I 36 dryga år har jag levt i villfarelsen att övning ger färdighet när det gäller praktiska göromål. Jag har naivt likt ett litet barn trott att små enkla, praktiska ting i vardagen lär man sig att hantera genom livet – det är del av bli en vuxen man. Jag kan ju inte säga att jag någonsin varit en fena på just dessa praktiska göromål men jag har sett det som brist på träning, lathet, okunskap etc. och på så sätt och vis hållit uppe hoppet om att även jag kan. Jag närde med andra ord en sorts romantisk dröm om att även jag en dag skulle kunna göra praktiska saker, berätta för andra att jag minsann bytt innertak, renoverat stugan, bytt kedja på cykeln eller liknande.
I ett försök att hitta min nisch där jag verkligen gett mig tusan på att lära mig började jag köpa verktyg och allehanda bra-att-ha-saker till min gamla cykel som utsetts till testobjekt. Att lära sig praktiska saker blev jag snart varse, var ingen billig historia.
Men det var kanske inte kostnaden i kronor och ören om som sved mest – det var prestigeförlusten, självförtroendetappet och ditt-jävla-pucko-känslan som infann sig den dag jag insåg att jag bara försökte lura mig själv (och kanske min omgivning) och rullade iväg cykeln till närmsta cykelreparatör. För faktum är att vad jag än försöker mig på när det gäller praktiska saker så funkar det inte. Det blir inte bra (nog). Det blir oftast inte något alls förutom än mer trasigt och det samma gäller egentligen mig. Plus att det rimligtvis inte är nyttigt att bli så arg som jag har en tendens att bli i dessa förtvivlade lägen där jag försöker visa vad jag går för.
Jag ska aldrig mer skruva på cykeln. Det finns folk som tar betalt för att göra jobbet – och jag har insett att det är värt det. Varenda krona. Jag ska aldrig mer inbilla mig att jag skulle behöva ha en sommarstuga för att träna lite praktiska saker som att måla, byta bräder eller vad man nu gör med sommarstugor. Glöm det. Jag ska bo i lägenhet. Jag ska ringa eller maila någon när något ska göras. Jag ska inte vara hemma när det görs. Jag ska på sin höjd byta däck på bilen och knyta mina egna skor.
Diskade nyss. Och man får väl glad för det lilla. Jag klarade i alla fall det utan några större incidenter.
Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker som sagt var.
2 kommentarer:
jaja, men du är ju en trevlig prick ändå =)
Det är ju ett absolut måste att vara trevlig när man är så beroende av andra människors goda vilja för sin överlevnad. :-)Vem vet. Fortsätter det här kanske jag måste bli matad om fem år för att få mat i mig... Då räknar jag med dig vettu! ;-)
Skicka en kommentar