Jag ska erkänna att jag i grund och botten är lite av en fegis eller mes i vissa lägen. Till exempel tycker jag inte om när det gör ont - utan gör så gott jag kan för att undvika detta (med några få undantag - tatueringar som är hur skönt som helst). Detta har lett till att jag aldrig ens tänkt tanken på att hålla på med någon sport som just gör ont per default.
Men så för ett och ett halvt år sedan började jag fundera på om inte boxning vore något för mig. Träningen har jag hört ska vara riktigt riktigt bra och någonstans inne i mig så fanns en liten längtan efter att ge mig in i något sådant. Som så ofta annars bidde det inget av det den gången heller.
Så en grå januarifredagsmorgon blev jag inbjuden till en uppvisningsträning med Jani Lax. Frågan är om inte Jani är det utan tvekan tuffaste jag känner. Självsäker, orädd och uppenbart stryktåligare än mig. Att se honom visa grepp och tekniker är en fröjd för ögat. Det ser enkelt och vackert ut och jag lovar att det är grymt effektivt.
Efter lite uppvärmning parades vi i salen ihop och började känna lite på de övningar som Jani visat upp. När det blev lite komplicerat kom Jani, som gick runt och hjälpte till, till vår hjälp och visade hur det skulle gå till. Och jag kan ju bara säga såhär - skulle jag välja att bli beskyddad av en pistol och en Jani skulle jag välja Jani i 99 fall av 100. Jag är helt enkelt grymt imponerad och skulle väldigt gärna vilja träna mer.
Men så var det ju det här med att det gör ont. Efter att Jani kastat ner mig i mattan och kopplat ett strypgrepp har jag jäkligt ont i halsen. "Du kommer helt klart vara bland de äldre, men kom gärna ner på nybörjarkursen som börjar på måndag," sa Jani. Jag kommer inte vara där - men en sak är säker - jag är grymt sugen att testa lite mer någon gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar