Beslutsångest deLuxe

Låt mig ta ett (av många) till synes enkla exempel.

Scenario: Det är ledigt. Jag har inga planer.

Frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Problem: Om jag åker hem – vad ska jag hitta på?

Svar: Man skulle kunna åka skidor och testa sina nya pjäxor.

Frågan är: Hur blir då vädret? Jo, snö och runt 10 grader kallt.

Problem: Jag gillar inte att åka skidor när det snöar.

Frågan är: Vad gör jag där om jag inte åker skidor? Dessutom - jobbar inte alla vänner på dagarna?

Svar: Inte en aning – inte ens om jag anstränger mig kan jag för mitt liv komma på något att göra.

Så frågan är: Jag kanske ska stanna i stan ändå.

Problem: Mamma och pappa vill att jag hälsar på.

Tänkbar lösning: Jag kanske bara ska åka upp över en natt. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Frågan är då: Vilken dag då? Idag, imorgon eller nästa dag?

Problem: Åker jag idag har de inte förberett middag för någon extra. Jag tror de skulle föredra tisdag om det nu bara rör sig om en natt.

Svar: Jag åker alltså på tisdag.

Men frågan är då: Vore det inte lite roligt att åka skidor ändå – åtminstone för att prova nya pjäxorna? Skit samma att det snöar.

Varpå konstaterandet/följdfrågan blir: Så jag menar alltså att jag ska åka upp idag – åka skidor imorgon och åter till stan i övermorgon?

Nya frågor: Ska jag åka nu direkt eller ska jag gå iväg och träna först, gå tillbaka till lägenheten, packa och sedan åka? Eller packa, ta bilen till träningen och sedan åka direkt upp för att hänga upp träningskläderna när jag kommer dit?

Problem: Klockan är redan 14. Innan jag hinner göra allt det där är det läggdags. So much for going there idag. Såå typiskt...

Så frågan är: Vad gör jag idag då?

Svar: Tränar.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde åka upp.

Handling: Ingen. Fastnar i vinkelvolten.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde hälsa på alla vänner runtom hemma som jag aldrig lyckas hitta tid att hälsa på.

Svar: Dom har nog fullt upp ändå utan mig.

Problem: Men ändå. Jag borde...

Problem: Och tiden går.

Problem: Ännu sämre samvete. Jag borde vara hemma oftare.

Konsekvens: Mitt dåliga samvete trycker på den röda knappen och adrenalinet börjar pumpa. Värmen stiger i kroppen och ilskan gör sig påmind.

Då blir frågan: VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA? Egentligen skulle jag vilja riva hela jävla stället – utan någon som helst anledning egentligen – bara för att få utlopp för ilskan som plötsligt rusar genom blodet.

Svar: Jag vet inte.

Konsekvens: Jag hatar att inte veta. Jag avskyr att inte kunna välja. En sådan till synes enkel sak, ett i allra högsta grad trivialt välfärdsproblem, får snabbt astronomiska proportioner i mig och påverkar allt. Ingenting gick sönder idag. Det är positivt. Det hjälper att skriva.

Analytisk fråga: Varför ska det till synes enkla vara så svårt ibland?

Svar: Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag gjort något åt det. Det enda jag vet är att i samma sekund jag bestämmer mig så släpper det.

Så frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Svar: Jag ska inte åka idag i alla fall. Det är för sent och jag vill nog hellre träna. Jag bestämmer mig ikväll.

Problem: Yeah right...

Fråga: Undrar om jag ska ta och lägga ut det här på bloggen nu eller om det ska få gotta till sig till efter träningen?

Problem: Innerst inne är jag medveten om att jag absolut inte bör lägga mer ”gör-det-här-senare” på högen just nu.

Problem: Och tiden bara går och går. Snart är det väl mörkt ute och jag har ännu inte kommit iväg ut.

Tanke: Var det inte damernas masstart om en timme på TV?

Fråga: Hinner jag träna innan dess?

Svar: Fan vet.

Problem: Troligen inte om jag ska läsa igenom det här och sedan lägga upp det.

Analys: Ibland bara flyter det på. Ibland blir minsta lilla sak så oöverkomligt stor. Jag strävar efter balans och det har jag sannerligen inte nu.

Fråga: Så vad ska jag göra åt det?

Svar: Det var en bra fråga... Ska vi ta den om kvantfysik och annat greppbart samtidigt?

Fråga: Skulle inte du gå och träna?

Svar: Ehhh. Hej. Vem är du? Är jag helt schizo?

F: Strunt i det. Du skulle träna. Börja där och så löser det sig nog.

S: Det här börjar mer likna en pjäs, en dialog än en självterapeutisk skrift.

F: Solen börjar gå ner. Snart sitter du här och skriver och hipp som happ har det blivit kväll och du har varken åkt hem, tränat eller gjort någonting vettigt. Du vet vad det innebär?

S: Ännu sämre samvete.

F: Och i förlängningen?

S: Än mer beslutsångest.

F: Hört talas om ekorrhjulet?

S: I get it.

F: So?

S: So what?

F: Ska du vara kvar i stan eller åka till ditt barndomshem?

S: Det här börjar bli alldeles för långt för att publiceras på en blogg.

Så frågan är: Ska texten redigeras innan träningen och sedan publiceras eller ska den redigeras innan träningen och publiceras först ikväll eller ska man träna först och sedan se om det överhuvudtaget går att publicera eller???

Problem: Vem tror du att du är? Lars Norén eller? Och förövrigt var frågan egentligen huruvida jag ska vara kvar i stan eller åka iväg.

Alltså frågan: Ska det läggas ut eller inte?

Svar: Ut. Det brukar kännas bra att lägga ut det. Som att man lägger undan det. Att man är klar. Färdig och kan släppa det.

Analys: Precis, kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ny fråga: Och vore det då inte skönt att ha med ett antal till synes viktiga beslut i texten då. Som till exempel svaret på frågan ”Ska jag vara kvar i stan eller åka iväg?”?

Svar: Nu tar vi en sak i taget. Jag skulle träna – det är det enda säkra.

Fråga: Spara och stänga av datorn under träningen eller låta den vara på så att det går snabbt att publicera texten senare?

Svar: Jag! Vet! Inte!

Fråga: Ska det vara så svårt?

Konstaterande: Uppenbarligen!!

Uppmaning: Det här är jobbigt. Du är väl värd en chokladbit.

Fråga: Skulle jag inte hålla mig borta från sånt efter nyår?

Problem: Jag är egentligen bara hungrig.

Fråga: Blir det träning eller mat?

Fråga: Och om det blir mat – vad blir det för mat?

Konsekvens: och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så

Handling: Nån jävla måtta får det vara. Två chokladbitar! Kissa! Kom dig iväg till Actic för helvete!

S: Tre.

S: Chokladbitar alltså.

/C.Norén.F