Kristdemokraterna är egentligen en harmlös liten grupp med en vid första anblicken tilltalande profil där man trycker på det goda i världen, på familjen, de gamla etc. Allt med en liten lätt undanskymd referens till den äldste gamlingen av dem alla - Gud.
Och partiledaren då – Affe ni vet – eller – ehh – nej... Ja, ni vet. Han med snäll, vattenkammad snelugg och glasögon. Ehh. Alfs efterträdare. Kom igen nu. Jag har det på tungan. Han heter... Nej. Som bortblåst. Ska jag behöva slå upp det på nätet? Alzheimer light?? Eller kanske inte. Kanske den här gången är inte det dåliga minnet mitt fel. Är det Alfs? Lyste han allt för dominant under alla år? Kommer någon någonsin att kunna ta över? Men va fasen heter karln???
I brist på partiledarnamn - låt mig ägna en stund åt religion i allmänhet. Människan har ett behov att att ordna in och generalisera för att på så sätt få grepp om sin samtid och sig själv i förhållande till allt som finns omkring oss. Saker vi inte förstår skrämmer oss. Och det som skrämmer oss kan ge energi åt den som vill ha makt över andra. Religion, i betydelsen – Kristendom, Judendom, Islam osv, har ett enda syfte och det är att från början till slut kontrollera människor/människomassor. Och i vissa tider och för vissa människor fyller detta naturligtvis en viktig funktion som kommer att rädda samhället från kaos och katastrof. Men när man som samhälle väl har passerat ett visst medeltidsstadium så bör andra, mer upplysta, kontrollorgan ta över styret. Det sekulariserade samhället är ett modernt samhälle. Religion, i ovan nämnda betydelse, bör därmed stå tillbaka och bli en personlig sak som är upp till var och en – och därmed per definition också överlämna all makt och ägande till staten eller det privata. Liksom kungahuset ska inte religioner ha någon makt i det moderna samhället.
Vad är det då som är unikt med Kristdemokraterna förutom den där lätt dolda kopplingen till religionen? Familjen? Att man ska vara snäll mot varandra? Pensionärernas väl (som ju rimligtvis står Gud närmast i den långa ringlande kön som kallas livet)? Vilket parti eller ens vilken människa skulle inte, om det är möjligt, göra sitt bästa i dessa frågor? Är månde Kristdemokraternas tid som parti över? Finns behovet? Jag tror inte det vore en god idé att styra ett land utifrån vad Tor och Oden sägs ha delgett mänskligheten någon gång för länge sedan. Lite daterat. Lite omodernt. Lite konservativt. Lite fanatiskt. Lite farligt. Tor, Oden, Gud, Allah – same same but different.
Men vad händer då om Kristdemokraterna faller ur regeringen och tynar fullständigt bort? Var tar deras röster vägen? Lite här och var kanske. Mestadels inom den gamla Alliansen? Tyvärr tror jag att ett parti som Sverigedemokraterna skulle gynnas i ett sådant scenario eftersom det uppenbarligen finns ett 4%-igt utrymme för ett råkonservativt alternativ. Med andra ord får man, hur det än är, hoppas att Kristdemokraterna hänger med ett tag till. Go Göran Go! (Jag ber om ursäkt för att jag inte kom ihåg vad du hette utan att googla det)
Och nästa gång: Från far-out-höger till far-out-vänster.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
PS. Dagen till ära vill jag passa på att gratulera till väl genomfört Birkebeinerritt för hela Team Whoosh. Val i all ära men i jämförelse med detta äventyr framstår valet den 19e september som en liten petitess... DS.
söndag 29 augusti 2010
onsdag 25 augusti 2010
#5 Socialdemokraterna
Det finns inget parti som kommer ens i närheten av att ha varit så pass mycket ansvariga för att bygga upp nästan allt som är bra med Sverige som Socialdemokraterna är. Utan någon egentlig konkurrens har man byggt upp ett samhälle som många andra länder i världen avundsjukt tittar på och beundrar. Det finns ingen som egentligen kan påstå annat än att Sverige under 1900-talet sköttes på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som gavs. Och då menar jag inte att det i detaljnivå kunnat göras annorlunda – absolut inte – men tittar man ändå var vi som land befinner oss idag så kan man, enligt mig, inte vara så värst missnöjd med att bo i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Jag bockar och bugar inför socialdemokratin ur detta perspektiv och tror inte att något annat parti eller någon annan partikoalition kunnat göra det så värst mycket bättre – eller ens annorlunda.
MEN
Hur kan man, 2010, vara så oerhört korkad att man sätter Mona Sahlin i förarstolen för vad man försöker marknadsföra som ett trovärdigt regeringsalternativ? Är det för gammal trogen tjänst? Finns det INGEN ANNAN som vill köra en ganska rostig och skruttig, jättestor bil i form av S? Eller är det av rent sentimentala skäl? Snacka om valstrategiskt jätteblunder!
I fyra år har dessutom partiet låtit Tomas Östros vara Monas kartläsare. Envist sköter han många av intervjuerna och lika envist återkommer han till en(1!) enda sak: Gnäll-Gnäll-Gnäll. En mindre konstruktiv politiker får man ta mig tusan leta efter. Priset tog han när han försökte få svenska folket att tro att det var Alliansens fel att vi drabbats av en lågkonjunktur. Ja, jo, tjena. Hur jävla dumma tror han att vi är? Tyvärr verkar en hel del ha köpt hans resonemang...
