Elitserien vs. JVM

Det var en kontrasternas afton igår. Först Färjestad – Brynäs i Löfbergs Lila Arena och sedan JVM, Sverige – Kanada. Förhoppningsvis var det fler än mig la märke till skillnaden eftersom jag tror att man i den har svaret på vad som ska få intresset och publiken tillbaka till Elitserien.

Låt mig börja i en drygt halvfull LLA. Trycket på läktaren var i klass med vad man kan förvänta sig på ett distriktsmästerskap i golf. På isen var det snygga transporter genom zonerna och väl inne i offensiv zon stannade man upp och kollade vad man kan tänkas göra nu. ”Hmmm, kanske passa lite snett bakåt?” Pucken erövras och så är det samma visa åt andra hållet. På något sätt var min kollega Magnus analys klockren: ”Taktiken verkar hämtad direkt från Rugbyn, spring framåt, undvik närkontakt och passa sedan bakåt.”

Annat var det då i Ottawa. Vilket jävla ös från första nedsläpp till sista! Rakt på mål, varje chans är en potentiell målchans. Pang. Pang. Pang. Inte en lugn sekund. Stenhårda tacklingar, snabba byten och domare som inte skiter knäck bara för att det tacklas. På en period i JVM-finalen fanns mer energi än vad ”gubbarna” i Elitserien lägger på en hel säsong (möjligtvis exklusive slutspel). Det var, som min mamma kort konstaterade: ”hockey och inte ett mysigt sällskapsspel.”

Jag har varit emot det tidigare men har nu gått över till att förespråka mindre rinkar även i Sverige. Med mindre rinkar (och större offensiva zoner) finns det inte tid att lalla runt. Två huvuddomare bör också införas – och dessa båda bör läras upp att det är ok att tacklas i hockey. Små slagsmål bör ge 2+2 eller max 5 minuter – domarna bryter in så fort det inte längre är ge och ta. Långa avstängningar och processer i diverse instanser sparas till höga klubbor, allvarliga slashingar och annat som uppenbart skadar spelarna.

Mer känsla och mindre golf med andra ord.