Att sluta snusa – När man släpper garden

Del 5: Kriget mot belöningssystemet

Nyckeln är hjärnans belöningssystem. Ser man till att belöningssystemet fortsätter få sitt så kommer man också att klara av att sluta snusa. Men i detta ligger naturligtvis ett annat problem – nämligen viktökning. För hur lätt är det inte att tänka att ”och nu har jag varit så duktig att jag är värd minst en Snickers”? Och så tar man en dubbel-Snickers för säkerhets skull. Jag försöker köra hårt med morötterna och resonerar som så att jag får väl börja banta när det här har lagt sig.

Det har nu gått 11 dagar och jag är väl medveten om att detta på långa vägar räknas som ett lyckat sluta-snusa-uppdrag på länge. Så vitt jag minns tog det mig säkert tio år att sluta sukta efter cigaretter när jag slutat med det. Det är dock inte en kamp varje dag längre, nej nu förs kampen mer i det fördolda – lite sådär i smyg när man som minst anar det.

Man känner i princip hela tiden en malande tanke i huvudet: ”Varför inte bara ta en snus? Hur farligt kan det vara? Några laster är väl ändå ok att ha? Varför inte njuta lite av livet? Ta en snus – må bra!” Det finns tusen och åter tusen goda anledningar till att ta en snus verkar det som. Jag hör dem dagligen i mitt eget huvud – och jag känner väl igen dem från andra snusare/rökare (antar att narkomaner/alkoholister/och-vad-mer-man-nu-kan-vara-beroende-avister skulle kunna resonera på samma sätt).

Och på tal om belöningar. Någon frågade mig idag om det var så att man tröttnat på att jag var så arg och aggressiv att man tvångsintagit mig och opererat in en rejäl snus under hakan.



Icke. Har bara genomgått en liten skönhetsoperation... ;-)

Att sluta snusa – Ups and Downs

Del 4: Alla dessa goda råd och tips

Om det från början handlade om att se hur länge jag kan stå ut utan snus så har spelreglerna ändrats. Har jag dagligen stoppat något i käften som gör mig såhär bedövad och sjuk – så är det slut nu. Man kan ju undra vad det faktiskt är i de små goda påsarna egentligen.

Allt eftersom abstinensen blev värre och jag dessutom bestämde mig för att det faktiskt är slut på snusandet kändes det som att alla tillgängliga hjälpmedel var tillåtna helt plötsligt.

Morötter: Gott. Nyttigt. Lokalproducerat. Tar inte bort abstinensbesvären men det dämpar lite att frenetiskt tugga, tugga tugga, tugga, tugga...

Träna: Funkade inte alls för mig första veckan. Orkade ingenting. Låg bara där på bänken och funderade på om det inte vore bäst att ta en snus i alla fall. Kanske ett bra inslag senare?

Nikotintuggummi: Inhandlades när det var som jävligast i avseende att ha in case of emergency. Det funkade absolut på mig och gjorde mig mycket mycket lugnare när det var som värst. Dock går det inte att jämföra med en riktig snus. Eftersom det går att bli lika beroende av dessa tuggummin så har jag varit väldigt restriktiv med användandet. Max ett om dagen (i mitt fall på kvällen så jag kan sova)!

Tuggummi: Tugga, tugga, tugga, tugga. Keeps you busy. Funkar helt klart på mig. Bäst är Stimorol Senses.

Nikotinfri snus: Den orala stimulansen ska ha sitt också. Bara känslan av en snus under läppen är ett litet miniberoende i sig. Trots att jag vet att det inte är en riktig snus under läppen så känns det ändå ganska bra att lägga in en Onico med enbär- eller pepparmintsmak.

Släng all snus: Det sägs att det är som att be om att börja igen att ha tillgång till snus. Så inte i mitt fall (än så länge). För mig känns det som en trygghet att ha de små dosorna lite här och där. En i jackan, en i kylen och så vidare. Lite som att ha kvar tändaren i fickan i åratal efter att man slutat röka. Dessutom håller det tävlingen vid liv: Hur tuff är jag egentligen. :-)

Bit ihop: Oh yeah! Det är det här det handlar om tror jag och för att kunna göra detta så måste du i hjärtat ha bestämt dig för att sluta.

Liksom Gud vilade även abstinensen den sjunde dagen. Det var en befrielse när det kemiska äntligen mattades av. Fokuset återkom, jag skakar inte och jag känner mig inte sjuk längre. Nu återstår bara en intensiv känsla av att ”det vore väldigt gôtt med en snus”.

Att sluta snusa – Abstinens

Del 3: Mani Mani Mani

AAAAABSTIIIINENSSSSSSZZZZ!!!

Jag trodde inte på det tidigare men nu vet jag att Trainspottingfilmens scen kring att sluta med gift inte var överdriven. Inte alls. Kan inte längre fokusera blicken riktigt. Känner mig yr. Har ont i huvudet. Ångest som ligger och bubblar i magen. Oh ve oh ve...

Så vad kan man göra för att bota abstinens?

Dopamin, har jag fått höra, har något med saken att göra. Belöningssystem i hjärnan. Jag tänker AHA – här ska ersättas. Så under dag fyra har jag spontanköpt en ny soffa. Såg till att välja en färg och kombination som fanns i lager. Här ska skruvas, städas, fixas, plockas, grejas.

Har låtit hjärnan skriva om Abbas hit Money Money Money och gnolar nu halvhögt för mig själv Mani Mani Mani. Jag pillar på allt. Grejar. Tuggar tuggummi som värsta hockeytränaren i en avgörande hockeyfinal i OS. Maniskt beteende är bara förnamnet.

Och på tal på hockey. Knallar upp till arenan för att se FBK. Funderar på att ställa mig i motståndarklacken och slåss så man får något annat att tänka på än snus. Dessutom kanske man kan få göra slut på lite av all denna fruktansvärda aggression jag känner. Å andra sidan – jag slåss ju inte. Å ytterligare en sida – hur många motståndarfans åker från Luleå till Karlstad en svinkall måndagskväll? Och dom som gör det vill säkert inte bråka med mig. Tanken roar mig dock i en sekund på sin ilfart genom en överhettad hjärna.

Mani
Mani
Mani

Läste dessutom på något forum på nätet att det jag trodde skulle börja klinga av nu efter fyra fem dagar snarare tar fyra fem veckor eller månader utan minskad styrka. Oh ve Oh ve Oh ve

Bäva månde mina kollegor på torsdag. ;-)

"Veckor"? säger en före detta kollega jag träffar efter den bedrövliga hockeymatchen och fortsätter: Jag var deprimerad i ett och ett halvt år. Ytterligare en bekant tillägger: "Jag testade förra året och höll ut i tre veckor innan jag insåg att livet är för kort för att offra i abstinensträsket".

Att det snart är kört för svensk hockey är en annan historia – men minskar man inte rinken, tillåter lite tuffare spel och mer jävlar anamma så är snart golf både tuffare och mer spännande att titta på. Och domaren, avslutningsvis, i JVM-semifinalen i Kanada bör frysas in i isen på de mindre rinkarna som ett avskräckande exempel på hur det går när man tagit sig vatten över huvudet en svinkall vinter som denna.

/Renton Flognfeldt

Att sluta snusa – På riktigt!

Del 2: ”Det är bara kemi”

Och kemi är ett djävulens påfund kan jag numera intyga.

Dag 1 gick bra. Man är stark i tron och, återigen, hur jäkla svårt kan det vara? De som inte kan sluta är mesar! Men framåt kvällen har allt nikotin så smått smugit ut ur kroppen och för första gången på kanske 25 år står man där utan sin trogne följeslagare i kroppen. Det känns lite ensamt och ensamheten vill inte riktigt ligga still och sova.

Dag 2 är jag återigen pigg. Av ren vana är man dock väldigt nära att falla till föga gång på gång. Högerhanden lever sitt egna liv och är sånär på att stoppa in en snus under läppen redan vid frukosten innan jag hinner stoppa den. Dock redan vid lunch tryter krafterna. Jag känner mig lite vinglig, inte alls speciellt klarsynt, irriterad på det mesta. Vad fan är det här? Så länge jag sysselsätter mig med något så går det ändå ok. Sover dåligt igen.

Dag 3 är jobbig från första stund. Motoriken är åt helvete och jag undrar om jag ens borde köra bil. Hjärnan gör enkla misstag och jag känner mig klumpig både mentalt och fysiskt. Arg! Är bara förnamnet på vad jag är. Arg på allt – inte minst mig själv. Är ensam för första gången på kvällen och blir riktigt orolig för mig själv. Det går inte längre. Jag dör hellre. Hittar en snusdosa i jackan och tar fram en snus och stoppar in den under läppen. Hellre det än att dö eller elda upp hela bostadshuset. Spottar ut den direkt igen.

Hur jävla mesig är jag egentligen? Ska jag inte ens kunna stå emot i tre dagar innan jag viker ner mig. Mesjävel. Helvetes jävla skit! Förbannade jävla kemihelvete – helt enkelt.

Lutar mig tillbaka och funderar över det ändå ganska fascinerande i det hela. Här sitter jag, en stor, stark karl och lider alla helvetets kval över en liten kemisk substans. Det trodde jag aldrig att jag skulle göra. Och man kan ju inte annat än börja fundera över vad det faktiskt är man har stoppat i sig i all år. Även om det är små portioner åt gången så har det uppenbarligen ändrat hela min världsbild.

Så hur svårt kan det vara att sluta snusa egentligen? Jävligt svårt, skulle jag svara just nu. Återstår att se hur läget är i del 3 (förutsatt att datorn överlevt)...

Att sluta snusa – hur svårt kan det vara?

Introduktion

Snus – bland det godaste som finns i livet, passar till kaffe, som efterrätt, som lite tilltugg när man ligger i soffan. När som helst, hur som helst: Snus är gott. Och hur då någon kan komma på tanken att sluta har tidigare varit mig främmande. Jag har inte förstått argumenten.

Att det är äckligt – handlar bara om hur man handskas med det; Att det är farligt – det tror jag inte på (till skillnad från cigaretter); Att det är dyrt – nej det har varit billigt att snusa i Sverige fram till för något år sedan. Men i det sistnämnda har ett frö såtts. Jag ser hur mitt konto för snus snuddar vid 1000 kronor/månad och, även om jag har råd, stör det mig att det blivit så dyrt. ”12 000 per år kan man antagligen göra något roligare för” – har börjat snurra lite i mitt huvud.

Jag har dragit ner på snusandet då och då. Jag har testat varenda mini, maxi, whitepeppermint som finns men aldrig gjort som så många förespråkar: Slutat tvärt. Chop! Sådär bara. Motivationen har inte funnits där. Men jag har samtidigt vetat att bara jag ville så skulle det inte vara några problem. Jag menar – hur svårt kan det vara? Det är bara en vana. Det är bara att bestämma sig. Och jag kan vara nog så övertygande när jag bestämt mig.

Så på nyårsnatten tog jag ett snabbt beslut. Inte att sluta, absolut inte – men att se hur länge jag kan stå ut utan att bli allt för sugen på en stor, god snus. 2010 är ett jämnt och bra år för att göra något sådant.

Föga anade jag vilken dörr jag bestämt mig för att öppna. I skrivande stund, den 4 januari 2010, sitter jag på en brinnande skrivbordsstol i helvetet och försöker klämma fram några smarta ord genom fingrar som beter sig som okontrollerbara, feta maskar. Upprorsstämning råder och jag tror minsann att jag måste slå sönder något snart. Mycket snart...

Men mer om detta i del 2...

/Sisyfos Flognfeldt