Socialstyrelsen borde för länge sedan varit framme och tvingat såväl Mona som Östros att ha tydliga varningsmärken tryckta på magen: ”VARNING: Kan förorsaka akut illamående vid inlyssning” - så bedrövligt hemskt är deras eviga gnäll så fort de får chansen att yttra sig i media.
Socialdemokraternas stora lycka har de senaste 50 åren varit den så kallade stora gråa massan som tillhört en generation som röstade S första gånger de fick rösta och sedan inte ens tänkt tanken att det faktiskt går att ändra sig. En gång S alltid S – oavsett vad S håller på med. Enligt en framtidsforskare jag lyssnade på för många år sedan är den typen av röstande snart ett minne blott. De generationer som snart är i majoritet kallade forskaren för hoppjerkor och de kan enligt prognosen röra sig över hela den politiska skalan inom loppet av några minuter. Spännande. Ja, spännande om man då inte vill veta med all säkerhet att S är det enskilt största och regerande paritet då förståss. Tiden då man kan leva på gamla meriter är med andra ord förbi.
*Stycket om en alldeles specifik kommuns S-lista som skulle finnas här har efter påtryckningar tagits bort. Kvarstår gör dock den sammantagna poängen – För allas vår skull och i ett modernt och mer avancerat samhälle bör ytterligare kommunsammanslagningar göras.*
Historiskt sett ska man alltså ha all respekt för vad Socialdemokraterna har gjort för Sverige. Om detta råder ingen som helst tvekan. Men som med alla system som får för mycket makt under lång tid blir det till slut inte bra (se tex Sovjet). Plötsligt går det från att vara praktiskt, mänskligt till att bli skapat för sin egen livsuppehållande skull. Byråkratin blir en evighetsmaskin som beskriven av Kafka och den fungerar slutligen inte bättre än världen så som beskriven av Orwell. Socialdemokraterna behöver i mina ögon förnya sig något alldeles oerhört mycket om man vill behålla sin position inom makten och här följer några förslag på förändringsmöjligheter till att börja med:
* Gnäll → Var konstruktiva och skapa ett eget program Ni själva tror på
* Bort med Sahlin/Östros → Fram med Bodström/Wallström
* Klasskamp och orättvisor → Bli mer moderna och realistiska i val av topp-5-viktiga-frågor
* Vänsterallians → S + MP och inte V (blir ett mer trovärdigt regeringsalternativ i långa loppet)
* Rekrytera proffsigare personer på beslutande poster
* Ny logotype
* Tillsätt Karlstads kommunalråd Håkan Holm som ansvarig för utbyggnaden av Sverige som helhet. OM ni inte hört/sett honom agera har ni missat något. Visionär, driftig, påhittig, rolig och helt enkelt en äkta, galen (i väldigt positiv bemärkelse) joker.
Om inte något händer kommer Miljöpartiet att fullständigt äta upp Socialdemokraterna inom loppet av några år.
Och om Socialdemokraterna behöver genomgå ett stålbad vad gäller förnyelse står nästa parti på tur inför en skärseldsrenande modernisering av bibliska mått (om man ska lyckas).
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
MEN
Hur kan man, 2010, vara så oerhört korkad att man sätter Mona Sahlin i förarstolen för vad man försöker marknadsföra som ett trovärdigt regeringsalternativ? Är det för gammal trogen tjänst? Finns det INGEN ANNAN som vill köra en ganska rostig och skruttig, jättestor bil i form av S? Eller är det av rent sentimentala skäl? Snacka om valstrategiskt jätteblunder!
I fyra år har dessutom partiet låtit Tomas Östros vara Monas kartläsare. Envist sköter han många av intervjuerna och lika envist återkommer han till en(1!) enda sak: Gnäll-Gnäll-Gnäll. En mindre konstruktiv politiker får man ta mig tusan leta efter. Priset tog han när han försökte få svenska folket att tro att det var Alliansens fel att vi drabbats av en lågkonjunktur. Ja, jo, tjena. Hur jävla dumma tror han att vi är? Tyvärr verkar en hel del ha köpt hans resonemang...
Socialstyrelsen borde för länge sedan varit framme och tvingat såväl Mona som Östros att ha tydliga varningsmärken tryckta på magen: ”VARNING: Kan förorsaka akut illamående vid inlyssning” - så bedrövligt hemskt är deras eviga gnäll så fort de får chansen att yttra sig i media.
Socialdemokraternas stora lycka har de senaste 50 åren varit den så kallade stora gråa massan som tillhört en generation som röstade S första gånger de fick rösta och sedan inte ens tänkt tanken att det faktiskt går att ändra sig. En gång S alltid S – oavsett vad S håller på med. Enligt en framtidsforskare jag lyssnade på för många år sedan är den typen av röstande snart ett minne blott. De generationer som snart är i majoritet kallade forskaren för hoppjerkor och de kan enligt prognosen röra sig över hela den politiska skalan inom loppet av några minuter. Spännande. Ja, spännande om man då inte vill veta med all säkerhet att S är det enskilt största och regerande paritet då förståss. Tiden då man kan leva på gamla meriter är med andra ord förbi.
*Stycket om en alldeles specifik kommuns S-lista som skulle finnas här har efter påtryckningar tagits bort. Kvarstår gör dock den sammantagna poängen – För allas vår skull och i ett modernt och mer avancerat samhälle bör ytterligare kommunsammanslagningar göras.*
Historiskt sett ska man alltså ha all respekt för vad Socialdemokraterna har gjort för Sverige. Om detta råder ingen som helst tvekan. Men som med alla system som får för mycket makt under lång tid blir det till slut inte bra (se tex Sovjet). Plötsligt går det från att vara praktiskt, mänskligt till att bli skapat för sin egen livsuppehållande skull. Byråkratin blir en evighetsmaskin som beskriven av Kafka och den fungerar slutligen inte bättre än världen så som beskriven av Orwell. Socialdemokraterna behöver i mina ögon förnya sig något alldeles oerhört mycket om man vill behålla sin position inom makten och här följer några förslag på förändringsmöjligheter till att börja med:
* Gnäll → Var konstruktiva och skapa ett eget program Ni själva tror på
* Bort med Sahlin/Östros → Fram med Bodström/Wallström
* Klasskamp och orättvisor → Bli mer moderna och realistiska i val av topp-5-viktiga-frågor
* Vänsterallians → S + MP och inte V (blir ett mer trovärdigt regeringsalternativ i långa loppet)
* Rekrytera proffsigare personer på beslutande poster
* Ny logotype
* Tillsätt Karlstads kommunalråd Håkan Holm som ansvarig för utbyggnaden av Sverige som helhet. OM ni inte hört/sett honom agera har ni missat något. Visionär, driftig, påhittig, rolig och helt enkelt en äkta, galen (i väldigt positiv bemärkelse) joker.
Om inte något händer kommer Miljöpartiet att fullständigt äta upp Socialdemokraterna inom loppet av några år.
Och om Socialdemokraterna behöver genomgå ett stålbad vad gäller förnyelse står nästa parti på tur inför en skärseldsrenande modernisering av bibliska mått (om man ska lyckas).
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
söndag 22 augusti 2010
#4 Moderaterna
Moderaterna är det allra tydligaste exemplet på att Svenska valet inte längre handlar om partiprogram utan om personer. Moderaterna är Fredrik Reinfeldt vare sig han gillar det eller inte. Som tur är för Moderaterna har de lyckats vaska fram en trovärdig och bra statsministerkandidat som verkar gå hem i nästan alla läger. Det är ytterst sällan man hör att fel som skett under Alliansens flagg beror på Reinfeldt. Däremot förekommer han alltid när det talas i positiva ordalag om den nu sittande regeringen.
På en femöring vände Reinfeldt och hans vänner en konservativ tråkskuta som enbart matchades av att se färg torka på intresseskalan och skapade de nya Moderaterna som helt plötsligt kändes fräscha, pålitliga och till och med lite spännande(!). Här har många partier mycket att lära.
Eftersom man fått Folkpartiet att ta alla jobbiga och provocerande smällar och Centern att skälla högst har Moderaterna lyckats styra skeppet på ett sätt som gör dem svåra att attackera. Utan att göra mycket väsen av sig styr de och ställer lite som de vill. Det känns, tror jag, tryggt och lugnt. När det blåser är det C och FP som rycker ut.
Så hur ska man kunna misslyckas om man nu verkligen lyckats bygga upp en sådan genuin och trygg image? Jo, det finns ett avgrundsdjupt svart hål som kan fälla den sittande regeringen:
Försäkringskassan! Detta hår av hin är visserligen ingen skapelse av M alena men förändringar i sjukförsäkringssystemet fick konsekvenser som man knappast hade räknat med. Tanken var nog god – att man skulle skärpa upp systemet så att man minimerar sjukfrånvaron. Men Försäkringskassans genomförande innebar att det blev totalstopp i systemet och det kan det bara inte vara. För ett rikt land som Sverige ska vi kunna vara sjuka och bli omhändertagna på bästa möjliga sätt – och ett land är aldrig rikare än sättet på vilket man tar hand om sina svaga som Michael Moore säger i en av sina filmer. Man bör få hjälp och stöttning för att snabbt kunna återgå i arbete (om det är möjligt) eftersom detta i slutändan kommer att gynna såväl människorna som statskassan. Om man däremot konstruerar ett handahavande som bara är jämförbart med Kafkas i krångel och byråkrati så är man ute på fel spår. Nog kan det ha varit så att det var ”fine tuning” som behövdes för att Försäkringskassan (fyrkantigare myndighet får man nog leta efter) skulle fungera, men här får det egentligen inte bli fel eftersom många av de som berörs av förändringarna i sjukförsäkringssystemet redan ligger ner. Och att sparka på de som redan ligger ner – det gör man bara inte – inte ens om man är en stelbent mekanisk datarobot utan förmåga att tänka själv vid namn Försäkringskassan. Om Alliansen och Moderaterna tappar stort i valet är detta den sannolika anledningen tror jag. Och var det nu inte Moderaternas/Alliansens fel att Försäkringskassan slutade fungera fullständigt måste man ju naturligtvis kommentera, ändra och vara ytterst tydlig med detta när man kommunicerar med tänkbara väljare. Det har man inte varit – och det är, om inget annat, ett rejält varningstecken.
Klassisk partipolitiskt tungviktsboxning kräver naturligtvis att S följer tätt inpå ärkerivalen M.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
På en femöring vände Reinfeldt och hans vänner en konservativ tråkskuta som enbart matchades av att se färg torka på intresseskalan och skapade de nya Moderaterna som helt plötsligt kändes fräscha, pålitliga och till och med lite spännande(!). Här har många partier mycket att lära.
Eftersom man fått Folkpartiet att ta alla jobbiga och provocerande smällar och Centern att skälla högst har Moderaterna lyckats styra skeppet på ett sätt som gör dem svåra att attackera. Utan att göra mycket väsen av sig styr de och ställer lite som de vill. Det känns, tror jag, tryggt och lugnt. När det blåser är det C och FP som rycker ut.
Så hur ska man kunna misslyckas om man nu verkligen lyckats bygga upp en sådan genuin och trygg image? Jo, det finns ett avgrundsdjupt svart hål som kan fälla den sittande regeringen:
Försäkringskassan! Detta hår av hin är visserligen ingen skapelse av M alena men förändringar i sjukförsäkringssystemet fick konsekvenser som man knappast hade räknat med. Tanken var nog god – att man skulle skärpa upp systemet så att man minimerar sjukfrånvaron. Men Försäkringskassans genomförande innebar att det blev totalstopp i systemet och det kan det bara inte vara. För ett rikt land som Sverige ska vi kunna vara sjuka och bli omhändertagna på bästa möjliga sätt – och ett land är aldrig rikare än sättet på vilket man tar hand om sina svaga som Michael Moore säger i en av sina filmer. Man bör få hjälp och stöttning för att snabbt kunna återgå i arbete (om det är möjligt) eftersom detta i slutändan kommer att gynna såväl människorna som statskassan. Om man däremot konstruerar ett handahavande som bara är jämförbart med Kafkas i krångel och byråkrati så är man ute på fel spår. Nog kan det ha varit så att det var ”fine tuning” som behövdes för att Försäkringskassan (fyrkantigare myndighet får man nog leta efter) skulle fungera, men här får det egentligen inte bli fel eftersom många av de som berörs av förändringarna i sjukförsäkringssystemet redan ligger ner. Och att sparka på de som redan ligger ner – det gör man bara inte – inte ens om man är en stelbent mekanisk datarobot utan förmåga att tänka själv vid namn Försäkringskassan. Om Alliansen och Moderaterna tappar stort i valet är detta den sannolika anledningen tror jag. Och var det nu inte Moderaternas/Alliansens fel att Försäkringskassan slutade fungera fullständigt måste man ju naturligtvis kommentera, ändra och vara ytterst tydlig med detta när man kommunicerar med tänkbara väljare. Det har man inte varit – och det är, om inget annat, ett rejält varningstecken.
Klassisk partipolitiskt tungviktsboxning kräver naturligtvis att S följer tätt inpå ärkerivalen M.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
onsdag 18 augusti 2010
#3 Miljöpartiet
Från att ha varit ett riktigt lalloparti har Miljöpartiet under Peter Eriksson och Maria Wetterstrands ledning befäst Miljöpartiets ställning som en makt att räkna med. Och i min prognos så är detta bara början. Lyckas man vaska fram två lika bra partiledare som tar över (alternativt tar sitt sunda förnuft tillfånga och behåller de man har) är man snart vänstersidans utan tvekan största parti.
Låt mig börja med Maria Wetterstrand. Ung, söt, driftig, medveten om vad hon vill åstadkomma, smart och med en ledarpotential enbart matchad av Reinfeldt. Jag uppfattar Maria som tydlig och medveten om att det inte går att vara hur idealistisk som helst utan att lägga till en rejäl dos realism. Och det sistnämnda är precis det som kommer att göra Miljöpartiet till ett riktigt stort parti.
Peter Eriksson å andra sidan. Ung (verkar i alla fall ung och rapp i steget i förhållande till många andra politiker), kan vara spontant jättrolig (ytterst sällsynt bland politiker), verkar ha distans men samtidigt idealistiskt driven. Är Maria Wetterstrands perfekta sidekick med sin lantisprofil light.
Faran med Miljöpartiet är, som jag ser det, att de är allt för storstadscentrerade. Det blir lätt miljö ur ett kvasiperspektiv som riktar sig till akademiker och förståsigpåarbesserwissrar. Kanske frågorna i sig är viktiga men om man framför dem på ett sätt som gör att många människor känner att man inte får vara med på tåget eller till och med att man känner sig nedvärderad och/eller undanskuffad så kommer man aldrig att tas på nog stort allvar. Ett lysande exempel på en sådan fråga är bensinpriserna. Ska man bli trovärdig med chockhöjningar på drivmedel måste man ha en mycket bra lösning för människor som bor långt från kollektivtrafik och som är helt beroende av sina fordon i såväl jobb som på fritiden. Det räcker alltså inte med ett avdrag för jobbresor – så enkelt är det inte – och det måste samtliga aktiva miljöpartister förstå om de ska bli trovärdiga.
Ovanstående är dock Miljöpartiets möjligen största akilleshäl eftersom jag tror att man fortfarande har kvar en hel del aktivister med ett oerhört begränsat synfält inom partiet. Det är visserligen beundransvärt att människor brinner och lägger ner sig för något man tror på – men det är inte den typen av människor som bör ha makt över ett land. Aktivisterna måste alltså ges minimalt med mediautrymme om Miljöpartiet ska framstå som trovärdigt.
Senast Miljöpartiet lyckades få igenom något som faktiskt märktes av var det så kallade friåret. Snacka om en dyr historia. Snacka om en vackert humanistisk idé. Men att våga tänka nytt och sätta människan främst (och mena det (i jämförelse med de flesta andra partierna)) är Miljöpartiets joker i leken. Den kan dock snabbt bli en belastning som man måste balansera eftersom ingen i dagens vacklande ekonomiska läge törs chansa allt för hejvilt utan att tänka på konsekvenserna. Ingen vill att Sverige ska gör en Grekland. Balansgång på knivsegg är bara förnamnet på vad som krävs av MP. Men all heder för att man försöker tänka nytt. Kanske borde man också försöka tänka nytt i sin positionering och försöka undvika att bli fastgjutna i ett block. Jag förstår att det är lockande att koppla ihop sig med VP och S och bli ett realistiskt regeringsalternativ. Och taktiskt sett är det naturligtvis det enda rätta – men det är ändå lite synd eftersom det kommer att slipa bort mycket av det som är spännande och nytt med MP.
M-P=M
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
Låt mig börja med Maria Wetterstrand. Ung, söt, driftig, medveten om vad hon vill åstadkomma, smart och med en ledarpotential enbart matchad av Reinfeldt. Jag uppfattar Maria som tydlig och medveten om att det inte går att vara hur idealistisk som helst utan att lägga till en rejäl dos realism. Och det sistnämnda är precis det som kommer att göra Miljöpartiet till ett riktigt stort parti.
Peter Eriksson å andra sidan. Ung (verkar i alla fall ung och rapp i steget i förhållande till många andra politiker), kan vara spontant jättrolig (ytterst sällsynt bland politiker), verkar ha distans men samtidigt idealistiskt driven. Är Maria Wetterstrands perfekta sidekick med sin lantisprofil light.
Faran med Miljöpartiet är, som jag ser det, att de är allt för storstadscentrerade. Det blir lätt miljö ur ett kvasiperspektiv som riktar sig till akademiker och förståsigpåarbesserwissrar. Kanske frågorna i sig är viktiga men om man framför dem på ett sätt som gör att många människor känner att man inte får vara med på tåget eller till och med att man känner sig nedvärderad och/eller undanskuffad så kommer man aldrig att tas på nog stort allvar. Ett lysande exempel på en sådan fråga är bensinpriserna. Ska man bli trovärdig med chockhöjningar på drivmedel måste man ha en mycket bra lösning för människor som bor långt från kollektivtrafik och som är helt beroende av sina fordon i såväl jobb som på fritiden. Det räcker alltså inte med ett avdrag för jobbresor – så enkelt är det inte – och det måste samtliga aktiva miljöpartister förstå om de ska bli trovärdiga.
Ovanstående är dock Miljöpartiets möjligen största akilleshäl eftersom jag tror att man fortfarande har kvar en hel del aktivister med ett oerhört begränsat synfält inom partiet. Det är visserligen beundransvärt att människor brinner och lägger ner sig för något man tror på – men det är inte den typen av människor som bör ha makt över ett land. Aktivisterna måste alltså ges minimalt med mediautrymme om Miljöpartiet ska framstå som trovärdigt.
Senast Miljöpartiet lyckades få igenom något som faktiskt märktes av var det så kallade friåret. Snacka om en dyr historia. Snacka om en vackert humanistisk idé. Men att våga tänka nytt och sätta människan främst (och mena det (i jämförelse med de flesta andra partierna)) är Miljöpartiets joker i leken. Den kan dock snabbt bli en belastning som man måste balansera eftersom ingen i dagens vacklande ekonomiska läge törs chansa allt för hejvilt utan att tänka på konsekvenserna. Ingen vill att Sverige ska gör en Grekland. Balansgång på knivsegg är bara förnamnet på vad som krävs av MP. Men all heder för att man försöker tänka nytt. Kanske borde man också försöka tänka nytt i sin positionering och försöka undvika att bli fastgjutna i ett block. Jag förstår att det är lockande att koppla ihop sig med VP och S och bli ett realistiskt regeringsalternativ. Och taktiskt sett är det naturligtvis det enda rätta – men det är ändå lite synd eftersom det kommer att slipa bort mycket av det som är spännande och nytt med MP.
M-P=M
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
söndag 15 augusti 2010
#2 Folkpartiet
Från att ha varit ett slätstruket och sanslöst Westerbergmesigt parti har Folkpartiet börjat hitta sin position en bra bit till höger om mitten på den svenska partipolitiklinjen. Likt Ny Demokrati (ironiskt, inte sant?) slänger man då och då ur sig något hyfsat kontroversiellt enligt antingen regeln: ”all reklam är bra reklam”; eller: ”it’s a dirty job but someone in the Alliance’s got to do it”. Att det sedan aldrig blir något av de lite provocerande förslagen antar jag att man redan från början har kalkylerat med. Det handlar om överlevnad (profilering) för partiet och det handlar om damage limitation (läs: att locka potentiella SD-väljare till Alliansen). För fyra år sedan var det språkkunskapskrav för invandrare och den här gången är det slöjförbud/restriktioner som står i fokus. Och frågorna ska inte tas för lätt på – uppenbarligen betyder de mycket för många potentiella väljare.
I en tid då jag tror många känner ett behov av ordning och reda är det inte alls helt otänkbart att Folkpartiet faktiskt fyller en funktion som ger dem en god placering som högersidans näst största parti. När man dessutom också gärna sticker ut hakan och försöker verka drivande i frågan om till exempel Euron så stärks deras aktier enligt mig på grund av det-är-skönt-när-någon-är-jävligt-tydlig-principen. Och Folkpartiet sticker då och då ut genom att faktiskt säga vad man tycker.
