Knyt skorna hårt!

15 år i irakiskt fängelse för att ha kastat en sko och kallat George W Bush för en hund.

Shit!

Tur att CIA inte snappat upp vad jag tänkt om den mannen då och då...

Tre förtvivlade kronor

Enkom förtvivlat ser det dock ut för Trekronor. Matchen mot Ryssland idag var knappast någon reklam för svensk hockey. Och bra reklam är nog en av de injektioner som svensk hockey behöver för närvarande.

Det sägs att all reklam är bra reklam - men jag vette tusan om det inte vore bättre för hockeyintresset i Sverige om man la ner Trekronor i alla lägen utom där samtliga de bästa spelarna är med.

Mellan hopp och förtvivlan

Jag är övertygad om att en av de mest ultimata sporterna är Skidskytte. Via TV har man lätt att följa hela loppen och inte allt för sällan kastas man hela tiden mellan hopp och förtvivlan. Och just detta fenomen gör sporten oerhört spännande att titta på.

Idag inledde Sverige bra i stafetten. Trots tappad stav låg vi bra med. Hopp. Andrasträckan var en katastrof. Förtvivlan. Tredjesträckan med Ferry gick bra men vi var alldeles för långt efter. Ger upp hoppet. Bergman på sistasträckan skjuter bra, åker bäst av alla och Sverige blir tvåa.

Jag blir väldans engagerad i sådana saker. Det slår an en sträng och jag har inte långt till en tår. Så jäkla roligt med något som faktist berör.

Motörhead levererar hårda klappar

Motörhead live för andra gången på typ ett år. För mycket? Knappast. Snarare lämnar det en känsla av mersmak.

We are Motörhead. And we play Rock 'n' Roll!!

Så inleds konserten och sedan mullrar det igång. Som en köttkvarn men ändå inte på något sätt obekvämt. Proffsigt.

Likt ett välplanerat tal nås klimax mot slutet då säcken ska sys ihop och åhörarna skickas hem med ett brett leende på läpparna. Killed by death - Whorehouse Blues (aukustisk) - Ace of Spades - Overkill - Tack och adjö.

Avslutningen är formidabel och leendet den lämnar på mina läppar kommer sitta kvar länge.

Motörhead levererar!

Problemet med den svenska skolan

Jag har då och då under min tid i den svenska gymnasieskolan bevittnat situationer som tett sig fullkomligt absurda och jag får inte sällan känslan av att det är något riktigt ruttet som ligger och pyr här och där i organisationen. Om den svenska, kommunala gymnasieskolan vore en korv så håller den på att ruttna från två håll. Och däremellan finns ett stort antal fantastiska lärare, ledare och elever.

Nu har inte jag någon vidare erfarenhet eller forskning på många olika områden i Sverige att stödja mig på, men tror mig ändå kunna dra en del slutsatser som jag i viss mån tror har täckning även utanför mitt direkta erfarenhetsområde.

I den ena änden finns ledningens (på alla nivåer) oförmåga att vara tydlig, kommunicera sina beslut och stå fast vid de samma. Anledning? Många antagligen. Svårt att rekrytera starka ledare? En organisation där maktfördelningen är otydlig? Men allra främst tror jag att det i grund och botten är ett problem att beslut kompromissas in i döden innan de klubbas. När de väl körts i alla kvarnar är det inte längre någon som faktiskt vill stå för beslutet. Resultatet blir som att beställa in en oxfilé men få köttfärs serverat och en nota som är oskäligt hög till efterrätt. Detta är vad rektorerna har att servera och de kan bara försöka göra det bästa av situationen och se till att alla får åtminstone något att äta.

I den andra änden finns en del av en lärarkår som är så träig, tråkig, osmidig, egoprotektionistisk och konservativ att man kan tro att klockorna stannat någon gång på medeltiden. Här handlar det om motsatsen till att vara lojal mot gemensamma beslut och att vara trogen sin organisation. Allting målas i svart och varje direktiv eller förfrågan ska mötas med strid. En negativistisk världsordning råder och den dödar all kreativitet, glädje och framåtanda. Och skulle inte en första attack få de resultat man vill ha är man inte sen att trycka på akutknappen som direkt framkallar ett antal vältränade korsriddare i facklig rustning som för kampen vidare to the bitter end. Seger och ovillkorlig reträtt är det enda som är tänkbart.

Ett steg i rätt riktning vore enligt mig tydligare direktiv från absolut högsta ort. Det ska inte vara dåliga kompromisser och det ska vara direktiv som samtliga led försvarar oavsett angrepp. Dvs. man måste stå för de beslut man tagit och inte backa när man möter motstånd. I andra änden vore det önskvärt att man ser sitt jobb som ett större uppdrag kring elever än sig själv. Man gör det bästa av situationen och hjälps åt tillsammans med ledningen på skolan för att uppnå detta. Kommer direktiv får man testa och göra det bästa av situationen – inte tvärt om. Efter att man testat kan man konstruktivt och tillsammans anpassa så att det passar eleverna, personalen, ledningen, samhället bäst. Gillar man inte det upplägget bör man sluta omedelbums och inte tillföra med skada.

Mitt emellan dessa båda krafter finns då en uppsjö fantastiska människor som sprider glädje, kunskap och gör vad de kan för att skapa en kreativ och framåtsträvande atmosfär tillsammans. Det är min förhoppning att dessa vågar stå på sig, att de behåller sin integritet och sin dröm utan att bli absorberade och uppslukade av de två jättarna. Det är här som den svenska skolans framtid finns. Och en bra framtid för den svenska skolan är också en bra framtid för det svenska samhället och kanske till och med för resten av världen.

Karlstads svar på alla varsel?

Likt svampar i en mörk, fuktig höstskog poppade de upp ur marken runt om i Karlstad. En del vackert inbjudande – andra giftiga och farliga för allmänheten. Jag pratar så klart om kommunens dille på att ändra varenda liten hastighetsskylt de lyckats leta upp.

Generellt har man sänkt från 50 till 40 i stan och man har gjort det men hänvisning till att dödsfall och svåra skador ska minskas – ett syfte gott som något. Min spontana fråga är då – hur många dödsfall har inträffat på dessa 50-gator och där alla inblandade varit nyktra/drogfria? Jag kan inte komma på ett enda tillfälle, men jag vet ju inte allt. Skadorna då, minskar de dramatiskt vid en kollision i 50 respektive 40 km/h? Jag vet inte – men ont lär det göra i vilket fall som helst och jag kommer även fortsättningsvis vara försiktig i trafiken.

Det hela blir helt enkelt fånigt som om kommunens största mål varit att hamna på vägverkets lista över ”duktigaste kommunerna”. Jag är tveksam till fördelarna med denna förändring och tycker att nackdelarna överväger:
• Mina bilar är inte gjorda för att köra 40. Det är fan inte en växel som trivs i den farten.
• Man tittar mer efter skyltar och på hastighetsvisaren än på vilsna gångare och cyklister.
• Hur dyrt har det inte varit att byta alla skyltar? (eller var det en arbetsmarknadsåtgärd i lågkonjunkturens tecken? – Det verkar ju fullt ut sysselsätta skylttillverkare, kommunfolk, advokater, länsstyrelsen, domstolar, Fan och hans moster.)

Så var det här det mest konstruktiva man lyckades gnugga fram när alla kloka huvuden slogs ihop?

Katalonien - en civiliserad del av Spanien

Hur det är möjligt att en modern, västeuropeisk stat kan tillåta tjurfäktning på det sätt som förknippas med Spanien har för mig länge varit en gåta. Att tusentals människor jublande kan se en matador och hans/hennes hjälpredor sticka än det ena än det andra vassa föremålet i ett djur är ett sjukt beteende i mina ögon. Därav min mångåriga bojkott av allt som har med Spanien att göra.

Så av en händelse hamnade Anna i Barcelona på en kurs och ringde upp mig för att gladeligen berätta vilken fantastisk stad hon hamnat i. "Vi borde åka hit båda två," fortsatte hon. Och innan jag hunnit protestera fortsatte hon berätta att hon fått reda på att just den här provinsen - Katalonien - inte tillåter tjurfäktning. "...så hit borde ju till och med du kunna åka."

Heja Barca! Leve Katalonien!