Att bli av med nikotinberoendet var, såhär i tvåmånadersperspektiv, ingen match. Visst, första veckan befann jag mig i en dimmig, absurd uppochnervärld som bara genom det faktum att den var just en vecka lång blev hanterbar. Hade det stadiet pågått längre tvivlar jag på att jag stått fast vid mitt beslut att sluta snusa. Men, en vecka var överkombar – åtminstone med lite hjälp av morötter, spontanshopping, nikotintuggummin och det tobak- och nikotinfria snuset Onico.
Men jag borde ha varit på min vakt. Skulle det verkligen vara så lätt att det räckte med en vecka i skärselden för att vara renad från årtionden av regelbundet giftintag? Icke då! Den riktiga utmaningen stod och lurade runt hörnet. En listig och smygande fara som jag identifierat först nu – två nikotinfria månader senare.
Det är idag inte nikotinet som drar i mig och får mig att känna efter i fickan att allt som behövs för en lyckad dag i livet finns med. Nej, det är Onicodosan man känner efter. Jag är idag näst intill lika beroende av Onico som jag var av vanligt snus för tre månader sedan och man börjar ju undra hur saker och ting hänger ihop egentligen.
Det är med andra ord inte beroendet som giftet i sig har framkallat som gjort det svårt att sluta snusa – det är den orala stimulansen – den rätta känslan under läppen. Och jäklar så svårt det har visat sig att bli av med den känslan. Man känner sig naken och utsatt utan något med den rätta känslan under läppen och det hjälper varken med tuggummin eller morötter oavsett var man stoppar upp dom…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar