I början av april 2007 sökte jag hjälp hos allmänheten i ett alldeles specifikt drömtydningsärende. Jag är visserligen en drömmare på sätt och vis – men det är vanligtvis inte så att jag tar drömmar på allra största allvar. Den där gången i april var annorlunda. Hela mitt känsloliv var påslaget – full red alert – sanningen söktes med ljus och lykta men trots flera goda tolkningsförslag var det inget som gjorde mig helt och hållet tillfreds.
I början av januari 2008, det vill säga precis i detta nu, kom jag hipp som happ att tänka på den där drömmen långt borta i april. Något säger mig att den inte är färdig i mig ännu så jag tar den i en lite förkortad version igen:
"I natt jag drömde
Något som
Jag aldrig drömt förut
[…]
Jag hade träffat en flicka, men jag kan inte riktigt beskriva hur hon såg ut. Det var ingen jag kan minnas att jag träffat tidigare – men å andra sidan kan jag inte säga något alls om hur hennes ansikte såg ut, så vem vet. Nej, det var inte främst genom intryck utan genom känslan av att hamna rätt som gjorde drömmen så stark.
Av någon anledning hade vi (jag, hon och några till vi uppenbarligen kände) hamnat på ett ställe med massor av folk och av någon anledning har vi bestämt oss för att ta oss bort från marknadsplatsen eller vad det nu var för plats vi var på. Den här flickan tar min hand och vi går runt till en parkering där det står – och nu börjar det bli lite konstigt – en vit häst och en sadlad ko.
Hästen är hennes och jag försöker uppmana allt mitt mod för att våga rida med henne ut ur var-vi-nu-var. Jag går fram mot hästen, men fixar det inte eftersom kon börjar röra på sig och dra till sig all min uppmärksamhet. Jag ryggar snabbt undan runt en bil. Men så märker jag hur ingen annan ryggar undan utan faktiskt försöker få stopp på kon som å sin sida verkar ha bestämt sig för att dit Christer går, dit går kon. Shit.
Och eftersom man inte vill verka som världens mes så vänder jag om och går tillbaka för att möta kon. Jag vet inte hur kor dödar folk vanligtvis, men jag tänkte att det som sker, det sker. När kon tagit sig förbi den sista av mina vänner som försöker hejda djuret stirrar jag upp mot det stora djuret, höjer fingret och ropar STOPP! med min allra bestämdaste stämma. Kon tvärstannade och alla tittade förunderligt på hur jag verkade kunna styra kon hur jag ville bara med hjälp av kommandon.
Så av naturliga skäl blev det jag som först skulle ta mig upp på kons rygg för att rida bort (jag som egentligen var ämnad för den vita hästen). När jag närmar mig kons sida och ska sätta foten i stigbygeln (som jag tror det heter) och hiva mig upp, slås jag av hur ofantligt stort djuret är. Stigbygeln är i närheten av min hals, vilket borde göra hela kon drygt tre meter hög. Jag säger till kon att det här kan bli lite jobbigt men står hon bara still och är snäll så ska jag försöka hiva mig upp. Men kon stod inte still utan med mig hängande uppochner med fötterna i stigbyglarna (ja det fanns fler eftersom det nog var tänkt att de flesta av oss skulle åka därifrån på denna gigantiska ko) vaggade hon sakta bakåt över parkeringen. Det var odramatiskt – men också omöjligt att ta sig upp.
Någonstans där bryts scenen och plötsligt befinner vi oss hemma hos mina föräldrar. Det är finmiddagsdags och såväl vänner som släktingar finns där. På något sätt får jag känslan av att det är jag och den här flickan som anordnat festen, och därför också får springa fram och tillbaka mellan matsalen och köket. Det är mycket jobb, men vi funkar superbra som ett team och det blir en väldigt trevlig middag.Vid något tillfälle när vi båda befinner oss i köket för att hämta eller göra något passar vi på att kramas. Och jag känner fortfarande starkt känslan av att det var bara så oerhört rätt (så rätt att det nästan gjorde ont) att stå och krama henne. Jag tittar på hennes ansikte – vilket jag tyvärr inte kommer ihåg hur det såg ut – och säger:
"Ta med mig ut med din vita häst någon dag. Jag lovar fixa det."
Nu kanske inte det låter så mycket att lova. Men ni som verkligen känner mig och mitt förhållande till hästar vet att det där var jävlar inte lita lovat av mig. Och jag kände också att tillsammans med just den här flickan så skulle jag ta mig tusan fixa det.
På väg in mot vardagsrummet och våra middagsgäster går ridån ner. Kameran står kvar i köket och ser oss liksom vandra iväg som mot en solnedgång – typ hand i hand. Eftertexter. Romantisk musik. Och så var filmen slut.
Det var nu jag vaknade upp och insåg att klockan var strax före tio[…] "
I början av oktober 2007 träffar jag Anna. Eller ja, det är inte hela sanningen – vi hade setts tidigare, men det var först nu vi träffades på riktigt. Och av alla fantastiska saker med denna flicka så är det några saker som i detta nu slår mig. På gården där hon bor finns kor, stora, lurviga saker (om än inte upp mot tre meter i mankhöjd). Hon gillar middagar, umgås gärna med vänner och framkallar samma överväldiga känslosvall i mig som drömmen en gång gjorde. Och dessutom står en kritvit häst i hennes stall.
Lite coolt är det allt… :-)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar