Said and Done

Med stöd av H.M.Hellberg på tillfälligt besök fick jag det så äntligen gjort. Chefen är tilltalad och något sorts beslut taget. Skönt men också med en viss känsla av sorg.

Mitt i allt ringer en dam från Hagfôrs och är intresserad av att köpa min Saab. Tyvärr kommer vi inte överens om priset i förstaläget – men jag hoppas hon ringer snart igen. :-)

Nu väntar middag på relativt nyöppnade Habibi. Premiär för Libanesisk bukfylla.

En intressant dag i mitt liv med andra ord.

Radiotjänst i Kiruna

… en gammal fin organisation med strukturella rötter i det tidiga 40-talets Tyskland som inspirerats av Franz Kafka.

Man kan argumentera för och emot statlig TV som finansieras via TV-licens. Jag tycker tanken med en fri och oberoende television är god – men då vill jag också slippa ”det här programmet sponsras av…” och sådant.

För närvarande sover jag kanske tre nätter i månaden i min lägenhet. Har inget större behov av någon TV där längre. Men så var det som såhär att jag och min lillebror beslutade att köpa en platt-TV till våra föräldrar i julklapp. Sagt och gjort. Köpte den online från OnOff någon gång i början av december.

En sen kväll i februari ringer min mobiltelefon och riktnumret vill jag minnas började på 09-någonting. En man berättar att han ringer från Radiotjänst i Kiruna och säger sedan att han lagt märke till att jag inte betalar någon TV-licens. ”Sant”, svarar jag. Och han fortsätter då: ”Och det märkliga är att jag ser här att du köpte en TV från OnOff för ett tag sedan. Hur går det ihop, för du vet väl att man måste betala TV-licens om man har någon form av mottagare?”

I det läget slår mitt adrenalin in och jag börjar bli riktigt förbannad – kränkt kanske. Vad har den här typen för rätt att gå igenom och se vilka eventuella inköp jag gör och inte gör? Angiveri. Är det ett fritt val OnOff gjort att rapportera vilka som köper TV eller tvingas de? ”Jag köpte den som en julklapp till mina föräldrar”. ”Jaha du”, svarade förhörsledaren på ett sätt som i alla fall jag tolkade som att han inte trodde en sekund på vad jag sa. ”Åk hem till mina föräldrars kök och kolla”, avslutade jag, och tänkte tyst fortsättningen ”din jävla gestapotyp”. Vid det här laget kokade jag inombords och tog det säkra före det osäkra och la på luren innan jag sa något min hjärna redan tänkte.

Mitt förslag till hantering är istället att man skattefinansierar SVT och SR. Alla får vara med och betala för något bra, precis som med sjukvård, oavsett om vi nyttjar det i nuläget eller inte. Samtidigt bör man skära ner kostnaderna och låta de kommersiella kanalerna ta hand som de riktigt dyra projekten. SVT och SR får vara smala, det breda finns det alltid andra som är sugna på.

Och framförallt vill jag ha bort de här nazistfasonerna som innebär att någon samlar in uppgifter om vilka inköp privatpersoner gör, ringer på kvällarna och, inte minst, knackar på dörren sena kvällar och anklagar en för saker och ting. Den principen kan jag bara inte med.

Tävlingen går vidare

Tävlingen om mina surt förvärvade kronor går vidare men under helgen slank en av bilmärkena in på ett riktigt bra vinnarspår. Oddsen sänktes därmed ganska rejält för Hondan.

Saken var den att vi var på Bergvik en sväng och där hade man lämpligt nog ställt ut en Civic. Vi tittade lite på den och jag sa egentligen inte så mycket. Senare på kvällen konstaterades att jag fick köpa vilken bil jag ville men att Hondan varit väldigt snygg.

Helt ärligt vet jag inte riktigt hur mycket av den kommentaren som var jätteärlig och hur mycket som bara var ett sätt att få slut på mitt tjat om hur jag ska välja. Tolkningen är fri och jag väljer att tolka det som att jag har grönt ljus.

Nu hänger det bara på en sak: att få ut så mycket som möjligt från Saaben.

Vad är mest Christer?

Som om inte valvåndan var stor nog ägnade jag idag förmiddagen åt att åka runt och provköra lite bilar. Har ju en längre tid varit sugen på att byta bil men inte riktigt fått tummen ur.

