Ja, jag sitter där. Fenomenet Melodifestivalen/Schlagerfestivalen/Eurovision Song Contest blir en social aktivitet då det svenska folket samlas kring sofforna, tar ett glas vin och umgås. Gott nog och om detta har jag intet att invända.
Men
Resten av jippot. Oh my fucking god, herre min skapare och alla andra gudomligheter – vad har ni gjort? Sångkvaliteten är ju så bedrövlig att jag skäms å sångerskornas/sångarnas vägnar. I kvällens avsnitt (del 4 av 1 000 000) var det några som försökte prata sig igenom en låt som jag vill minnas hette Este Noche. Oh oh oh såååå jävla dåligt helt plain and simple. Och då var det bara strået vassare än det mesta andra. Hur gick det till? Hur kom de upp på scen?
Det fanns dock undantag i Malmö. Sarah Dawn Finer var helt ok – speciellt scenljuset. Och den där operasångerskan hade faktiskt en sångröst – så länge hon höll sig till de högre tonerna.
Skulle jag få bestämma skulle jag införa följande regler:
* Låtarna måste framföras på landets officiella språk.
* Enbart personer med någon sorts artistisk ådra får visa sig på scenen.
* En omröstning räcker! Dagens utdragna förfaringssätt slås bara av Postkodslotteriet.
* Som låtskrivare får man bara ha med ett enda bidrag (oavsett vilket land man skriver låten för). De fyra som skriver låtar för hela Europas Melodifestivalspektakel i nuläget bordet portas – permanently!
Slutligen: IdolDarin stod för pausunderhållningen. I rest my case. Say no more.
lördag 28 februari 2009
onsdag 25 februari 2009
Behåll det svenska kungahuset -3.0
Över en nybakad frukostfralla och av oundviklig anledning dök den gamla diskussionen om kungahusets vara och ickevara upp igen. Som ni kanske förstår råder delade meningar om detta.
Kronprinsessan Viktoria ska alltså gifta sig med Daniel Westling. Kul. Det lär ju bli en hejdundrande kalas på alla plan och i alla medier. Så för att inte alldeles förta den sköna känsla ett nybakat frukostbröd inger en mittiveckanmorgon på sportlovet så kommer här en kompromiss i frågan som kommer göra att vi båda antagligen sitter bänkade framför TVn den dagen då vigseln går av stapeln.
Det svenska kungahuset ver. -3.0:
Återinförande av större symbolik kring kungafamiljen. Ska man framträda offentligt ska det vara med höga kronor på huvudet, långa kappor, maffiga hästdragna vagnar, riddare, svärd och hela paketet. Ska det vara för turisterna så ska det!
Slott som hör till hovet ska i möjligaste mån vara öppna för allmänheten samt väl rustade med flaggor, hästar, sprudlande trädgårdar, trumpetande vakter, tornerspel och så vidare enligt föregående punkt.
Kronprinsessan måste lägga om sin osnutna östermalmsdialekt och på så sätt och vis sluta vara en parodi (bättre än TV4:s) på sig själv.
Undantag från lagar och regler som gäller oss andra. Yeah right. No fucking way! Kör kungen för fort blir det avdrag på apanaget.
Apanaget ska gå till det allmänt goda: praktfulla kronor, slott, plastikoperationer (om det behövs), storslagna balar, talpedagoger, elefanter att ha i trädgården, tjänstebil av modell av RR-typ (inte till en privatkollektion av sportbilar) osv.
Gillar man inte leken är det bara att säga upp sig och därmed lämna slott, apanage, bilar och allt annat som staten betalat för (och därigenom äger). Den friheten är väl ändå det minsta man kan erbjuda kungafamiljen? Att sedan Daniel måste godkännas av såväl hovet som regeringen. Tja, vad ska man säga. Känns lite 1600-tal – men va fan – drar det hit utländska turister så må det väl vara hänt då. Låt oss behålla det svenska kungahuset!
