30-årskalas – ett ungdomstecken?

Att bli bjuden p å trettioårskalas är en ynnest. Inte minst gäller detta i en värld där det inte dröjer innan inbjudningarna från de tio år ytterligare äldre börjar droppa in. Från en trettioårskris light skiftar alltså fokuset snabbt och man känner sig riktigt ung igen.

Det handlar, som så ofta annars, naturligtvis om perspektiv. Är ens vänner äldre än vad man själv är, är det lättare att man känner sig yngre. Inte minst då man kan stoltsera med att inbjudningarna till just trettioårskalasen fortfarande dyker upp.

Så det är bara att tacka och bocka. Niclas, min lillebror, blev trettio i veckan och nu i helgen hade vi en liten fest. Trevligt. Goda vänner och mat och så naturligtvis det där sköna trash-talket som alltid uppstår när vi kommer ihop över några pilsner.

Så börjar klockan närma sig 11 på kvällen och jag och mina jämnåriga börjar gäspa och fundera på hemfärd. Sagt och gjort. Kvar blev de runt trettio och därunder.

Så unga var vi alltså när det väl kom till kritan…

Det slår mig plötsligt att jag sitter där och skyller på att jag börjat vänja mig vid att gå upp tidigt på morgonen. Värsta sortens ålderstecken. Jag som aldrig varit trött på kvällen – bara, rent ut sagt, riktigt jävligt trött på morgonen. Hrmf. Nu dröjer det väl inte innan man blir bjuden på 40-årskalas… ;-)

Så fort det ändå vänder

Ett år äldre och ett kanontrevligt familjekalas på fredagen satte tonen för helgen. Ute har solen strålat och det är vår i luften. På lördagen tog vi dessutom vårens första längre cykeltur – och det ger mersmak vill jag lova. Det är härligt att leva med andra ord!

Så naturligtvis såg jag fram emot en söndag med lite förmiddagsshopping, fika hos någon bekant och så en härlig cykeltur. Men där någonstans vände allting. Mitt humör började så sakteliga bli sämre runt lunchtid och när jag väl kom hem hägrade bara en cykeltur på egen hand för att återfå mitt goda humör.

A. behövde dock bara lite hjälp i verkstaden. Sure. Dock var det ett större projekt som tog långt mer tid. Utan snus på fickan och en otäck känsla av att något var fel i halsen dippade mitt humör än mer. Tiden rann iväg och när vi väl kom hem var jag helt slut, ont i halsen och ville bara vara själv framför TVn. Inte göra något mer. Att cykla hade jag för länge sedan lagt på hyllan.

I det läget är inte Christer det gossigaste och trevligaste personen i världen. Och det är ju bara att hoppas att det vackra talesättet ”älska mig som mest när jag förtjänar det som minst” faktiskt funkar även i praktiken. Det hjälper med andra ord inte att hämnas, vara besvärlig tillbaka och så vidare.

Förkyld – nu när våren är här? Fåglarna kvittrar, solen skiner och cykeln bara längtar efter att ta mig ut på en tur – och så får jag grisont i halsen. ”Va i helvete har jag gjort han/hon som bestämmer för ont?” funderar man på. Och inte nog med att söndagen blev en ruskigt tråkig dag…

Måndag morgon. Hjälper A med lite jobb på morgonen och kommer 40 minuter sent till jobbet. Dock helt ok med tanke på all övertid jag har att ta ut. Kliver in på mitt kontor, ont i halsen, ont i kroppen, tung i huvudet och allmänt lite lätt bedrövad. Inser direkt att något är väldans mycket fel. Yep – datorn och jobbmobilen ligger kvar i Väse. Tjohoo!

Utopia

Händer det er ibland att ni bara längtar till ett läge där allting är noll så att säga. Där tiden står stilla. Där ingenting händer om ens högsta önskan är sådan. Där allt är frid och fröjd, förutsägbart och ljuvligt spännande på en och samma gång. Hit brukar jag längta lite då och då och den längtan brukar dyka upp när jag har svårt att se hur jag ska kunna knyta ihop säcken. Så är det lite nu – och jag är nog i behov av lite ledighet. Att det samtidigt är härligt vårlikt i luften gör inte den saken mindre påtaglig.

Gnälligast i KD?

Såg på lokalnyheterna nu på morgonen att beslutet huruvida Nöjesfabriken ska få vara kvar eller inte var uppe på högsta möjliga nivå. De boende längs kanalen har stridit från dag ett och än så länge förlorat. Men nu ska alltså sista striden stå.

Jag bodde själv på Herrhagen när Nöjesfabriken öppnade och har hela tiden stöttat idén. Att någonting händer i området är viktigt, det blir en spridning av folk vilket enligt mig gör känslan av att staden faktiskt växer. Initiativet är med andra ord gott att förvandla det gamla bussgaraget till något kreativt för folk i allmänhet.