Dock hade jag kommit så långt att listan var nere på fyra alternativ: Honda Civic, Subaru Impreza, Peugeot 407 (sedan) och slutligen en reservplats utifall något oemotståndligt dyker upp.

Sagt och gjort – en förmiddag senare sitter jag här och kliar mig i huvudet.

Inledde med att provköra nya Imprezan som jag tycker är riktigt snyggt designad. Det stora plusset här är naturligtvis fyrhjulsdriften som tilltalar mig väldigt mycket – utan att jag egentligen har någon större nytta av det. Testkörningen gav dock ingen mersmak. Interiört var bilen lite tråkig, plastig och kändes inte speciellt modern och genomtänkt. Dessutom lät motorn som en äkta liten småbil – och även om det är en småbil jag kan tänka mig så vill jag inte att den låter som en. Den avskrevs med andra ord snabbt.

Tvåa ut var Honda Civic 1.8 sport – en superdesignad, genomtänkt och kvick liten rackare som i jämförelse med både Subarun och min nuvarande Saab går på bensinångor. Den känns dessutom gedigen, låter som en större bil och är i princip lika snabb som Saaben. Har länge varit helt såld på den här bilen – men det finns en hake: Den ser, till skillnad från nya Imprezan ut som en småbil.

Slutligen bar det iväg till Peugeot och mot 407 sedanen. Naturligtvis hade de en drive på kombimodellen med dieselmotorn för ett pris som gjorde den billigare än vanliga 407 bensinsedanen. Arghh. Rent logiskt är det här naturligtvis smartaste köpet på längre sikt. En kombi säljs lättare än en sedan. En diesel säljs lättare än en bensinare (och det lär bli allt tydligare). Vidare är den väldans bränslesnål, läckert designad och med en inredning som nästan är i klass med Hondans. Den är visserligen någon bruttomånadslön dyrare än Hondan men det kanske det kan vara värt i långa loppet.

So – vad är mest Christer??? :-)

Å ena Å andra sidan

Två jobb och det är dags att välja. Ett tänkbart viktigt vägskäl när man sitter i gungstolen på åldringshemmet och tänker efter. Men nu sitter jag inte där utan mitt i det och jag har riktigt svårt att bestämma mig. Skissade på en vågskål igår och började lägga i det som ploppade upp i huvudet. Nedan ser du resultatet, i ingen speciell ordning, och det är det jag väldans gärna vill ha lite kommentarer kring.

Å ena sidan

* Möjlighet till mycket högre månadslön
* Lär mig systemet
* Karriärmöjligheter
* Högre status
* Kan hamna i positioner där man faktiskt kan påverka
* Stor merit att klara av ”det”
* Frihet att ta ut ledighet när jag själv vill (i teorin)
* Frihet att kunna påverka vilka arbetsuppgifter som hör till mig
* Eget kontor ger större frihet
* Större tillgång till prylar och hjälpmedel

Å andra sidan

* ”Det” är ogripbart
* Har slut på energi – orkar inte bry mig
* Ser ingen genomförbar vision framför mig som inte stoppas av tänkbara hinder
* Får inga kickar typ ”Fan va bra det blev”
* Har ingen spontanstöttning i vardagen (inget team/arbetslag)
* Känsla av lite hopplöshet nu när det är dags att varva upp inför nästa år
* Känner ingen återhämtningsfas inom räckhåll
* Svårt att faktiskt vara ledig utan att tänka på vad som väntar
* Kan inte vara ”bäst”/”ofelbar”, vilket stör mig
* Ingen eller lite äkta glädje och värme i huset
* Inget utrymme för ledningen att faktiskt jobba på ett visionärt sätt som pedagogiska ledare
* Aldrig riktigt nöjd
* Tidvis mycket övertid
* Ostrukturerat och svårt att säga vad som är mitt ansvar
* Lite hjälpsamhet – snarare misstänksamhet och bevakande av egna intressen

Slutligen lite frågeställningar

Det tar naturligtvis tid att lära sig saker och ting och på så sätt och vis kunna flytta över det som finns på den negativa sidan till den positiva. Men å andra sidan har jag inte sett just detta ske hos någon med liknande positioner nu eller tidigare. Vidare undrar man hur personer som har betydligt mer att göra, större ansvar, större problem, mindre tid osv. osv. motiverar sig, vad de drivs av och gillar som gör det värt att sträva efter. Slutligen, hur mycket av min känsla är kopplad till det som finns runtomkring mig och hur mycket finns inne i mig oavsett i vilken position jag befinner mig?