Kronprinsessan Viktoria ska alltså gifta sig med Daniel Westling. Kul. Det lär ju bli en hejdundrande kalas på alla plan och i alla medier. Så för att inte alldeles förta den sköna känsla ett nybakat frukostbröd inger en mittiveckanmorgon på sportlovet så kommer här en kompromiss i frågan som kommer göra att vi båda antagligen sitter bänkade framför TVn den dagen då vigseln går av stapeln.
Det svenska kungahuset ver. -3.0:
Återinförande av större symbolik kring kungafamiljen. Ska man framträda offentligt ska det vara med höga kronor på huvudet, långa kappor, maffiga hästdragna vagnar, riddare, svärd och hela paketet. Ska det vara för turisterna så ska det!
Slott som hör till hovet ska i möjligaste mån vara öppna för allmänheten samt väl rustade med flaggor, hästar, sprudlande trädgårdar, trumpetande vakter, tornerspel och så vidare enligt föregående punkt.
Kronprinsessan måste lägga om sin osnutna östermalmsdialekt och på så sätt och vis sluta vara en parodi (bättre än TV4:s) på sig själv.
Undantag från lagar och regler som gäller oss andra. Yeah right. No fucking way! Kör kungen för fort blir det avdrag på apanaget.
Apanaget ska gå till det allmänt goda: praktfulla kronor, slott, plastikoperationer (om det behövs), storslagna balar, talpedagoger, elefanter att ha i trädgården, tjänstebil av modell av RR-typ (inte till en privatkollektion av sportbilar) osv.
Gillar man inte leken är det bara att säga upp sig och därmed lämna slott, apanage, bilar och allt annat som staten betalat för (och därigenom äger). Den friheten är väl ändå det minsta man kan erbjuda kungafamiljen? Att sedan Daniel måste godkännas av såväl hovet som regeringen. Tja, vad ska man säga. Känns lite 1600-tal – men va fan – drar det hit utländska turister så må det väl vara hänt då. Låt oss behålla det svenska kungahuset!
onsdag 18 februari 2009
Foppa gör comeback
i mittzon
vid tekningscirkeln
framför målvakten
på is
utanför is
i korvmojskön i Ö-vik
hos fotterapeuten
och så vidare
Lika säkert som att Melodifestivalen återkommer år från år så kan man vara säker på att Peter Forsberg gör comeback till tonerna av medias Foppaonani. Oh Oh OHHHH…
Jag säger inget om Peter egentligen, han gör som han vill. Men medias märkliga fokusering ter sig allt annat än normal. Tror de att jag är dum i huvudet? Foppa Tillbaka! Foppa Frälser! Foppa fintade hit och Foppa tacklades (inte) dit. Fatta – det är många år sedan som Peter Forsberg frälste hockeyvärlden som världens bäste. Det går liksom inte att leva på gamla meriter hur länge som helst - hur gärna man än vill. Nyheten om Foppacomebacker är för länge sedan död!
vid tekningscirkeln
framför målvakten
på is
utanför is
i korvmojskön i Ö-vik
hos fotterapeuten
och så vidare
Lika säkert som att Melodifestivalen återkommer år från år så kan man vara säker på att Peter Forsberg gör comeback till tonerna av medias Foppaonani. Oh Oh OHHHH…
Jag säger inget om Peter egentligen, han gör som han vill. Men medias märkliga fokusering ter sig allt annat än normal. Tror de att jag är dum i huvudet? Foppa Tillbaka! Foppa Frälser! Foppa fintade hit och Foppa tacklades (inte) dit. Fatta – det är många år sedan som Peter Forsberg frälste hockeyvärlden som världens bäste. Det går liksom inte att leva på gamla meriter hur länge som helst - hur gärna man än vill. Nyheten om Foppacomebacker är för länge sedan död!
onsdag 11 februari 2009
Utsatt? Sväng höger!
Hörde på nyheterna i morse angående valet i Israel att i tider då många känner sig utsatta, känner att deras direkta omvärld inte tycker om dem och så vidare så tycker man det känns tryggt och fint att rösta på högerextrema partier med raka, enkla budskap för folket.
