Forskare i Skottland har, enligt hörsägen, länge forskat på fenomenet diet och viktminskning. Detta parallellt med att allehanda amerikanska mumbojumbodieter spritts över världen. I tysthet har den skottska befolkningen ingått i ett långsiktigt projekt som nu redovisats. Jag och mina två i allra
högsta grad normala vänner åkte till den skottska huvudstaden för att ta del av fynden.
Vi befinner oss på en gata i centrala Edinburgh. Det är november. Det är rysligt kallt. Vi kurar ihop oss, huttrar, längtar intensivt efter en värmande ale men ägnar ändå en sekund åt omgivningen. Något slår oss. Hur kommer det sig att lokalbefolkningen beter sig som om det fortfarande vore högsommar? Shorts? Var och varannan i T-shirt. Vad hände med mössa, vantar och vinterjacka?
För att inte frysa ihjäl har den vanlige skotten under generationer tagit väl hand om sin kropp och sin hälsa. Man är sunt nationalistisk – hatar allt vad engelsmän hittar på – och är oerhört stolt över sin historia som krigare. Man går i kjol, bär kniv och man har alltså slutat att känna av en sådan mesig sak som kyla.
Svaret på hur man klarar av det sistnämnda finns alltså i den skottska dieten. Vi stötte på den vid vår första frukost på hotellet i Edinburgh. En stor skål Haggis fick det att vattnas i munnen. Nu var det alltså dags. Den legendariska rätten skulle smakas. Lät sig väl smakas dessutom. Jag vet inte vilka faktiska ingredienser som gör Haggis till Haggis och vill heller inte veta. Det smakar pölsa/hackekorv och jag behöver inte smaka igen. Ever. En av resekamraterna blev dock så överförtjust att han senare åt Haggis till såväl frukost som lunch.
Förutom just Haggisen var det annars friterat som gällde. Allt är friterat. Enligt rykte serveras till och med den skottska delikatessen Fried Marsbar med pommes som en finaremer middag. Gillar man inte Mars så sägs anrättningen också finnas i Snickersutförande. Godismiddagarna var kanske de mest udda men alltid erbjöds man friterade brödbitar, friterade fiskar, friterade potatisbitar, friterade köttbitar, kyckling och så vidare. Och allt fantastiskt gott måste jag säga. Äter man dessutom snabbt nog hinner man få i sig en ansenlig mängd innan magen säger STOPP och BELÄGG och paltkoman slår till på allvar.
Denna sensationella nya diet kallas för HCHF och det dröjer bara några få dagar innan man vant sig. När väl invänjningstiden är över finns det inga gränser för vad man kan stoppa i sig och när eller ens hur mycket. Det är gott – och uppenbart mycket nyttigt...
...Åtminstone om man inte vill frysa.
lördag 27 november 2010
fredag 19 november 2010
Vad gör man som turist i Edinburgh, Skottland?
Redan vår första dag i Edinburgh vill jag minnas att vi trillade in på det Skottska Whiskymuseet som ligger granne med Edinburgh Castle längs Royal Mile. Vi kände oss så tidigt på resan välbeställda och tog den lite dyrare turen som avslutades med en whiskyprovning (utöver den obligatoriska som ingick även i det billigare alternativet). Vi måste gjort ett gott intryck eftersom vi numera dessutom är medlemmar i The Scotch Whisky Appreciation Society – och det kan jag lova – är inte en förening för creti och pleti. Eller? :-)
På turen runt museet berättades om de fyra stora whiskyområdena som så många säger sig veta så mycket om och förstå sig så mycket på. Det är Lowlands, Highlands, Speyside och Islay. Bla bla bla. Men det mest intressanta var naturligtvis att det fanns ytterligare ett område som inte alls var lika väl känt utanför Skottland. Tyvärr var det också så att eftersom whiskyn från detta område tog slut så fort den släpptes från distillerierna fanns den inte att köpa i den annars mycket välsorterade museumshoppen. Hur som helst – mitt första val föll på en Highland och jag serverades en Tomatin som vanligtvis till största delen köps upp av blendedföretag eftersom den anses bra att blanda med (dock inte med Coca Cola har jag hört...). Rekommenderas inte dock. Spritig. Nix. Pix. Annat var det när vi senare fick våra fyra nya provsmakningswhiskysar. Mumsfilibaba! Men man kan inte klaga på detta sätt att börja en mycket trevlig pubkväll i Edinburgh!
Det var en gristidig lördagmorgon och jag tvivlar på att någon av de tre käcka pojkar som kom hasandes nerför Royal Mile själva kunde sätta sig i ett fordon och köra. Därav den briljanta idén att åka på en busstur. Kanske lite pensionärsvarning men å andra sidan kände vi oss mogna nog att leva med det. Som tur var fanns det tre platser kvar på bussen från Scotline Tours som skulle ta oss norrut mot Highlands under en heldag.
I strålande morgonsol tog sedan busschauffören och historikern och whiskykännaren och geologen och språkvetaren och litteraturvetaren och humoristen Peter med oss på en tolvtimmars bussresa genom tid och land. Faktum var att Peter var en formidabel historieberättare. Det fanns inte ett läge att sluta ögonen och vila sig lite – det vara bara för intressant att höra vad som var sant och inte om William Wallace; att få höra om den korte tjocke banditen Rob Roy som varit allt annat än god; om klanen MacDitt och MacDatt. Sanslöst spännande. Sanslöst vackert. Och då hade vi i princip bara hunnit till första kaffepausen – tillsammans med söta Hamish the Hairy Highland Cow.
Senare under dagen klev vi av Scotline Toursbussen och tog oss, via Urquhart Castle, med båt en bit längs legendariska Loch Ness för att försöka få en glimt av Nessie. Men icke. Inte en krusning på den långa sjön avslöjade närvaron av något förhistoriskt monster. Tyvärr. Men man kan inte få allt. 12 dryga timmar efter starten från Royal Mile i Edinburgh var vi tillbaka och redo för yet another pub. Men först – vad vill jag då säga med ovanstående? Jo! Är du i Edinburgh och kan få Peter som chafför på en tur hos Scotline Tours. ÅK! Det var i högsta grad rekommenderbart på alla sätt och vis.
För att ytterligare förgylla vår redan högt rankade resa till Skottland tänkte mina reskamrater gå på fotboll. Det var derbymöte mellan Hibernian (Hibs) och Hearts of Midlothian (Hearts). Själv var jag inte överförtjust eftersom jag är mer lagd åt shoppinghållet men jag eskorterade ändå mina vänner till Hibs hemmaarena. Längre än till deras shop kom vi dock inte eftersom det var klassat som en högriskmatch och högriskmatcher får man bara gå på om man tidigare varit på en lågriskmatch – det vill säga en match där inte Hearts eller Hibs mött varandra eller Rangers eller Celtic - och skött sig. Eftersom ingen av oss tidigare ens varit i Skottland var det alltså helt kört. Ett gott tips för den som vill åka hit och se fotboll är med andra ord att hinna med ett lågriskmöte innan ett högriskmöte. Det blev sällskapsshopping istället. How cute... :-)
Detta innebar dessutom den fördelen att vi kunde få se än mer av den vackra staden som fullkomligen andas historia i vart och varannat gathörn. Som en liten extra skräcktouch på temat klev vi in på Edinburgh Dungeons (en syster till formidabla London Dungeon). Men skippa det. Det är inte värt det – inte med tanke på vad vi avslutade hela resan med: En spökvandring i staden under staden.
Längs Royal Mile kryllar det av olika spökturer och den som fick vårt förtroende var slutligen Mercat Tours. Och liksom med Peter och Scotline Tours blev vi alla superdupernöjda. Vår guide, Marc, mötte upp vid en kyrka vid åttatiden en iskall och blåsig, folktom söndagskväll. I en timme trängdes vi ihop och hörde på historier från svunna tider. Under den andra timmen tog vi oss ner i de urgamla valven som finns långt under det Edinburgh man ser i dagsljus. Kanonintressant. Det hela toppades av med en värmande drink inne i ett av alla valv och Marc hade tid för lite frågor. Uppenbart var att folk verkligen trodde på "spöken". Någon påstod dessutom att hon känt ett isande vinddrag i nacken vid ett tillfälle. Föga anade väl den stackars rädda spanjorskan att det bara var lilla jag som blåste henne lite lätt i nacken. So much för spöken. Men spännande var det och definitivt på must do in Edinburgh-listan.