Hur kan man undvika att ångra sig när man aldrig vet hur det gått om…

Uppföljningssamtal 19/2-08

På det mer konkreta planet så återhittades min klocka sent igår. Dock innebar den inte att jag för den sakens skulle hittade tiden - den fattas mig fortfarande. En sak blev ändå gjord igår - jag tog ett samtal med min före detta chef och förklarade min ståndpunkt.

Stora delar av mig längtar tillbaka och det enda som egentligen kan verka lockande med att stanna kvar just idag är möjligheterna som detta i ett senare läge öppnar för att gå vidare. Vill jag det? Och till vilket pris är jag till salu?? En sida av mig lockas av att kanske kunna få precis det jag begär - en annan säger till mig att pengar inte betyder något så länge man har så man klarar sig.

Detta kommer bli mitt stora dilemma den kommande veckan. Efter det är det har jag lovat att ta frågan till nästa nivå.

Kan man köpa tid?

Finns det någon som inte känt att det ibland är slut på energi? Man orkar inte göra sitt bästa, kanske inte ens någonting. Lite så är läget för mig just nu. Likt ett barn vill hela min uppenbarelse göra roliga saker och enbart med en, som det känns, enorm uppoffring klarar jag av att göra det som är mig ålagt. I sådana lägen sitter jag och drömmer om rekordvinster på Lotto, resor till jordens alla hörn, "happy places" och en stunds bekymmersfri och samvetsfri lugn och ro. Just nu är det autopilot på och jag kan bara hoppas att den tar hand om det allra mest akuta på ett så bra sätt som möjligt. Det är i sådana lägen som saker och ting börjar gå fel på alla plan. Man känner sig inte speciellt smart, tjock, man slarvar bort saker, glömmer bort och tycker inte man hinner med någonting alls. Till exempel försvann min klocka igår, söndag. Jag har tappat tiden helt enkelt, engagerat hela familjen i ett försök att hitta den igen men utan att lyckas. Resultat - lite vilset irrar jag runt i tid och rum idag. Kanske ska jag köpa mig lycklig. En ny klocka skulle kunna vara roligt. Hmm. Borde kanske strunta i eftermiddagens bestyr och bara titta på klockor. Köpa tid? Jaa - vilken bra idé... :-)

Etikens dilemma

Du står vid en järnvägsväxel och håller kontrollen i din hand. Ett tåg kommer med hög fart från höger och kommer oundvikligt att köra över fem personer som ligger fastbundna på spåret en bit längre fram. Du har möjlighet att dra i kontrollen så att tåget växlar in på ett annat spår och på så vis rädda fem människors liv. Nackdelen är bara att på det andra spåret står en ensam människa som, om du väljer att växla spår, kommer att bli överkörd. Hur gör du?

Frestande att dra i spaken eller hur?

Du sitter i ett väntrum på ett sjukhus och bredvid dig sitter en annan fullt frisk besökare. Plötsligt blir du hämtad av en läkare som i ett enskilt rum berättar följande för dig: I rummet intill ligger fem personer från en tågolycka som oundvikligen kommer att dö snart om de inte får rätt hjälp. Får de hjälp kommer de dock att bli fullt friska igen inom kort. Enda sättet att rädda dessa fem är att döda och ta organ från den fullt friska personen som satt bredvid dig i väntrummet. Du får välja hur läkaren ska gå till väga. Hur gör du?

Jag vet inte hur ni andra fungerar, men jag inbillar mig att jag dragit i järnvägsspaken och på så vis räddat de fem på spåret. Å andra sidan hade jag aldrig dömt mannen i väntrummet till döden. Intressant.

Som så mycket annat nu är exemplet löst hämtat från Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Det är väl bäst att jag skriver det så att inte den gode Stefan blir ond och hemsöker mig.

Intet är som väntans tider

En knapp månad kvar till Kent Live i LLA och senaste verket "Tillbaka till samtiden" bara växer. Till skillnad från många andra tycker jag Kent bara blir bättre och bättre. De första albumen har inte mycket att ge mig alls, sedan kom någon bra låt och sedan kom "Vapen och Ammunition" som, förutom sista låten, var helt fantastiskt bra. Och sedan dess har det fortsatt att bli bättre och bättre. Ser framförallt fram emot "LSD, någon?" och "Klåparen". Låtar i absolutaste världsklass!