Att sluta snusa – När man släpper garden

Del 5: Kriget mot belöningssystemet

Nyckeln är hjärnans belöningssystem. Ser man till att belöningssystemet fortsätter få sitt så kommer man också att klara av att sluta snusa. Men i detta ligger naturligtvis ett annat problem – nämligen viktökning. För hur lätt är det inte att tänka att ”och nu har jag varit så duktig att jag är värd minst en Snickers”? Och så tar man en dubbel-Snickers för säkerhets skull. Jag försöker köra hårt med morötterna och resonerar som så att jag får väl börja banta när det här har lagt sig.

Det har nu gått 11 dagar och jag är väl medveten om att detta på långa vägar räknas som ett lyckat sluta-snusa-uppdrag på länge. Så vitt jag minns tog det mig säkert tio år att sluta sukta efter cigaretter när jag slutat med det. Det är dock inte en kamp varje dag längre, nej nu förs kampen mer i det fördolda – lite sådär i smyg när man som minst anar det.

Man känner i princip hela tiden en malande tanke i huvudet: ”Varför inte bara ta en snus? Hur farligt kan det vara? Några laster är väl ändå ok att ha? Varför inte njuta lite av livet? Ta en snus – må bra!” Det finns tusen och åter tusen goda anledningar till att ta en snus verkar det som. Jag hör dem dagligen i mitt eget huvud – och jag känner väl igen dem från andra snusare/rökare (antar att narkomaner/alkoholister/och-vad-mer-man-nu-kan-vara-beroende-avister skulle kunna resonera på samma sätt).

Och på tal om belöningar. Någon frågade mig idag om det var så att man tröttnat på att jag var så arg och aggressiv att man tvångsintagit mig och opererat in en rejäl snus under hakan.



Icke. Har bara genomgått en liten skönhetsoperation... ;-)