Överhuvudtaget lärde vi oss oerhört mycket under vår resa. Eller vad sägs om:
* Inver betyder mynning (Ness är en å – alltså Inverness)
* Det går en smal gruslagd vandringsled/cykelväg (West Highland Walkway) mellan Glasgow och ända upp i Higlands. Hmmm..
* Rob Roy var ingen skotsk Robin Hood annat än i Scotts tappning.
* Alla skottar hatar England men faktum är att de mesta fighter som varit i Skottland egentligen varit mer av inbördeskrigsart klaner emellan
* ”There are five whisky areas in Scotland: Lowland, Highland, Speyside, Islay and a very well kept Scottish secret that I will not tell you about” - enligt vår busschaufför Peter som verkligen vägrade säga mer trots förfrågningar från passagerarna.
* Aber betyder också mynning på det andra gamla språket (som i Aberdeen)
* När pundet närmare sig 10 blir det väldigt prisvärt att åka till de brittiska öarna.
* ”Please put a tiny drop of water in your whisky but if you put ice in it you will be shot” - Peter igen.
”Thank you very much for Hanky”
På turen runt museet berättades om de fyra stora whiskyområdena som så många säger sig veta så mycket om och förstå sig så mycket på. Det är Lowlands, Highlands, Speyside och Islay. Bla bla bla. Men det mest intressanta var naturligtvis att det fanns ytterligare ett område som inte alls var lika väl känt utanför Skottland. Tyvärr var det också så att eftersom whiskyn från detta område tog slut så fort den släpptes från distillerierna fanns den inte att köpa i den annars mycket välsorterade museumshoppen. Hur som helst – mitt första val föll på en Highland och jag serverades en Tomatin som vanligtvis till största delen köps upp av blendedföretag eftersom den anses bra att blanda med (dock inte med Coca Cola har jag hört...). Rekommenderas inte dock. Spritig. Nix. Pix. Annat var det när vi senare fick våra fyra nya provsmakningswhiskysar. Mumsfilibaba! Men man kan inte klaga på detta sätt att börja en mycket trevlig pubkväll i Edinburgh!
Det var en gristidig lördagmorgon och jag tvivlar på att någon av de tre käcka pojkar som kom hasandes nerför Royal Mile själva kunde sätta sig i ett fordon och köra. Därav den briljanta idén att åka på en busstur. Kanske lite pensionärsvarning men å andra sidan kände vi oss mogna nog att leva med det. Som tur var fanns det tre platser kvar på bussen från Scotline Tours som skulle ta oss norrut mot Highlands under en heldag.
I strålande morgonsol tog sedan busschauffören och historikern och whiskykännaren och geologen och språkvetaren och litteraturvetaren och humoristen Peter med oss på en tolvtimmars bussresa genom tid och land. Faktum var att Peter var en formidabel historieberättare. Det fanns inte ett läge att sluta ögonen och vila sig lite – det vara bara för intressant att höra vad som var sant och inte om William Wallace; att få höra om den korte tjocke banditen Rob Roy som varit allt annat än god; om klanen MacDitt och MacDatt. Sanslöst spännande. Sanslöst vackert. Och då hade vi i princip bara hunnit till första kaffepausen – tillsammans med söta Hamish the Hairy Highland Cow.
Senare under dagen klev vi av Scotline Toursbussen och tog oss, via Urquhart Castle, med båt en bit längs legendariska Loch Ness för att försöka få en glimt av Nessie. Men icke. Inte en krusning på den långa sjön avslöjade närvaron av något förhistoriskt monster. Tyvärr. Men man kan inte få allt. 12 dryga timmar efter starten från Royal Mile i Edinburgh var vi tillbaka och redo för yet another pub. Men först – vad vill jag då säga med ovanstående? Jo! Är du i Edinburgh och kan få Peter som chafför på en tur hos Scotline Tours. ÅK! Det var i högsta grad rekommenderbart på alla sätt och vis.