Störst spelutrymme får Folkpartiet av gammal vana inom utbildningsområdet. Antar, utan att veta, att där också finns en stor del av partiets kärnväljare: relativt högutbildade besserwissrar som tjänar hyfsat och som tror att det mesta går att fixa med lite fyrkantig disciplin och hårda tag. Men inte ens provocerande, nya Folkpartiet har tillnärmelsevis tagit stegen som kommer att krävas för att skapa framtidens konkurrenskraftiga skola. Här tror jag grundtanken måste bytas från mätbara poäng i klassiska ämnen till att faktiskt fokusera på vad det är vi vill ska komma ut ur skolsystemet efter 9, 12, 13, 15 eller 20 år. Större och större vikt behöver läggas på hur man är som människa, hur man läser andra människor, hur man bemöter andra människor och hur man snabbt och effektivt lär sig, tar till sig nytt och anpassar sig och sin egen kunskap/erfarenhet till omvärlden. Det handlar mer om att kunna ta reda på, om man nu mot all förmodan hamnar i ett sådant läge, vad ett pluskvamperfekt är snarare än att faktiskt kunna definitionen per automatik och slutligen förmedla denna kunskap till de som efterfrågade den på ett proffsigt, trevligt och vägvinnande sätt. Men detta skrämmer många som föredrar att ha det som de alltid har haft det – då slipper man tänka nytt.
Partiledaren så, Jan Björklund. Till skillnad från sina föregångare verkar Björklund ändå ha lite stake. Westerberg saknade det helt och hållet och Lars Leijonborg verkade bara allt för snäll för att leka på den här nivån. Detta reparerar Jan Björklund med bravur. Han känns pålitlig, tydlig, modern och står för vad han tror på. Samtliga goda (ovanliga?) politikeregenskaper. Dock möjligtvis lätt humorbefriad. Till TV4s söndagsmorgonsoffa ombads han ta med sig en ”kompis” och man kan ju tänka sig en mängd spännande och intressanta kompisar (grannen, hunden, mamma, Iphonen, gosedjuret whatever). Han borde ha satsat på något oväntat – men icke. Kompisen han tog med var Marit Paulsen som visserligen betyder jättemycket för Folkpartiet – men hur kul var det? Humorfritt och lite stelt som sagt var. Dock gör Folkpartiets relativa tydlighet samt att man gör Alliansens skitjobb i slutändan att Folkpartiet slipper hänga och dingla på 4%-spärrlinjen som man gjorde för några år sedan.
Skulle jag råda Folkpartiet till ett smart framtidsdrag skulle jag ge Nina Larsson från Folkpartiet i Värmland mer och mer utrymme. Det jag sett av henne bådar sådär Margot Wallströmgott (och då ska ni veta att jag verkligen gillar Margot). :-) Med Nina i täten kommer Moderaterna och Folkpartiet bli de lok som drar högersidans allians framöver (till skillnad från nu då Moderaterna styr hela tiden).
Next up: Miljöpartiet.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
I en tid då jag tror många känner ett behov av ordning och reda är det inte alls helt otänkbart att Folkpartiet faktiskt fyller en funktion som ger dem en god placering som högersidans näst största parti. När man dessutom också gärna sticker ut hakan och försöker verka drivande i frågan om till exempel Euron så stärks deras aktier enligt mig på grund av det-är-skönt-när-någon-är-jävligt-tydlig-principen. Och Folkpartiet sticker då och då ut genom att faktiskt säga vad man tycker.
Störst spelutrymme får Folkpartiet av gammal vana inom utbildningsområdet. Antar, utan att veta, att där också finns en stor del av partiets kärnväljare: relativt högutbildade besserwissrar som tjänar hyfsat och som tror att det mesta går att fixa med lite fyrkantig disciplin och hårda tag. Men inte ens provocerande, nya Folkpartiet har tillnärmelsevis tagit stegen som kommer att krävas för att skapa framtidens konkurrenskraftiga skola. Här tror jag grundtanken måste bytas från mätbara poäng i klassiska ämnen till att faktiskt fokusera på vad det är vi vill ska komma ut ur skolsystemet efter 9, 12, 13, 15 eller 20 år. Större och större vikt behöver läggas på hur man är som människa, hur man läser andra människor, hur man bemöter andra människor och hur man snabbt och effektivt lär sig, tar till sig nytt och anpassar sig och sin egen kunskap/erfarenhet till omvärlden. Det handlar mer om att kunna ta reda på, om man nu mot all förmodan hamnar i ett sådant läge, vad ett pluskvamperfekt är snarare än att faktiskt kunna definitionen per automatik och slutligen förmedla denna kunskap till de som efterfrågade den på ett proffsigt, trevligt och vägvinnande sätt. Men detta skrämmer många som föredrar att ha det som de alltid har haft det – då slipper man tänka nytt.
Partiledaren så, Jan Björklund. Till skillnad från sina föregångare verkar Björklund ändå ha lite stake. Westerberg saknade det helt och hållet och Lars Leijonborg verkade bara allt för snäll för att leka på den här nivån. Detta reparerar Jan Björklund med bravur. Han känns pålitlig, tydlig, modern och står för vad han tror på. Samtliga goda (ovanliga?) politikeregenskaper. Dock möjligtvis lätt humorbefriad. Till TV4s söndagsmorgonsoffa ombads han ta med sig en ”kompis” och man kan ju tänka sig en mängd spännande och intressanta kompisar (grannen, hunden, mamma, Iphonen, gosedjuret whatever). Han borde ha satsat på något oväntat – men icke. Kompisen han tog med var Marit Paulsen som visserligen betyder jättemycket för Folkpartiet – men hur kul var det? Humorfritt och lite stelt som sagt var. Dock gör Folkpartiets relativa tydlighet samt att man gör Alliansens skitjobb i slutändan att Folkpartiet slipper hänga och dingla på 4%-spärrlinjen som man gjorde för några år sedan.
