Från att ha varit ett riktigt lalloparti har Miljöpartiet under Peter Eriksson och Maria Wetterstrands ledning befäst Miljöpartiets ställning som en makt att räkna med. Och i min prognos så är detta bara början. Lyckas man vaska fram två lika bra partiledare som tar över (alternativt tar sitt sunda förnuft tillfånga och behåller de man har) är man snart vänstersidans utan tvekan största parti.
Låt mig börja med Maria Wetterstrand. Ung, söt, driftig, medveten om vad hon vill åstadkomma, smart och med en ledarpotential enbart matchad av Reinfeldt. Jag uppfattar Maria som tydlig och medveten om att det inte går att vara hur idealistisk som helst utan att lägga till en rejäl dos realism. Och det sistnämnda är precis det som kommer att göra Miljöpartiet till ett riktigt stort parti.
Peter Eriksson å andra sidan. Ung (verkar i alla fall ung och rapp i steget i förhållande till många andra politiker), kan vara spontant jättrolig (ytterst sällsynt bland politiker), verkar ha distans men samtidigt idealistiskt driven. Är Maria Wetterstrands perfekta sidekick med sin lantisprofil light.
Faran med Miljöpartiet är, som jag ser det, att de är allt för storstadscentrerade. Det blir lätt miljö ur ett kvasiperspektiv som riktar sig till akademiker och förståsigpåarbesserwissrar. Kanske frågorna i sig är viktiga men om man framför dem på ett sätt som gör att många människor känner att man inte får vara med på tåget eller till och med att man känner sig nedvärderad och/eller undanskuffad så kommer man aldrig att tas på nog stort allvar. Ett lysande exempel på en sådan fråga är bensinpriserna. Ska man bli trovärdig med chockhöjningar på drivmedel måste man ha en mycket bra lösning för människor som bor långt från kollektivtrafik och som är helt beroende av sina fordon i såväl jobb som på fritiden. Det räcker alltså inte med ett avdrag för jobbresor – så enkelt är det inte – och det måste samtliga aktiva miljöpartister förstå om de ska bli trovärdiga.
Ovanstående är dock Miljöpartiets möjligen största akilleshäl eftersom jag tror att man fortfarande har kvar en hel del aktivister med ett oerhört begränsat synfält inom partiet. Det är visserligen beundransvärt att människor brinner och lägger ner sig för något man tror på – men det är inte den typen av människor som bör ha makt över ett land. Aktivisterna måste alltså ges minimalt med mediautrymme om Miljöpartiet ska framstå som trovärdigt.
Senast Miljöpartiet lyckades få igenom något som faktiskt märktes av var det så kallade friåret. Snacka om en dyr historia. Snacka om en vackert humanistisk idé. Men att våga tänka nytt och sätta människan främst (och mena det (i jämförelse med de flesta andra partierna)) är Miljöpartiets joker i leken. Den kan dock snabbt bli en belastning som man måste balansera eftersom ingen i dagens vacklande ekonomiska läge törs chansa allt för hejvilt utan att tänka på konsekvenserna. Ingen vill att Sverige ska gör en Grekland. Balansgång på knivsegg är bara förnamnet på vad som krävs av MP. Men all heder för att man försöker tänka nytt. Kanske borde man också försöka tänka nytt i sin positionering och försöka undvika att bli fastgjutna i ett block. Jag förstår att det är lockande att koppla ihop sig med VP och S och bli ett realistiskt regeringsalternativ. Och taktiskt sett är det naturligtvis det enda rätta – men det är ändå lite synd eftersom det kommer att slipa bort mycket av det som är spännande och nytt med MP.
M-P=M
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar