Ur den sena torsdagskvällens skuggor kom en vit häst springande mot mig och jag slogs omedelbart av en känsla av att det här betyder något. Jag hade tvärstannat på verandan, släppt allt jag hade i händerna och undrade en kort sekund om jag drömde.
Är det inte märkligt att vita hästar dyker upp ur intet som ett varsel inför varje stort steg i mitt liv? Förra gången det skedde var i en dröm så tydlig att jag än idag, år efter att jag faktiskt drömt den, kommer ihåg den som om det skett under den nyss gångna natten. Läs det HÄR.
Det förestående uppbrottet försköts naturligtvis. Den vita hästen och dens bruna följeslagare kunde inte få springa fritt i natten. Anna skötte den bruna och kunde snabbt få ett snöre runt halsen och leda henne in i hagen. Den vita blev mitt jobb. Och jag lyckades efter en liten stund locka in honom i hagen där han lugnt blev stående och jag fick klappa om honom.
Vi pustade ut – Good Job – liksom, och med en stor sorg som spred sig ut från mitt hjärta fortsatte jag på inslagen väg.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar