Kan man köpa tid?

Finns det någon som inte känt att det ibland är slut på energi? Man orkar inte göra sitt bästa, kanske inte ens någonting. Lite så är läget för mig just nu. Likt ett barn vill hela min uppenbarelse göra roliga saker och enbart med en, som det känns, enorm uppoffring klarar jag av att göra det som är mig ålagt. I sådana lägen sitter jag och drömmer om rekordvinster på Lotto, resor till jordens alla hörn, "happy places" och en stunds bekymmersfri och samvetsfri lugn och ro. Just nu är det autopilot på och jag kan bara hoppas att den tar hand om det allra mest akuta på ett så bra sätt som möjligt. Det är i sådana lägen som saker och ting börjar gå fel på alla plan. Man känner sig inte speciellt smart, tjock, man slarvar bort saker, glömmer bort och tycker inte man hinner med någonting alls. Till exempel försvann min klocka igår, söndag. Jag har tappat tiden helt enkelt, engagerat hela familjen i ett försök att hitta den igen men utan att lyckas. Resultat - lite vilset irrar jag runt i tid och rum idag. Kanske ska jag köpa mig lycklig. En ny klocka skulle kunna vara roligt. Hmm. Borde kanske strunta i eftermiddagens bestyr och bara titta på klockor. Köpa tid? Jaa - vilken bra idé... :-)

Etikens dilemma

Du står vid en järnvägsväxel och håller kontrollen i din hand. Ett tåg kommer med hög fart från höger och kommer oundvikligt att köra över fem personer som ligger fastbundna på spåret en bit längre fram. Du har möjlighet att dra i kontrollen så att tåget växlar in på ett annat spår och på så vis rädda fem människors liv. Nackdelen är bara att på det andra spåret står en ensam människa som, om du väljer att växla spår, kommer att bli överkörd. Hur gör du?

Frestande att dra i spaken eller hur?

Du sitter i ett väntrum på ett sjukhus och bredvid dig sitter en annan fullt frisk besökare. Plötsligt blir du hämtad av en läkare som i ett enskilt rum berättar följande för dig: I rummet intill ligger fem personer från en tågolycka som oundvikligen kommer att dö snart om de inte får rätt hjälp. Får de hjälp kommer de dock att bli fullt friska igen inom kort. Enda sättet att rädda dessa fem är att döda och ta organ från den fullt friska personen som satt bredvid dig i väntrummet. Du får välja hur läkaren ska gå till väga. Hur gör du?

Jag vet inte hur ni andra fungerar, men jag inbillar mig att jag dragit i järnvägsspaken och på så vis räddat de fem på spåret. Å andra sidan hade jag aldrig dömt mannen i väntrummet till döden. Intressant.

Som så mycket annat nu är exemplet löst hämtat från Stefan Einhorns bok Konsten att vara snäll. Det är väl bäst att jag skriver det så att inte den gode Stefan blir ond och hemsöker mig.

Intet är som väntans tider

En knapp månad kvar till Kent Live i LLA och senaste verket "Tillbaka till samtiden" bara växer. Till skillnad från många andra tycker jag Kent bara blir bättre och bättre. De första albumen har inte mycket att ge mig alls, sedan kom någon bra låt och sedan kom "Vapen och Ammunition" som, förutom sista låten, var helt fantastiskt bra. Och sedan dess har det fortsatt att bli bättre och bättre. Ser framförallt fram emot "LSD, någon?" och "Klåparen". Låtar i absolutaste världsklass!

Hög igenkänning på gott och ont

Det är självklart att det händer saker med oss människor under årens lopp. Vi blir äldre, mer erfarna, klokare, dummare och så vidare. Människans beteende är inte statiskt utan förändras konstant, oftast på ett smygande sätt som gör att sällan riktigt märker när förändringen skedde eller riktigt varför. Plötsligt en dag och av någon anledning blir den bara synlig och vi kan antingen acceptera den eller aktivt arbeta på att få bort den.


Jag har nyligen avslutat Stefan Einhorns bok ”Konsten att vara snäll” – en bok jag bestämde mig för att läsa på grund av en intervju med Stefan i Carin 21:30 på SVT. Igenkänningsfaktorn var hög under TV-programmet, och den blev inte lägre efter att ha läst boken.

Bland annat pratar han om de så kallade passivt aggressiva människorna. De som, som jag uppfattar det, utåt lugna men som på ett nästan cyniskt sätt försöker kontrollera sin omgivning. ”De passivt aggressiva skyler över sin ilska med ett lager av vänlighet, vilket kan ge dem större manöverutrymme att agera. […] Passivt aggressiva människor vill oss lika illa som de öppet aggressiva....” (s.44) Jag vet inte hur andra människor upplever mig – men det här är helt klart något jag kan känna igen i mig själv. Inte så mycket nu för tiden, men definitivt förr. Och, viktigt att poängtera, det handlade aldrig om att vilja någon illa – snarare att få MIN vilja igenom.

Mycket har dock hänt i mitt liv genom åren – inte minst när det gäller mitt sätt att tänka kring att få sin vilja igenom. Därför passar Stefan Einhorns bok så väl in på mig. Den talar om att man KAN förbättras om man VILL samt att det inte finns någon som är helt igenom perfekt. Det finns saker i oss som vi inte alltid kan vara stolta över, saker som vi aldrig kan ta bort – kanske bara lära oss hantera och det är kanske den allra viktigaste lärdomen. ”Det finns inga perfekta människor och det vet vi alla innerst inne. En form av generositet är därför att vara öppen med sina brister, misslyckanden och tillkortakommanden. Det är generöst, eftersom det får andra människor att känna sig större…” (s.164)

”Man kan alltid skylla på någon annan”

Det sägs att vi lever i ett så kallat informationssamhälle. Vad innebär det? Att vi matas med mängder av information från minst lika många kanaler samt att vi, genom denna träning, också blir bättre och bättre på att ta in och hantera denna information? Eller är innebörden den att eftersom vi överhopas med så mycket information så kan vi inte hantera den – alltså att vi har blivit sämre på att delge, ta till oss och hantera information?

Det sägs att vissa skolor jobbar med någon sorts elit av elever. I en stor internationell undersökning som genomförs 2008 har man valt att inrikta sig mot det som benämns som ”specialisterna”. Skola X har blivit utsedd att delta i denna studie och det säger något om elevunderlaget. Är dessa, bland de duktigaste eleverna i svensk gymnasieskola, bättre på att hantera information och agera plikttroget än andra?

Det sägs att värdegrundsfrågor är av allra största vikt i samhället. Det satsas därför på värdegrundsgrupper, på informations- och föreläsningsdagar. På årets värdegrundsdag fanns dessutom, på eget initiativ och utifrån ett behov som eleverna själva uppmärksammat, tre elever som bestämt sig att anordna en värdegrundsdag kring olika typer av missbruk. Ett initiativ som enligt mig är precis det som behövs mer av.

Det sägs att ett visst bortfall får man alltid räkna med – till och med något större när någonting är schemabrytande – och hur roligt och intressant det än är. Men frågan man kan ställa sig är vad som gått fel när, inom ett program, enbart 15 elever av 130 närvarar. Och det var inte så oerhört mycket bättre på något av de andra programmen.

Det sägs att vi som vuxna har ett ansvar som goda demokratiska och solidariska förebilder. De allra flesta av oss har också ett allmänt ansvar för att själva tänka, göra vårt bästa och agera självständigt. Det är orimligt att någon hela tiden finns med och säger till exakt vad man ska göra och när.

Feel-Good-TV

Det finns programledare och programledare. Två skilda saker. Idag vill jag lyfta fram den senare av de två – nämligen programledare som är så intressanta, bra och duktiga att de förtjänar varenda sekund de får i rutan.

Carin Hjulström leder SVTs program Carin 21:30 – direktsänd talkshow av högsta kvalitet från Göteborg. Intressanta gäster lyckas vecka efter vecka fånga mitt intresse och ge en superhög igenkänningsfaktor. Vanligtvis blir effekten sådan att en vecka efter varje program ägnas åt att studera vidare vad gästerna talat om i programmet. Så var det till exempel när Stefan Einhorn var med för någon vecka sedan. (Men mer om detta senare – läser just nu hans böcker som ger anledning att återkomma).

Som programledare håller Carin ihop temat för kvällen med en mjuk framtoning och på ett trevligt sätt utan att för den skulle bli tramsigt. Och den kanske främsta anledningen till min hyllning av detta program är att man bara mår bra av att titta, lyssna och lära. FeelgoodTV när den är som bäst! Urproffsigt helt enkelt.

Fucket - igen

Som en kär gammal vän dyker den upp titt som tätt. Går vid min sida, petar på mig, stör mig och gör mig allmänt irriterad. Senast den dök upp var igår på en konferens i Stockholm. Skolverket informerade om en ny intressant, internationell studie om elevers kunskaper i matematik och fysik. Hela upplägget var lättsamt, trevligt och informativt och kostade dessutom inte ett öre för de skolor som var inbjudna.

Bredvid mig sitter ett bitter, tvär och bitsk människa som ödslar allas våran tid på att föra någon sorts politisk kamp där tesen är att Skolverket minsann borde betala övertid (ständigt denna jävla övertid) för alla stackars människor som nu satt i den här salen. Jag ska inte gå in i detalj på hur fruktansvärt dumt jag tyckte det var - utan lämnar det där. Ytterligare en gång stärkt i min tro att fuck-et i många lägen bara är en fasad bakom vilken bittra, kampfbereita och arga människor som inte förstått att livet är för kort för att slåss med alla väderkvarnar i världen kan gömma sig.