Hmmm. Undrar vart man hört den förut??
Hmmm. Undrar vart man hört den förut??
fredag 6 februari 2009
Rättvisemärk svenska skolan
När nu livet är tänkt att vara rättvist bör även skolan sträva mot att vara rättvis.
Från en undervisande språklärare kommer här några exempel exempel från vardagen som man kan begrunda och ta lärdom av i sin strävan att bli Rättvisemärkt:
* Alltid samma prov till alla elever som läser samma kurs (alltså även utöver de nationella proven). Med tydligt utsatta betygsgränser och lika tydliga rättningsmallar blir det solklart vilka betyg man hamnar på. Vid en sammanräkning på slutet av året räknar man ut medelvärdet och får därigenom ett rättvist betyg – förutsatt att detta ligger i linje med det nationella provresultatet såklart. För att säkerställa rättssäkerheten bör inga undantag från detta ges.
* Man bör också sträva efter att enas kring hur mycket undervisningstid varje enskild klass får i en specifik kurs. Att detta varierar från skola till skola borde vara oacceptabelt då det ger olika klasser olika förutsättningar att lyckas på ovan nämnda prov. Bestämmer man till exempel att kursen Svenska A ska vara på 100 undervisningstimmar så ska den också vara på exakt 100 undervisningstimmar på såväl Naturvetenskapliga programmet som på Energiprogrammet, Samhällsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet, Teknikprogrammet etc. allt annat blir ju orättvist.
* Det stora kruxet blir naturligtvis att få alla lärare att göra exakt samma sak. Det handlar om så intrikata saker som betoning, kroppsspråk och så vidare. Dit kanske man aldrig når, men en bit på vägen skulle man komma om man kunde få en klar lektionsplanering per lektion och som alla gjorde.
På en skola genomförde elevrådet en undersökning som visade att 90% av de tillfrågade ville ha gemensamma prov med motiveringen att det ger en rättvis bedömning i slutändan. Det samma sägs gälla lärarkåren på samma skola (dock finns ingen undersökning på detta så vitt jag vet). Hos elevvården är dock tonen en annan. Och vad vill de 10% som inte ville ha storprov? Vad har de emot ett rättvist system?
I den helt rättvisemärkta skolan (enligt gammal fin rysk modell) står jag som lärare (likt alla mina kollegor runt om i landet) och med myndig stämma och pekpinne i högsta hugg ber jag den blinde eleven läsa högt ur Strindbergs Röda rummet. Hans stumma klasskamrat står näst på tur. Ska det vara rättvist så ska det!
På en föreläsning för ett drygt år sedan inledde föreläsaren med att konstatera en sak, nämligen att: ”att livet skulle vara rättvist ter sig för mig som en mycket märklig sanning som många slänger sig med – Det finns väl knappast något som är så orättvist som just livet?”
Den rättvisemärkta svenska skolan kanske ska se till att alla får en chans att lyckas - utifrån varje enskild elevs behov och inte låta sig luras att tro att alla går att trycka igenom en viss, på förhand bestämd, geometrisk figur.
Från en undervisande språklärare kommer här några exempel exempel från vardagen som man kan begrunda och ta lärdom av i sin strävan att bli Rättvisemärkt:
* Alltid samma prov till alla elever som läser samma kurs (alltså även utöver de nationella proven). Med tydligt utsatta betygsgränser och lika tydliga rättningsmallar blir det solklart vilka betyg man hamnar på. Vid en sammanräkning på slutet av året räknar man ut medelvärdet och får därigenom ett rättvist betyg – förutsatt att detta ligger i linje med det nationella provresultatet såklart. För att säkerställa rättssäkerheten bör inga undantag från detta ges.
* Man bör också sträva efter att enas kring hur mycket undervisningstid varje enskild klass får i en specifik kurs. Att detta varierar från skola till skola borde vara oacceptabelt då det ger olika klasser olika förutsättningar att lyckas på ovan nämnda prov. Bestämmer man till exempel att kursen Svenska A ska vara på 100 undervisningstimmar så ska den också vara på exakt 100 undervisningstimmar på såväl Naturvetenskapliga programmet som på Energiprogrammet, Samhällsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet, Teknikprogrammet etc. allt annat blir ju orättvist.
