Så fort det ändå vänder

Ett år äldre och ett kanontrevligt familjekalas på fredagen satte tonen för helgen. Ute har solen strålat och det är vår i luften. På lördagen tog vi dessutom vårens första längre cykeltur – och det ger mersmak vill jag lova. Det är härligt att leva med andra ord!

Så naturligtvis såg jag fram emot en söndag med lite förmiddagsshopping, fika hos någon bekant och så en härlig cykeltur. Men där någonstans vände allting. Mitt humör började så sakteliga bli sämre runt lunchtid och när jag väl kom hem hägrade bara en cykeltur på egen hand för att återfå mitt goda humör.

A. behövde dock bara lite hjälp i verkstaden. Sure. Dock var det ett större projekt som tog långt mer tid. Utan snus på fickan och en otäck känsla av att något var fel i halsen dippade mitt humör än mer. Tiden rann iväg och när vi väl kom hem var jag helt slut, ont i halsen och ville bara vara själv framför TVn. Inte göra något mer. Att cykla hade jag för länge sedan lagt på hyllan.

I det läget är inte Christer det gossigaste och trevligaste personen i världen. Och det är ju bara att hoppas att det vackra talesättet ”älska mig som mest när jag förtjänar det som minst” faktiskt funkar även i praktiken. Det hjälper med andra ord inte att hämnas, vara besvärlig tillbaka och så vidare.

Förkyld – nu när våren är här? Fåglarna kvittrar, solen skiner och cykeln bara längtar efter att ta mig ut på en tur – och så får jag grisont i halsen. ”Va i helvete har jag gjort han/hon som bestämmer för ont?” funderar man på. Och inte nog med att söndagen blev en ruskigt tråkig dag…

Måndag morgon. Hjälper A med lite jobb på morgonen och kommer 40 minuter sent till jobbet. Dock helt ok med tanke på all övertid jag har att ta ut. Kliver in på mitt kontor, ont i halsen, ont i kroppen, tung i huvudet och allmänt lite lätt bedrövad. Inser direkt att något är väldans mycket fel. Yep – datorn och jobbmobilen ligger kvar i Väse. Tjohoo!