Att det sedan sitter ett gäng gamla griniga gummor och gubbar i sina lägenheter och inbillar sig att de störs av ljudet från fabriken är ungefär att jämföra med tron på Jesus – tror man nog mycket så kommer man också att se/höra/uppleva och så vidare. Någonstans tycker jag att om man valt att bo så nära centrum i en stad så får man också leva med att det finns andra människor och saker runt omkring. Blir det för illa kan man, som jag, flytta till Norrstrand och är inte ens det tyst nog så finns det gott om obebodd skog i Värmland.

Jag kan bara spekulera – men jag kan ge mig fasen på att det är samma grupp människor som aggressivt protesterat mot att man bygger ett nytt hus ute på udden, på andra sidan kanalen. Känner man att man redan förlorat slaget om Fabriken och därför sökt ett nytt mål? Är det så att dessa människor i så fall drivs av viljan att protestera – oavsett mot vad och att de får en kick av detta? Eller är de bara ett gäng konservativa förändringsmotståndare? Hur det än är så kanske det snart är dags att flytta istället för att bara klaga och krångla.

Hrmmf

Känns som det var länge sedan jag skrev något egentligen vettigt. Mycket har snarare varit lite framtrugade ursäkter för det faktum att jag aldrig hinner träffa folk och göra saker längre. Vart tog visionerna vägen? De goda historierna? De upprörda kommentarerna och inte minst det rena och självcentrerade gnället?

Jag har aldrig haft svårt att sätta mig ner och bara blaha-blahaa i några sidor. Men läget har mer eller mindre varit ett annat det senaste året. Det blir lätt prestationsångest, tankar om ”vem bryr sig om det här” och ”så kan man väl inte säga” – och det gynnar inte det fria skrivandet som jag ju egentligen gillar.

Igår började jag till exempel på en liten blog om det faktum att någon eldat upp Olssons brygga i Arvika under natten – en plats där vi hade jäkligt roligt förra sommaren. Vinklingen var glasklar: Spekulation kring att Kutten var skyldig på grund av hans känsla av att hans image hotas då man namngett en söt och gullig sommardrink till just ”Kutt”. Längre än så kom jag inte och dessutom pumpade ovan nämnde ut en blog på samma tema en stund senare.

En blog om lite drömmar, semestrar och annat skojsigt då? Jo, det kanske skulle funka. Den är enkel: Jag vill vara ledig, ha ett hav av pengar på kontokortet och världen framför mina fötter. Vietnam, Japan, USA, Franska rivieran, Scotland, Sydafrika, Ryssland, matresa i Italien – listan är oändlig. Min stående måltipsrad har dock än så länge inte gett mig den möjligheten och så var det inte mer med det för närvarande.

Bort med lastbilarna från våra vägar och egoistiskt motiverade och i övrigt fullständigt ogenomtänkta uppdämningar av sjöar? Intressanta ämnen. Men hallå – Jag kan inte ha en blog som enbart går ut på att hacka på Kutt. Han är ju en snäll lite raggare – oops, förlåt – rackare skulle det stå (och min deleteknapp funkar inte).

Någon dagsaktuell fråga då? Hmm. Det enda som jag egentligen reagerat på de senaste dagarna var då en prostituerad kvinna satt i SVTs morgonsoffa och debatterade med en politiker om sitt yrkes vara och ickevara. Och hur fördomsfri jag nu ändå anser mig vara blev jag alldeles paff då hon på ett proffsigt, välartikulerat klädde av politkern med väl passande argument och hög kunnighet. Politikern hänvisade till en forskningsrapport – sådär luddigt som bara politiker kan göra – och hon kontrade direkt med att namnge forskaren och lägga fram all den kritik som funnits mot just den rapporten. Nu stod jag redan på hennes sida från början i debatten så det ändrade inte mycket för mig – men förhoppningsvis för många andra som jag tror är fullpumpade med fler fördomar än de jag hade med mig in i tv-soffan den här morgonen. Inom vissa gränser och väl genomtänkta former borde helt klart prostitution legaliseras i Sverige enligt mig.

Nej. Jag ger upp även idag. Kommer inte på något att skriva. ;-)

Puss o Kram

Bocka av pt.3

Sisådär två-tre års fundering är till ända och man kan inte annat än spekulera kring hur velig jag egentligen måste vara. Men, nu står den ändå där – min spillrans nya Honda Civic Sport. Galaxy Grey Metallic, alla tänkbar utrustning, åtta alu-fälgar, motorvärmare och så vidare. Härligt!

Dags att vända blad. Tror inte jag ska bocka av mer nu på ett tag.
Tvivlar på att plånboken klarar av det. ;-)