Käre Gud

Det är måhända längesedan vi talades vid och för detta ber jag ödmjukast om ursäkt.

Men är det inte så att du tigger om ett redigt kok stryk nu? Så fort jag kommer till sommarstugan regnar det och bara jag åker därifrån så blir vädret ok. DET tycker jag börjar bli väldigt irriterande Gud!

Bara så att du vet.

U2 here I come

Ibland kommer ändå flytet passerandes förbi helt oförhappandes. Som igår då U2-febern börjat sprida sig över Sverige. Man muttrar tyst för sig själv att nog tusan vore det roligt att se dem en gång till. Men utan biljett – inget U2.

Så pratar med en kompis, Thomas, som råkar ha en biljett över. Pang Boom och så är man på väg mot Ullevi och U2 på lördagen (då det uppenbarligen till och med ska bli ett uppehåll i allt regnande).

Så Bono: Vi ses på lördag!

Svensk huggorm

Den får vara hur fridlyst den vill. Ser jag den i närheten av bebyggelse ska den dö! Punkt. Slut.

Ny Mountainbike del 1

Det drar ihop sig för att införskaffa en ny cykel. Men som vanligt står man inför en miljon valmöjligheter. Grundkraven är dock som följer:

* Hardtail
* XT eller likvärdigt helt igenom
* Relativt låg vikt
* Pålitlig konstruktion
* Hållbar

Som ett led i detta kommer här del ett som innebär att jag skulle vilja ha kommentarer och tyckanden om huruvida modellen/fabrikatet är snyggt, tåligt, dåligt, för lite valuta för pengarna och så vidare. Here we go – här kommer listan över märken som jag initialt intresserat mig för:

Cube Reaction XT

Focus Black Forest Extreme

Full Dynamix Composite Comp

Ghost HTX Actinum 7500

KTM Race Comp


Så - Vad tycker/tror du???

Arvikafestivalen 2010 börjar ta form

Man har inte ens hunnit packa ihop festivalen 2009 innan det är dags att presentera lite akter till Arvikafestivalen 2010. Dagar och spelordning är naturligtvis inte klart än men några av banden är:

Scen: Apollo

C.C.Cowboys
Chumbawamba
Covenant
Detektivbyrån
Front 242
KMFDM
Madrugada
Tiamat
Underworld
Volbeat
Vomitory
W.A.S.P.
White Lies
Weeping Willows

Scen: Vintergatan

Apoptygma Berzerk
Dimmu Borgir
Moby
Muse
Placebo
Rammstein
Roger Waters
Teddybears STHLM
The Killers

För dig som redan nu vill lyssna in dig på banden ovan rekommenderas Spotify, din lokala skivhandlare eller något annat ställe där du kan få tag i musiken.

Detta plus mycket mer kommer till Arvika 2010 om bara lilla jag får bestämma. Men sådan tur har jag (ni?) väl inte? ;-)

KORN+PINK FLOYD=KÄRLEK

Sista dagen av 2009-års Arvikafestival var väl den som i förhand lovade mest intressanta band att titta på. Alice in Videoland, Fleet Foxes, Mustasch, Thåström, Mind in a box och lika jättekultiga som jättedåliga DAF fanns i lineupen. Ja, och så fanns där så klart Korn – ett band och en genre som jag bara inte klarar av. Och av just den anledningen kommer resten av denna lilla text enkom handla om…

KORN!

Bara för att ha sett dem släpade jag mig till Arvikafestivalens stora scen någon låt in i Korns spelning på lördagskvällen. Lyssnade på avstånd en stund och gick sedan närmare scenen. Det var nämligen inte så jävla dåligt som jag hade föreställt mig.

Det kändes tight, proffsigt och lät faktiskt riktigt bra live. Så bra att jag blev helt fast.

Då bandet ropades in för extranummer öste de på som fan med någon låt som jag aldrig hört tidigare (och som sångaren konstaterade att om man inte kände till den här så var man uppenbarligen inget Korn-fan). När den låten var slut lämnade alla scenen förutom gitarristen som blev stående och leka med gitarren.

Det tjöt och svängde lite mystiskt utan att bli sådär gitarrskränjobbigt och jag tänkte där för mig själv att gitarristen minsann måste ha tjuvlyssnat på introt till Pink Floyds Run like hell – för det var helt klart lite åt det hållet det lät.

Så anslöt bassisten som satt sig på en förstärkare och han fyllde på med en ganska snabb men behaglig och tyst, djup bastakt utan att någon gång byta ton. Trummorna anslöt med bastrumman och Arvika fylldes av ett mäktigt och nästan förtrollande instrumentalparti under cirka fem minuter.

Då kommer sångaren in, går fram till micken och så kör bandet igenom Another brick in the wall 1, 2 och del 3 med solon, tempoväxlingar, allsång och hela faderuttan. Det kan inte ha varit en människa framför den scenen som inte fällde en tår. Det var magiskt vackert.

Och när man inte tror att det kan bli bättre än så här avslutas hela Korn-konserten med att glida över i Goodbye cruel world och kvällen är fulländad. Och frågan är om jag inte nyss bevittnat det bästa jag någonsin sett i Arvika.