* Det stora kruxet blir naturligtvis att få alla lärare att göra exakt samma sak. Det handlar om så intrikata saker som betoning, kroppsspråk och så vidare. Dit kanske man aldrig når, men en bit på vägen skulle man komma om man kunde få en klar lektionsplanering per lektion och som alla gjorde.
På en skola genomförde elevrådet en undersökning som visade att 90% av de tillfrågade ville ha gemensamma prov med motiveringen att det ger en rättvis bedömning i slutändan. Det samma sägs gälla lärarkåren på samma skola (dock finns ingen undersökning på detta så vitt jag vet). Hos elevvården är dock tonen en annan. Och vad vill de 10% som inte ville ha storprov? Vad har de emot ett rättvist system?
I den helt rättvisemärkta skolan (enligt gammal fin rysk modell) står jag som lärare (likt alla mina kollegor runt om i landet) och med myndig stämma och pekpinne i högsta hugg ber jag den blinde eleven läsa högt ur Strindbergs Röda rummet. Hans stumma klasskamrat står näst på tur. Ska det vara rättvist så ska det!
På en föreläsning för ett drygt år sedan inledde föreläsaren med att konstatera en sak, nämligen att: ”att livet skulle vara rättvist ter sig för mig som en mycket märklig sanning som många slänger sig med – Det finns väl knappast något som är så orättvist som just livet?”
Den rättvisemärkta svenska skolan kanske ska se till att alla får en chans att lyckas - utifrån varje enskild elevs behov och inte låta sig luras att tro att alla går att trycka igenom en viss, på förhand bestämd, geometrisk figur.
torsdag 5 februari 2009
Me vs. Myself
1-0
Faktum är att jag är påväg att ta ledningen med
2-0
inom ganska exakt 24 timmar.
Förra veckan: Ingen snus innan jag kom till jobbet.
Den här veckan: Ingen snus innan första lektionen.
Nästa vecka: Ingen snus förrän efter första lektionen.
Och Så Vidare...
Live bets accepted.
Blir det
3-0
eller
2-1
Spänningen är olidlig.
/Christer "om-två-minuter-får-jag-ta-en-snus" Flognfeldt
Faktum är att jag är påväg att ta ledningen med
2-0
inom ganska exakt 24 timmar.
Förra veckan: Ingen snus innan jag kom till jobbet.
Den här veckan: Ingen snus innan första lektionen.
Nästa vecka: Ingen snus förrän efter första lektionen.
Och Så Vidare...
Live bets accepted.
Blir det
3-0
eller
2-1
Spänningen är olidlig.
/Christer "om-två-minuter-får-jag-ta-en-snus" Flognfeldt
måndag 2 februari 2009
Skattepengar i stora svarta hål
Det sägs gå utför med den kommunala gymnasieskolans ekonomi. Sviktande elevunderlag på ingång och stora poster för till exempel lokalhyror har det pratats om i åratal. Men jag undrar allt jag om det inte finns andra saker som man också borde ta sig en titt på om nu skattebetalarnas pengar rinner genom fingrarna och försvinner i det stora svarta hålet.
Några exempel/förslag från en som bara spånar fritt och utan att ha grävt djupare i denna grav:
Absurda upphandlingskontrakt. Ska man köpa något måste man köpa från de försäljningsställen som kommunen har kontrakt med. Bättre service, kvalitet och pris har varit argumenten jag har hört. Said and done. Vi köpte stolar till våra klassrum. Garantin (om ett år vill jag minnas) gick precis ut när de okristligt dyra stolarna började falla i bitar. Och då ska vi inte ens nämna den soffa vi köpte in… Varför inte bara handla där man får bästa dealen för dagen? I dagens slit-och-slängsamhälle är serviceavtal löpande under långa år ganska meningslösa.
