags. Referensen för en absolut toppenkonsert har allt sedan 1993 varit Pink Floyd. Bättre än så går det helt enkelt inte att få till det.

Men i lördags tangerade U2 bedriften. Det irländska bandets 360-tour slår de facto det mesta, åtminstone i scenbygge. The Claw, som den kallas - måste ha varit skrämmande dyr (och då har man fyra stycken som åker runt i världen) men fyller också sin funktion. Det är häftigt - häftigare - superhäftigast helt enkelt. Så på punkten scenbygge och upplevelse så slår de faktiskt Pink Floyd.

Däremot behåller Pink Floyd tronen genom ett mycket bättre och mognare låtval. U2 verkar snarast lida av lite åldersnojja och försöker skrika och skräna så mycket som möjligt för att visa att de minsann fortfarande kan vara tuffa. Men faktum är ju att det idag finns mängder av band som skriker och skränar bra mycket bättre än vad U2 någonsin har gjort eller kommer göra. Det är, enligt mig, inte de låtarna som gör U2 unika.

Men självklart fanns där fantastiska låtar som presenterades på ett sätt som vid flertalet tillfällen gjorde att man näst intill fick en tår i ögat. Det var såå vackert! Bäst tyckte jag personligen att I still haven't found what I'm looking for var, men även With or without you, One, Walk on med flera var fantastiska.

Hade jag fått bestämma (vilket jag allt för sällan får...) hade dessutom följande låtar funnits med i setlisten:
The Wanderer
The Saints are coming
Sometimes you can't make it on your own
Kite
Out of Control
One tree hill
So Cruel
Numb
Wake up dead man
In a little while