Dessvärre kunde jag dock snart konstatera att den här spelningen var den sämsta av de åtta gånger jag sett DM live. Downtempo, lite tråkigt låtval och en ganska klen ljudbild sänkte ett förväntat überbetyg. Detta kom dock inte som någon jätteöverraskning eftersom DMs utveckling de senaste åren gått från fylliga, häftiga ljudbilder till mer minimalistiska skapelser där textinnehållet blivit viktigare att förmedla än känslan hos konsertbesökarna.
Det var egentligen först mot slutet och med givna succéer som Never let me down again och Personal Jesus som DM levererade det de är kapabla till. Avslutningslåten (som kom alldeles för tidigt) Personal Jesus var dock kanske i den bästa version jag någonsin hört. Med rockabillygitarr och (äntligen) lite tempo blev avslutningen ändå magisk och DM kom därifrån med hedern i behåll.
4 kommentarer:
Jag är hur som helst rätt avundsjuk på dig som fick se dem igen. En sämre DM-spelning är ändå en DM-spelning! Får hoppas att jag får möjlighet att se dem igen någon annan gång.
Helt enig. En DM-spelning är alltid en DM-spelning och det säger inte lite det. :-)
Hur var denna spelningen jämfört med den vi såg i Stockholm?
Avslutningen var bättre i Arvika tycker jag men sett till hela spelningen så tycker jag Stockholm var bättre,
Skicka en kommentar