Jag känner att jag vill ha mer mer mer! Jag känner att jag måste dela med mig av detta med någon som förstår. MMS:ar och SMS:ar nyblivne pappan Hellberg några gånger mitt i natten och ber såhär i efterhand tusen gånger om ursäkt om jag höll familjen vaken – men jag hade inget val.

Det är aldrig för sent att bli frälst uppenbarligen. Jag tar härmed tillbaka all skit jag sagt om KORN tidigare och tillber dem nu som gudar!

Depeche Mode, Arvikafetivalen 2009

Förväntningarna på dag tvås stora spelning var naturligtvis enorm. Depeche Mode live i Arvika är och förblir antagligen det största som hänt Arvika någonsin.

Dessvärre kunde jag dock snart konstatera att den här spelningen var den sämsta av de åtta gånger jag sett DM live. Downtempo, lite tråkigt låtval och en ganska klen ljudbild sänkte ett förväntat überbetyg. Detta kom dock inte som någon jätteöverraskning eftersom DMs utveckling de senaste åren gått från fylliga, häftiga ljudbilder till mer minimalistiska skapelser där textinnehållet blivit viktigare att förmedla än känslan hos konsertbesökarna.

Det var egentligen först mot slutet och med givna succéer som Never let me down again och Personal Jesus som DM levererade det de är kapabla till. Avslutningslåten (som kom alldeles för tidigt) Personal Jesus var dock kanske i den bästa version jag någonsin hört. Med rockabillygitarr och (äntligen) lite tempo blev avslutningen ändå magisk och DM kom därifrån med hedern i behåll.

Arvikafestivalen 2009 Dag 1

Nymodigheter var temat för Arvikafestivalen 2009. Bland annat hade man byggt om festivalområdet så vi knappt höll på att hitta - men det allra värsta var att man tvärstängtav vår fina genväg upp mot Solviksområdet som alltid gjort att vi haft minuter till området och hem. Nu är det stopp och vi måste knalla runt hela alltet. Effekten av detta lindras dock av det faktum att man satt upp en pool där vi bor. LOVELY!

Klart mest irriterande var en lokalraggare i en Volvo 740 cab med flammor eller liknande på sidorna. I den satt ett gäng halvnakna killar utan hår på bröstet och tyckte de var sååå tuffa. Vid trafikvakten inväntade de medvetet så att de blev först av bilarna när trafiken skulle stoppas och de gående släppas över. DÅ kör Volvon och stannar inte utan vakten får slänga sig åt sidan. Trotsigt? Töntigt! Och en så oerhört löjlig liten fjantprotest. Gillar man inte festivalen kan man väl åka fram och tillbaka genom Åmotfors eller något liknande.

Musikaliskt såg tog vi oss tid och titta på

The Sounds - riktigt riktigt bra faktiskt!

Opeth - Vi klarade av två låtar. Börjar uppenbarligen bli för gamla för det här. Gick istället till:

Detektivbyrån - som var jäkligt fräna. De bör man definitivt se en gång till.

Röyksopp - Grymt bra. Definitivt kvällens höjdpunkt. Lämnade en känsla av att man vill se det igen och igen och igen.

Nine Inch Nails - Det skulle vara industriellt och spännande. Det var en überdistad och effektad gitarr, ett trumset och en basist. Plus självaste ikonen Trent Reznor som sjöng och pillade på en keyboard (i två låtar, sedan råkade han slänga den av scenen). Vilken drêt! Kort och gott. Fem låtar senare gick vi och käkade lite nattamat istället.

Uppenbart är dock att nästan alla går och väntar på fredagens händelse. Depeche Mode! Jag tror det när jag ser det på scen. Men oj oj oj så jäkla roligt det ska bli. Depeche Mode i Arvika. Ja jävlar i det.

Michael Jacksons död

(eller Så kan man också rädda sig undan en konkurs)

The King of Pop är död, eller sägs i alla fall vara död. Mindre än en vecka efter dödsbeskedet kryllade media av bilder som sägs föreställa en flyende, maskerad (ehh?) Michael Jackson smiter från sjukhuset. Liket lever. Hoppet lever. Och Elvis Presley väntade på honom i en väl maskerad Batmobile ett kvarter från ”sjukhuset”.

Jackson var stor långt innan sin död, jättestor – detta är, tyvärr, svårt att argumentera mot. Men trots detta sägs Michael Jackson ha stått på konkursens brant och att konserterna i London bara var ett sätt att rädda sig undan de han skyldiga voro.

Nu behövs inte konserterna längre. Varenda radio- och tv-station världen över öser ur sig var enda vämjelig ton som mr. Plastic Fantastic kvävt ur sig genom sitt liv. Och hur hemsk det än kan låta så känner jag att ”det är bara att bita ihop, om en vecka eller två har man äntligen glömt bort honom (något man borde gjort redan på 60-talet)".

Men man ska inte tala illa om de döda. Det jag egentligen är osedvanligt trött på är medias omättliga gottande åt en människas död. Det är bilder, spekulationer, känsloanspelningar och blaha blaha var man än vänder sig. Det är så man mår riktigt jävla illa!