Att åka till Skottland verkar alla man pratar med antingen förespråka (de som varit där) eller önska se (de som inte varit där). Till den sistnämnda skaran har även jag hört men i november 2010 förflyttade jag mig från ”de som inte varit där” till ”de som varit där” och för att börja i slutet: Jag rekommenderar alla att åka till Skottland.
Hotell
Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.
Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!
Transport
Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.
Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.
Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.
Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar