Arvikafestivalen del II

Det har sagts så många gånger... Förfesten är nästan alltid trevligast. Så det var kanske inte så konstigt att vi blev sittande på altanen tills sena fredagskvällen, dag två av Arvikafestivalen 2008. Men eftersom det inte var SÅÅ lockande band gjorde det inte allt för mycket.

Runt niosnåret drog vi oss dock nedåt festivalområdet och tittade lite på Soilwork. Inget jag personligen hoppar ur brallorna för av lycka men helt ok. Vidare till Crüxshadows som enbart lämnade mig med en känsla av att jag växt ifrån det här med synthkonserter där några står och ropar till rytmen av en bandspelare. Shit. Man börjar bli gammal!

Lallar istället ner till Vintergatan och tar en bra plats inför Kent. Och vilken spelning. Kanske inte lika bra som den i LLA för några månader sedan men en del låtar är så bra att jag blir tårögd bara av att tänka på dem. Tight framfört, proffsigt, bra ljud och så vidare. Världsklass helt enkelt - och detta till trots att man skippade såväl Columbus som Socker. Bäst för kvällen - självklart LSD, Någon? och Utan dina andetag.

Så på den sena kvällen tänkte vi avsluta med lite Rotersand men började misstänka att något var fel när en svensk tjej med bräcklig röst stod och soundcheckade med orden "Hello Sulvik" eller vad det nu var. Tittade på spelschemat som man satt upp utanför scen och inser att man flyttat om från orginalspelschemat. Rotersand hade redan varit där och framför oss stod Irma Gmeyner. Vi gav upp. Tog en Langos till tonerna av Interpol och gick hem.

En trevlig kväll med få överraskningar men säkra kort som levererade med andra ord.

Arvikafestivalen del I

Äntligen Arvikafestival. Låt det vara starten på en lång, skön semester. Kändes lite så då man igår styrde kosan västerut mot Arvika. Traditionen trogen var det jag, Lars och Niclas som tog in på vår farbrors övervåning - all inclusive!

Vanligtvis är det alltid ett antal band som man verkligen vill se per kväll och lägg där till att man springer på något som man tidigare inte hört men som är riktigt bra. Så var det inte riktigt på inledningsdagen av årets Arvikafestival. Inget jag jättegärna ville se och det dök heller inte upp något som direkt höjde ögonbrynen. Bäst för kvällen var den sliskiga festivalmaten. Mer av en kulinarisk festival än en musikfestival dag ett med andra ord.

En sak jag sett lite fram emot var dock A mountain of one som på skiva låter väldigt trevligt, lite Pink Floydigt och skönt. De blev nära en halvtimme sena och därefter krånglade det mesta när det gällde medhörning, bakprojektion och effekter. Tre låtar orkade vi med innan vi förflyttade oss till

Robyn som hade en snygg show - men det är ju bara att inse att det inte riktigt är någon av oss tre som är något stort Robynfan.

Avslutningsvis såg vi Slayer som dundrade på i drygt en och en halv timme. Tight, proffsigt och ingav en känsla av att det här var något som var väldigt roligt att ha sett. Men sen är det ju så att jag inte har lyckats lära mig vad det hela går ut på. Det går fort och är högt (hördes tydligt 7 kilometer bort enligt uppgift) - men utan någon, i min mening, finess. Det saknas i princip någon lugn stund att vila örat mot - utan mullrar på från första takt till sista. All respekt för Slayer dock.

Förhoppningsvis bjuder dag två på betydligt mer i min smak. Ser fram emot Rotersand, Kent, Assemblage 23, The Crüxshadows med mera.

Aldrig en ledig stund

Som en sann fåraherde bör man vakna upp på morgonen till ett litet bää här och ett bäbä där. Så skedde också imorse. Vände mig behagligt om i sängen och noterade det lugnande ljudet innan jag somnade om igen. Men någonstans i hjärnan ringde bää-andet kvar. Något var fel. Jag tittade på klockan – 09:30 – och hör återigen fåren. Det är många. För många. Och framförallt – jag tittar mig omkring – jag är inte i Väse.

Fötterna i golvet och upp med rullgardinen. Jodå, tio små får på sommarstugans gräsmatta har precis hittat komposten. Mumsfilibaba. Grannens får är på exkursion och jag undrar om de inte varit det i princip hela veckan eftersom jag faktiskt bara såg dem i hagen på måndagen.

Lyckas efter lite om och men (och en stor påse sallad) få med mig fåren mot en av hagarna. När jag krånglar med att få upp ”grinden” smiter de små busarna igen och utan sallad och på efterkälken är jag hopplöst illa ute. Jag följer dem dock till den andra hagen och när sista fårrumpan gått igenom den grinden stänger jag där. Gör ett nytt försök att flytta dem senare idag när jag hittat mer sallad.

/Er semestrande fåraherde i Väst

Semesterplaner

Som en stor outforskad öken ligger den där, stekande varm, oändlig och vacker. Man tar ett försiktigt steg och känner hur den fina sanden silas mellan de nakna tårna. Det bränner lite under fötterna men de vänjer sig snabbt. Så tar man ett litet steg till och vänder sig lite försiktigt om som för att ta reda på om det verkligen är sant att jag får springa rakt ut och göra precis vad jag vill. Semestern ligger framför mig, en vecka har gått och jag har inte riktigt landat ännu men någonstans där inne i hjärtat har tankar på vad man skulle kunna hitta på för något skojsigt börjat ta form.

USA lockar alltid, och med en så pass låg dollarkurs skulle man kunna motivera en shoppingresa dit. Men samtidigt är det dyrt med själva flygandet dit. En matresa i södra Europa kanske? Eller varför inte ta Hondan på en liten norra-centraleuropatur med Kutten? Det var ju trevligt senast.

Arbeit zu ende

Och så var det då slutligen till ända. Jag är ledig, om än möjligheten finns att kalla in mig om det behövs. Hade tänkt skriva lite om processen att sluta ett jobb när den pågick, men insåg att det hade blivit ganska så trist läsning. Att sluta ett jobb är svårare än att börja det. För mycket ska hinnas med och så får man brottas med frågan om man verkligen tagit rätt beslut.

Gjorde sista dagen på torsdag innan midsommar. Satt kvar tills larmet sattes på och kastade mig sedan ut i sommarregnet. Benen var som spagetti och jag mådde illa. Supermysko. Har ännu inte landat riktigt och det kommer nog att ta lite tid. Har just nu en period av ”jag-vill-vara-miljardär-sitta-på-en-öde-söderhavsö-och-spela-gitarr-och-aldrig-behöva-jobba-igen”.

Modern Country när den är som bäst

Besök i Vilda Västern för ett år sedan med obligatoriskt inköp av Cowboyhatt vid en "trading post". Boende på en plats med mängder av kor och hästar. Tog ledigt för att gå att titta på linedanceuppvisning. Dessutom fåraherde. Någon som börjar misstänka att jag gått och börjat smyglyssna på Country nu också?

Yep. Precis. Äntligen har det släppts en låt med riktigt modern countrymusik som inte känns som om producenten är Brittney Spears. Jag rekommenderar därför å det varmaste till alla som antingen inte tror att de gillar country eller de som redan är frälsta. Lyssna på:

Volbeat - "Sad man's tongue". Fantastisk country som dessutom dyker upp på Arvikafestivalen i sommar.

(För den som önskar lite överkurs i modern country. Lyssna även på KMFDM - "WWIII"

Sommaren är här

Nära 30 grader varmt, solsken och långhelg i sommarstugan. Mumsfilibaba! Är det inte gôtt så säg. Dessutom bara två veckor kvar på jobbet. Bittersweet - senaste veckorna har det varit väldigt roligt. Har egentligen inte så mycket mer att säga just i denna minut, utan vill mest bara påpeka att ljuva sommaren är här (utifall någon nu missat detta).

Tjing