Att sluta snusa - Fick Dilla

Del 6: ...tog ett tuggummi

Ett helt år har gått utan att jag tagit en snus. En riktig snus alltså. I fantasin och i drömmarna snusar jag periodvis minst en dosa per natt. Senast bara några dagar sedan åtnjöt jag en halv dosa lössnus innan jag, i drömmen, frågar mig själv: ”Och nu då? Betyder det här att jag börjat snusa igen? Hur gick det här till – borde jag inte tänkt till när jag tog första prillan i den nu halvfulla dosan?”

Min enda tolkning av drömmar av denna art är alltså att jag ännu inte skulle kunna ta en endaste liten snus, for old times sake, utan att faktiskt trilla dit. Synd. För det vore ganska gott...

Det är under den här perioden som agnarna skiljs från vetet tror jag. Det har alltid förvånat mig att folk kan sluta och hålla uppe i månader, kanske år och sedan plötsligt börja igen. Det är här det avgörs tror jag. Enda chansen om man vill förbli fri från nikotinet är att envist som fan bita ihop och aldrig ta bara den där ”endaste för att testa”.

Lyckas man hålla sig ifrån den där endaste börjar hjärnan göra jobbet och ställa in sig på att snusa faktiskt är fel – på alla sätt och vis. Vad som händer, antar jag, är att ett mentalt försvar sakta byggs upp och det kommer att se olika ut för alla. I mitt fall, och gissningsvis i många andras fall, blir man den största nikotinmotståndaren av dem alla. Det sägs att före detta rökare är de som är mest mot rök/rökare och ovan har ni förklaringen till att det blir så. Man kan inte riktigt rå för det. Man har inte råd att vara nyanserad. Ska man själv klara det måste man ta till varje fult trick i boken.

Sammanfattningsvis av året utan snus, 2010, kan man säga att första veckan var helt otroligt jobbig rent fysiskt och jag trodde inte jag skulle överleva. Sedan blev det lite bättre fram till månad två då jag bestämde mig för att också sluta använda nikotinfri snus. Den orala stimulansen försvann och det beroendebrottet var sannerligen inte att leka med. Definitivt den värsta delen av slutandet. Trösten låg i att det klingade av vartefter tiden gick. De små sting som sedan dyker upp i drömmar i både vaket och sovande tillstånd är små sting där som för att påminna dig om allvaret i det hela. Påminna dig om att du faktiskt gjort något anmärkningsvärt som förtjänar beröm.

* Slutar man snusa får man bättre smaksinne. Av detta har jag intet märkt. Mat och godis var gott innan och är det fortfarande. Möjligtvis tycker jag whisky är godare nu än för ett år sedan – men det har knappast med snuset att göra. I mitt fall var det här en myt.

* Slutar man snusa går man upp i vikt. Inte heller här passar jag in i myten. Att jag går upp har inte med snus att göra. Jag gick upp och ner lite ibland redan innan jag slutade. Uppgångarna har mer med förstnämnda punkt att göra än snusandet.

* Slutar man snusa påverkar det humöret. Check! När jag såhär i lugn och ro sammanfattar året som gått kan jag nog konstatera att min annars så relativt korta stubin faktiskt blivit något kortare... Inte bra. Det blir lätt dyrt. ART nästa? :-) Eller som en mycket god vän brukar säga: Fick dilla – tog en **** ehhh – Fick dilla – tog ett tuggummi. Det hörs ju direkt. Tuggummi har inte en chans som humörstabilisator i jämförelse med en Stor, Svart, Stark SNUS!

Nu återstår bara en fråga: När är man ”frisk”? Är man alltid en föredetta nikotinist som får leva med vetskapen om att man ALDRIG mer ska ta en snus eller skulle man, för skojs skull, kunna ta en snus i framtiden och så är det bra med det?

Del 1 - Hur svårt kan det vara?
Del 2 - Det är bara "kemi"
Del 3 - Mani Mani Mani
Del 4 - Ups & Downs
Del 5 - Kriget mot belöningssystemet