För att ytterligare förgylla vår redan högt rankade resa till Skottland tänkte mina reskamrater gå på fotboll. Det var derbymöte mellan Hibernian (Hibs) och Hearts of Midlothian (Hearts). Själv var jag inte överförtjust eftersom jag är mer lagd åt shoppinghållet men jag eskorterade ändå mina vänner till Hibs hemmaarena. Längre än till deras shop kom vi dock inte eftersom det var klassat som en högriskmatch och högriskmatcher får man bara gå på om man tidigare varit på en lågriskmatch – det vill säga en match där inte Hearts eller Hibs mött varandra eller Rangers eller Celtic - och skött sig. Eftersom ingen av oss tidigare ens varit i Skottland var det alltså helt kört. Ett gott tips för den som vill åka hit och se fotboll är med andra ord att hinna med ett lågriskmöte innan ett högriskmöte. Det blev sällskapsshopping istället. How cute... :-)
Detta innebar dessutom den fördelen att vi kunde få se än mer av den vackra staden som fullkomligen andas historia i vart och varannat gathörn. Som en liten extra skräcktouch på temat klev vi in på Edinburgh Dungeons (en syster till formidabla London Dungeon). Men skippa det. Det är inte värt det – inte med tanke på vad vi avslutade hela resan med: En spökvandring i staden under staden.
Längs Royal Mile kryllar det av olika spökturer och den som fick vårt förtroende var slutligen Mercat Tours. Och liksom med Peter och Scotline Tours blev vi alla superdupernöjda. Vår guide, Marc, mötte upp vid en kyrka vid åttatiden en iskall och blåsig, folktom söndagskväll. I en timme trängdes vi ihop och hörde på historier från svunna tider. Under den andra timmen tog vi oss ner i de urgamla valven som finns långt under det Edinburgh man ser i dagsljus. Kanonintressant. Det hela toppades av med en värmande drink inne i ett av alla valv och Marc hade tid för lite frågor. Uppenbart var att folk verkligen trodde på "spöken". Någon påstod dessutom att hon känt ett isande vinddrag i nacken vid ett tillfälle. Föga anade väl den stackars rädda spanjorskan att det bara var lilla jag som blåste henne lite lätt i nacken. So much för spöken. Men spännande var det och definitivt på must do in Edinburgh-listan.
Överhuvudtaget lärde vi oss oerhört mycket under vår resa. Eller vad sägs om:
* Inver betyder mynning (Ness är en å – alltså Inverness)
* Det går en smal gruslagd vandringsled/cykelväg (West Highland Walkway) mellan Glasgow och ända upp i Higlands. Hmmm..
* Rob Roy var ingen skotsk Robin Hood annat än i Scotts tappning.
* Alla skottar hatar England men faktum är att de mesta fighter som varit i Skottland egentligen varit mer av inbördeskrigsart klaner emellan
* ”There are five whisky areas in Scotland: Lowland, Highland, Speyside, Islay and a very well kept Scottish secret that I will not tell you about” - enligt vår busschaufför Peter som verkligen vägrade säga mer trots förfrågningar från passagerarna.
* Aber betyder också mynning på det andra gamla språket (som i Aberdeen)
* När pundet närmare sig 10 blir det väldigt prisvärt att åka till de brittiska öarna.
* ”Please put a tiny drop of water in your whisky but if you put ice in it you will be shot” - Peter igen.
”Thank you very much for Hanky”
lördag 13 november 2010
Edinburgh – the basics
Att åka till Skottland verkar alla man pratar med antingen förespråka (de som varit där) eller önska se (de som inte varit där). Till den sistnämnda skaran har även jag hört men i november 2010 förflyttade jag mig från ”de som inte varit där” till ”de som varit där” och för att börja i slutet: Jag rekommenderar alla att åka till Skottland.
Hotell
Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.
Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!
Transport
Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.
Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.
Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.
Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.
Hotell
Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.
Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!
Transport
Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.
Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.
Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.
Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)