Skulle jag råda Folkpartiet till ett smart framtidsdrag skulle jag ge Nina Larsson från Folkpartiet i Värmland mer och mer utrymme. Det jag sett av henne bådar sådär Margot Wallströmgott (och då ska ni veta att jag verkligen gillar Margot). :-) Med Nina i täten kommer Moderaterna och Folkpartiet bli de lok som drar högersidans allians framöver (till skillnad från nu då Moderaterna styr hela tiden).
Next up: Miljöpartiet.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
torsdag 12 augusti 2010
#1 Snart är det val – en introduktion
Det har länge varit tyst(!?) på den här sidan. Tänkte jag skulle ändra på det den närmsta månaden med en liten valspecial 2010.
Alliansen med Fredrik Reinfeldt vid rodret har nu styrt Sverige i nära fyra år. Fyra år av, i alla fall i medierna, enorma ekonomiska fallgropar som man, oavsett vilket parti man tillhört, tvingats förhålla sig till och försöka styra undan i den mån det gått. Mycket av politiken har med andra ord dikterats av omständigheter som står långt från någon Svensk regerings kontroll.
Att Alliansen vann valet 2006 samt det faktum att även vänstersidan nu satt ihop en egen allians talar sitt tydliga språk. Det är blockpolitik som gäller och inget annat. Det enda som möjligtvis skulle kunna rubba detta är om Piratpartiet eller Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen.
Detta betyder att vi i praktiken har två sidor att välja mellan. Partierna suddas sakteliga ut och vad är det då som tar platsen i rampljuset? Jo – personerna. Jag är helt övertygad om att Sverige kommer att ha en stark utveckling gentemot någon form av personval eller åtminstone att det blir personerna själva som profilerar sig och inte nödvändigtvis partierna. Just detta faktum gör det berättigat att granska, kommentera och ifrågasätta själva personen i större utsträckning än tidigare. På gott och ont blir politikern en utsatt person. Det får inte finnas minsta lilla skelett i garderoben om man ska få behålla jobbet (vilket man såg tydliga tecken på när Alliansen tog sina första stapplande bambisteg som regering). Inte en enda synd från ungdomstiden, inte ett endaste felsteg tolereras. Men är det verkligen de helt felfria vi vill ska styra landet? Jag menar – hur frisk är den som aldrig felat?? Men samtidigt – var går gränser för vilka strulputtar som ska få stå vid rodret? Detta är en intressant fråga eftersom vad många kommer att rösta på kommer att grunda sig på hur de dömer/bedömer en specifik politikers göranden, historia, utseende, röstläge, hårfärg, tidigare beslut och så vidare.
Nu är det naturligtvis så att det inte enbart blir färgen på Lars Ohlys skjorta eller Fredrik Reinfeldts hårfärg för dagen som fäller avgörandet. ”De stora” frågorna lurar i faggorna och de kommer återigen att bli:
* Jobb och Ekonomi – en onödigt stor fråga i valet eftersom båda blocken kommer att fullständigt behöva förhålla sig till omvärlden och därför minimeras egentligen manöverutrymmet nationellt. Det man kan göra här blir relativt marginellt i det stora hela. Men det är klart att saker som till exempel RUT-avdraget spelar en stor roll för många individer utan att vara en ”jättestor” fråga för nationen.
* Miljön – Liksom jobben en fråga som till stor del ligger på en internationell nivå. En stor skillnad är dock att man här bör vara mer av ett föregångsland. Sverige ska ligga längst fram i allt och vara idealistiskt drivet i miljöfrågorna även om det blir dyrt. Belöningen tror jag kan vara stor i en snar framtid för de länder som tagit täten inom detta område.
* Skolan – Det forskas, undersöks och diskuteras i oändlighet om kvaliteten på den svenska skolan. På gott och ont. Vilka resultat vi tidigare haft spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att när elever går ur skolan är de attraktiva på en internationell arbetsmarknad, driftiga egenföretagare, uppfinningsrika och goda, demokratiska samhällsmedborgare som ställer upp för varandra i ett internationellt perspektiv. De kunskaper och de egenskaper som var viktiga för 50 år sedan är inte sådant som nödvändigtvis efterfrågas idag. Frågan är alltså om inte en framtidsanpassad svensk skola måste genomgå extrema förändringar för att klara ovanstående. Förändringar som jag tror ännu är allt för stora för att något etablerat parti ska våga ta sig an uppgiften.
* Hälsa och Sjukvård – Känslan av att bo i ett land där man VET att när JAG blir sjuk så får jag den bästa tänkbara hjälpen är A och O i ett välfärdssamhälle. Men hur når man dit?
* Invandring – Egentligen ingen ”stor” fråga. Men med media som hittat sin guldkalv i Jimmie Åkesson så kommer den frågan att dryftas fram och tillbaka och fram och tja – ni fattar. Den intressanta frågan (i förhållande till själva invandrandet), och mycket mycket svårare, är istället integration på ett smart och fungerande bra sätt. Utrymmesbrist är ju inte det största problemet i Sverige direkt.
