Rättvisemärk svenska skolan

När nu livet är tänkt att vara rättvist bör även skolan sträva mot att vara rättvis.

Från en undervisande språklärare kommer här några exempel exempel från vardagen som man kan begrunda och ta lärdom av i sin strävan att bli Rättvisemärkt:

* Alltid samma prov till alla elever som läser samma kurs (alltså även utöver de nationella proven). Med tydligt utsatta betygsgränser och lika tydliga rättningsmallar blir det solklart vilka betyg man hamnar på. Vid en sammanräkning på slutet av året räknar man ut medelvärdet och får därigenom ett rättvist betyg – förutsatt att detta ligger i linje med det nationella provresultatet såklart. För att säkerställa rättssäkerheten bör inga undantag från detta ges.

* Man bör också sträva efter att enas kring hur mycket undervisningstid varje enskild klass får i en specifik kurs. Att detta varierar från skola till skola borde vara oacceptabelt då det ger olika klasser olika förutsättningar att lyckas på ovan nämnda prov. Bestämmer man till exempel att kursen Svenska A ska vara på 100 undervisningstimmar så ska den också vara på exakt 100 undervisningstimmar på såväl Naturvetenskapliga programmet som på Energiprogrammet, Samhällsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet, Teknikprogrammet etc. allt annat blir ju orättvist.

* Det stora kruxet blir naturligtvis att få alla lärare att göra exakt samma sak. Det handlar om så intrikata saker som betoning, kroppsspråk och så vidare. Dit kanske man aldrig når, men en bit på vägen skulle man komma om man kunde få en klar lektionsplanering per lektion och som alla gjorde.

På en skola genomförde elevrådet en undersökning som visade att 90% av de tillfrågade ville ha gemensamma prov med motiveringen att det ger en rättvis bedömning i slutändan. Det samma sägs gälla lärarkåren på samma skola (dock finns ingen undersökning på detta så vitt jag vet). Hos elevvården är dock tonen en annan. Och vad vill de 10% som inte ville ha storprov? Vad har de emot ett rättvist system?

I den helt rättvisemärkta skolan (enligt gammal fin rysk modell) står jag som lärare (likt alla mina kollegor runt om i landet) och med myndig stämma och pekpinne i högsta hugg ber jag den blinde eleven läsa högt ur Strindbergs Röda rummet. Hans stumma klasskamrat står näst på tur. Ska det vara rättvist så ska det!

På en föreläsning för ett drygt år sedan inledde föreläsaren med att konstatera en sak, nämligen att: ”att livet skulle vara rättvist ter sig för mig som en mycket märklig sanning som många slänger sig med – Det finns väl knappast något som är så orättvist som just livet?”

Den rättvisemärkta svenska skolan kanske ska se till att alla får en chans att lyckas - utifrån varje enskild elevs behov och inte låta sig luras att tro att alla går att trycka igenom en viss, på förhand bestämd, geometrisk figur.