Fördelning. Jag tycker det är givet att man som kommunanställd är medveten om att man är gemensamt ansvarig för de utgifter man omger sig med. Har man en budget skall man hålla sig inom den. Lyckas man ett år spara en viss summa bör detta premieras (eller helt och hållet tas med) till nästkommande år (under förutsättning att besparingarna inte drabbat brukarna).
Otydligt kring vem som får hantera pengarna. Det bör vara tydligt för vem som helst att ta del av hur inköp har planerats och genomförts samt att samtliga som det berör bör vara väl insatta i planerade inköp. Förslagsvis skött via protokollförda arbetslagsmöten. Vid större inköp bör kanske även en chef vara delgiven innan man skrider till verket. Har man attesträtt och inte ansvarar för att alla är välinformerade, delaktiga och att inte budgeten hålls bör man ställas till svars.
Märkliga organisationer. Idag kostar varje bärbar PC cirka 10 000 :-. PER ÅR! Och då får man inte någon ny varje år. Tar det en gång till: 10 000:- per år oavsett hur gammal och skraltig dator man har. Vore det inte billigare att köpa en ny vartannat eller vart tredje år då och därmed få alla garantier, nymodigheter och så vidare. För att inte nämna vilket prispressarargument ett sådant enormt inköp skulle innebära.
Utan att veta säkert skulle jag tro att kommunen är ett gigantiskt svart hål som om det vore ett stort vinstdrivande och effektivt företag skulle kunna vara både kvalitetsmässigt bättre och definitivt mer ekonomiskt försvarbart. Skulle någon forska på området är jag ganska säker på att mer än ett skrämmande skelett skulle trilla ur än den ena än den andra kommunala garderoben.
Några exempel/förslag från en som bara spånar fritt och utan att ha grävt djupare i denna grav:
Absurda upphandlingskontrakt. Ska man köpa något måste man köpa från de försäljningsställen som kommunen har kontrakt med. Bättre service, kvalitet och pris har varit argumenten jag har hört. Said and done. Vi köpte stolar till våra klassrum. Garantin (om ett år vill jag minnas) gick precis ut när de okristligt dyra stolarna började falla i bitar. Och då ska vi inte ens nämna den soffa vi köpte in… Varför inte bara handla där man får bästa dealen för dagen? I dagens slit-och-slängsamhälle är serviceavtal löpande under långa år ganska meningslösa.
Fördelning. Jag tycker det är givet att man som kommunanställd är medveten om att man är gemensamt ansvarig för de utgifter man omger sig med. Har man en budget skall man hålla sig inom den. Lyckas man ett år spara en viss summa bör detta premieras (eller helt och hållet tas med) till nästkommande år (under förutsättning att besparingarna inte drabbat brukarna).
Otydligt kring vem som får hantera pengarna. Det bör vara tydligt för vem som helst att ta del av hur inköp har planerats och genomförts samt att samtliga som det berör bör vara väl insatta i planerade inköp. Förslagsvis skött via protokollförda arbetslagsmöten. Vid större inköp bör kanske även en chef vara delgiven innan man skrider till verket. Har man attesträtt och inte ansvarar för att alla är välinformerade, delaktiga och att inte budgeten hålls bör man ställas till svars.
Märkliga organisationer. Idag kostar varje bärbar PC cirka 10 000 :-. PER ÅR! Och då får man inte någon ny varje år. Tar det en gång till: 10 000:- per år oavsett hur gammal och skraltig dator man har. Vore det inte billigare att köpa en ny vartannat eller vart tredje år då och därmed få alla garantier, nymodigheter och så vidare. För att inte nämna vilket prispressarargument ett sådant enormt inköp skulle innebära.
Utan att veta säkert skulle jag tro att kommunen är ett gigantiskt svart hål som om det vore ett stort vinstdrivande och effektivt företag skulle kunna vara både kvalitetsmässigt bättre och definitivt mer ekonomiskt försvarbart. Skulle någon forska på området är jag ganska säker på att mer än ett skrämmande skelett skulle trilla ur än den ena än den andra kommunala garderoben.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)