Om bara någon månad är det alltså dags att bestämma sig för vilka frågor vilka partier och vilka personer som ska få vårt förtroende. Personligen har jag långt ifrån bestämt mig. Faktum är att jag inte har en aning om vad jag ska rösta på. Min lilla valspecial blir snarast ett sätt att försöka hitta fram till ett bra beslut. Jag är i allra högsta grad påverkningsbar med andra ord. :-)
I nästa inlägg Folkpartiet liberalerna (av ingen genomtänkt anledning alls får de vara först ut).
Alliansen med Fredrik Reinfeldt vid rodret har nu styrt Sverige i nära fyra år. Fyra år av, i alla fall i medierna, enorma ekonomiska fallgropar som man, oavsett vilket parti man tillhört, tvingats förhålla sig till och försöka styra undan i den mån det gått. Mycket av politiken har med andra ord dikterats av omständigheter som står långt från någon Svensk regerings kontroll.
Att Alliansen vann valet 2006 samt det faktum att även vänstersidan nu satt ihop en egen allians talar sitt tydliga språk. Det är blockpolitik som gäller och inget annat. Det enda som möjligtvis skulle kunna rubba detta är om Piratpartiet eller Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen.
Detta betyder att vi i praktiken har två sidor att välja mellan. Partierna suddas sakteliga ut och vad är det då som tar platsen i rampljuset? Jo – personerna. Jag är helt övertygad om att Sverige kommer att ha en stark utveckling gentemot någon form av personval eller åtminstone att det blir personerna själva som profilerar sig och inte nödvändigtvis partierna. Just detta faktum gör det berättigat att granska, kommentera och ifrågasätta själva personen i större utsträckning än tidigare. På gott och ont blir politikern en utsatt person. Det får inte finnas minsta lilla skelett i garderoben om man ska få behålla jobbet (vilket man såg tydliga tecken på när Alliansen tog sina första stapplande bambisteg som regering). Inte en enda synd från ungdomstiden, inte ett endaste felsteg tolereras. Men är det verkligen de helt felfria vi vill ska styra landet? Jag menar – hur frisk är den som aldrig felat?? Men samtidigt – var går gränser för vilka strulputtar som ska få stå vid rodret? Detta är en intressant fråga eftersom vad många kommer att rösta på kommer att grunda sig på hur de dömer/bedömer en specifik politikers göranden, historia, utseende, röstläge, hårfärg, tidigare beslut och så vidare.
Nu är det naturligtvis så att det inte enbart blir färgen på Lars Ohlys skjorta eller Fredrik Reinfeldts hårfärg för dagen som fäller avgörandet. ”De stora” frågorna lurar i faggorna och de kommer återigen att bli:
* Jobb och Ekonomi – en onödigt stor fråga i valet eftersom båda blocken kommer att fullständigt behöva förhålla sig till omvärlden och därför minimeras egentligen manöverutrymmet nationellt. Det man kan göra här blir relativt marginellt i det stora hela. Men det är klart att saker som till exempel RUT-avdraget spelar en stor roll för många individer utan att vara en ”jättestor” fråga för nationen.
* Miljön – Liksom jobben en fråga som till stor del ligger på en internationell nivå. En stor skillnad är dock att man här bör vara mer av ett föregångsland. Sverige ska ligga längst fram i allt och vara idealistiskt drivet i miljöfrågorna även om det blir dyrt. Belöningen tror jag kan vara stor i en snar framtid för de länder som tagit täten inom detta område.
* Skolan – Det forskas, undersöks och diskuteras i oändlighet om kvaliteten på den svenska skolan. På gott och ont. Vilka resultat vi tidigare haft spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att när elever går ur skolan är de attraktiva på en internationell arbetsmarknad, driftiga egenföretagare, uppfinningsrika och goda, demokratiska samhällsmedborgare som ställer upp för varandra i ett internationellt perspektiv. De kunskaper och de egenskaper som var viktiga för 50 år sedan är inte sådant som nödvändigtvis efterfrågas idag. Frågan är alltså om inte en framtidsanpassad svensk skola måste genomgå extrema förändringar för att klara ovanstående. Förändringar som jag tror ännu är allt för stora för att något etablerat parti ska våga ta sig an uppgiften.
* Hälsa och Sjukvård – Känslan av att bo i ett land där man VET att när JAG blir sjuk så får jag den bästa tänkbara hjälpen är A och O i ett välfärdssamhälle. Men hur når man dit?
* Invandring – Egentligen ingen ”stor” fråga. Men med media som hittat sin guldkalv i Jimmie Åkesson så kommer den frågan att dryftas fram och tillbaka och fram och tja – ni fattar. Den intressanta frågan (i förhållande till själva invandrandet), och mycket mycket svårare, är istället integration på ett smart och fungerande bra sätt. Utrymmesbrist är ju inte det största problemet i Sverige direkt.
Om bara någon månad är det alltså dags att bestämma sig för vilka frågor vilka partier och vilka personer som ska få vårt förtroende. Personligen har jag långt ifrån bestämt mig. Faktum är att jag inte har en aning om vad jag ska rösta på. Min lilla valspecial blir snarast ett sätt att försöka hitta fram till ett bra beslut. Jag är i allra högsta grad påverkningsbar med andra ord. :-)
I nästa inlägg Folkpartiet liberalerna (av ingen genomtänkt anledning alls får de vara först ut).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)