Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker

I 36 dryga år har jag levt i villfarelsen att övning ger färdighet när det gäller praktiska göromål. Jag har naivt likt ett litet barn trott att små enkla, praktiska ting i vardagen lär man sig att hantera genom livet – det är del av bli en vuxen man. Jag kan ju inte säga att jag någonsin varit en fena på just dessa praktiska göromål men jag har sett det som brist på träning, lathet, okunskap etc. och på så sätt och vis hållit uppe hoppet om att även jag kan. Jag närde med andra ord en sorts romantisk dröm om att även jag en dag skulle kunna göra praktiska saker, berätta för andra att jag minsann bytt innertak, renoverat stugan, bytt kedja på cykeln eller liknande.

I ett försök att hitta min nisch där jag verkligen gett mig tusan på att lära mig började jag köpa verktyg och allehanda bra-att-ha-saker till min gamla cykel som utsetts till testobjekt. Att lära sig praktiska saker blev jag snart varse, var ingen billig historia.

Men det var kanske inte kostnaden i kronor och ören om som sved mest – det var prestigeförlusten, självförtroendetappet och ditt-jävla-pucko-känslan som infann sig den dag jag insåg att jag bara försökte lura mig själv (och kanske min omgivning) och rullade iväg cykeln till närmsta cykelreparatör. För faktum är att vad jag än försöker mig på när det gäller praktiska saker så funkar det inte. Det blir inte bra (nog). Det blir oftast inte något alls förutom än mer trasigt och det samma gäller egentligen mig. Plus att det rimligtvis inte är nyttigt att bli så arg som jag har en tendens att bli i dessa förtvivlade lägen där jag försöker visa vad jag går för.

Jag ska aldrig mer skruva på cykeln. Det finns folk som tar betalt för att göra jobbet – och jag har insett att det är värt det. Varenda krona. Jag ska aldrig mer inbilla mig att jag skulle behöva ha en sommarstuga för att träna lite praktiska saker som att måla, byta bräder eller vad man nu gör med sommarstugor. Glöm det. Jag ska bo i lägenhet. Jag ska ringa eller maila någon när något ska göras. Jag ska inte vara hemma när det görs. Jag ska på sin höjd byta däck på bilen och knyta mina egna skor.

Diskade nyss. Och man får väl glad för det lilla. Jag klarade i alla fall det utan några större incidenter.

Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker som sagt var.

Nuläge 15delatmed10, 2LAX10

Hösten har gjort sitt inträde på scenen. Det är kallt på mornarna och löv i olika stadier av gulnande faller tätt på väg till jobbet. På väg hem börjar det så smått mörkna, vägbanorna är fuktiga och det råder ingen som helst tvekan om att vi står inför en mörkare och kallare tid. Rent symboliskt skulle man kunna skylla på Sverigedemokraterna men jag orkar inte bry mig om de fåntrattarna längre.

Det finns mycket man borde åtgärda i Sveriges långa land – säkert lika många saker som man kan vara stolt över. Men har man rätten att välfärdsgnälla om man i nästa andetag lutar sig tillbaka och inte gör något åt det? Mitt svar är ja.

Och just för dagen finns det två jobbsaker värda att kommentera. Det första rör sättet man får en ny jobbdator om den gamla gått sönder och saknar garanti. Att få en ny dator genom systemet sägs ta mellan 3-4 veckor. Här ser jag förbättringsmöjligheter. Faktum är att jag ser enorma besparingsmöjligheter för skattebetalarna. Saken är den att jag själv skulle kunna fixa en dator på en vecka – samtidigt som jag sköter mitt vanliga jobb. Jag skulle med andra ord kunna ge kommuninnevånarna 1% lägre skatt bara genom att göra datoranskaffningsjobbet tre gånger så snabbt och utan att krångla till det. Nu är det säkert så att det finns tusen skäl till att det måste ta så lång tid. Visst. Men jag tycker ändå frågan är berättigad: När har man skapat ett så krångligt och dyrt system att man upprätthåller det och försvarar det bara för sakens (prestigens?) skull?

Det andra är genusfrågan som man bestämt sig för att hamra in i huvudet på oss. Sara-Claes var fantastisk – kanske den bästa föreläsning jag någonsin varit på. Den var av den sort som man lämnar och känner att något har ändrats i ens person. Häftigt! Det borde ha räckt där. Men det har fortsatt och det blir bara sämre och värre. Som tur är sägs Sara-Claes vara på väg tillbaka och jag ser fram emot det. Kanske kan den inramningen ändå göra att man tycker det var en bra fortbildningsinsats om ett viktigt ämne.

I övrigt kan jag inte riktigt sluta störa mig på särskrivningar och saker som 2LAX10.

I övrigt (2) kan jag inte sluta lyssna på Carl Johan Vallgrens låt ”Drömsekvens kl. 03:42” – trots att jag egentligen inte gillar genren.

I övrigt (3) måste jag ha missförstått något. Efter vargjakten konstaterade man det inte fanns några tecken på inavel – vilket man påstått innan jakten. Och nu ska man plantera in nya vargar – ja just det – med hänvisning till problemet med inavel. Hur det än må vara så handlar det om exceptionell äta kakan-ha kakan kvar om att tillfredsställa två motsatta sidor samtidigt. Det är inte enkelt förståss men besluten borde läggas nära dem det angår, nära glesbygden som det berör.

Exit stage right