Men i lördags tangerade U2 bedriften. Det irländska bandets 360-tour slår de facto det mesta, åtminstone i scenbygge. The Claw, som den kallas - måste ha varit skrämmande dyr (och då har man fyra stycken som åker runt i världen) men fyller också sin funktion. Det är häftigt - häftigare - superhäftigast helt enkelt. Så på punkten scenbygge och upplevelse så slår de faktiskt Pink Floyd.
Däremot behåller Pink Floyd tronen genom ett mycket bättre och mognare låtval. U2 verkar snarast lida av lite åldersnojja och försöker skrika och skräna så mycket som möjligt för att visa att de minsann fortfarande kan vara tuffa. Men faktum är ju att det idag finns mängder av band som skriker och skränar bra mycket bättre än vad U2 någonsin har gjort eller kommer göra. Det är, enligt mig, inte de låtarna som gör U2 unika.
Men självklart fanns där fantastiska låtar som presenterades på ett sätt som vid flertalet tillfällen gjorde att man näst intill fick en tår i ögat. Det var såå vackert! Bäst tyckte jag personligen att I still haven't found what I'm looking for var, men även With or without you, One, Walk on med flera var fantastiska.
Hade jag fått bestämma (vilket jag allt för sällan får...) hade dessutom följande låtar funnits med i setlisten:
The Wanderer
The Saints are coming
Sometimes you can't make it on your own
Kite
Out of Control
One tree hill
So Cruel
Numb
Wake up dead man
In a little while
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar