Introduktion
Snus – bland det godaste som finns i livet, passar till kaffe, som efterrätt, som lite tilltugg när man ligger i soffan. När som helst, hur som helst: Snus är gott. Och hur då någon kan komma på tanken att sluta har tidigare varit mig främmande. Jag har inte förstått argumenten.
Att det är äckligt – handlar bara om hur man handskas med det; Att det är farligt – det tror jag inte på (till skillnad från cigaretter); Att det är dyrt – nej det har varit billigt att snusa i Sverige fram till för något år sedan. Men i det sistnämnda har ett frö såtts. Jag ser hur mitt konto för snus snuddar vid 1000 kronor/månad och, även om jag har råd, stör det mig att det blivit så dyrt. ”12 000 per år kan man antagligen göra något roligare för” – har börjat snurra lite i mitt huvud.
Jag har dragit ner på snusandet då och då. Jag har testat varenda mini, maxi, whitepeppermint som finns men aldrig gjort som så många förespråkar: Slutat tvärt. Chop! Sådär bara. Motivationen har inte funnits där. Men jag har samtidigt vetat att bara jag ville så skulle det inte vara några problem. Jag menar – hur svårt kan det vara? Det är bara en vana. Det är bara att bestämma sig. Och jag kan vara nog så övertygande när jag bestämt mig.
Så på nyårsnatten tog jag ett snabbt beslut. Inte att sluta, absolut inte – men att se hur länge jag kan stå ut utan att bli allt för sugen på en stor, god snus. 2010 är ett jämnt och bra år för att göra något sådant.
Föga anade jag vilken dörr jag bestämt mig för att öppna. I skrivande stund, den 4 januari 2010, sitter jag på en brinnande skrivbordsstol i helvetet och försöker klämma fram några smarta ord genom fingrar som beter sig som okontrollerbara, feta maskar. Upprorsstämning råder och jag tror minsann att jag måste slå sönder något snart. Mycket snart...
Men mer om detta i del 2...
/Sisyfos Flognfeldt
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar