(eller Så kan man också rädda sig undan en konkurs)
The King of Pop är död, eller sägs i alla fall vara död. Mindre än en vecka efter dödsbeskedet kryllade media av bilder som sägs föreställa en flyende, maskerad (ehh?) Michael Jackson smiter från sjukhuset. Liket lever. Hoppet lever. Och Elvis Presley väntade på honom i en väl maskerad Batmobile ett kvarter från ”sjukhuset”.
Jackson var stor långt innan sin död, jättestor – detta är, tyvärr, svårt att argumentera mot. Men trots detta sägs Michael Jackson ha stått på konkursens brant och att konserterna i London bara var ett sätt att rädda sig undan de han skyldiga voro.
Nu behövs inte konserterna längre. Varenda radio- och tv-station världen över öser ur sig var enda vämjelig ton som mr. Plastic Fantastic kvävt ur sig genom sitt liv. Och hur hemsk det än kan låta så känner jag att ”det är bara att bita ihop, om en vecka eller två har man äntligen glömt bort honom (något man borde gjort redan på 60-talet)".
Men man ska inte tala illa om de döda. Det jag egentligen är osedvanligt trött på är medias omättliga gottande åt en människas död. Det är bilder, spekulationer, känsloanspelningar och blaha blaha var man än vänder sig. Det är så man mår riktigt jävla illa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar