Det har sagts så många gånger... Förfesten är nästan alltid trevligast. Så det var kanske inte så konstigt att vi blev sittande på altanen tills sena fredagskvällen, dag två av Arvikafestivalen 2008. Men eftersom det inte var SÅÅ lockande band gjorde det inte allt för mycket.
Runt niosnåret drog vi oss dock nedåt festivalområdet och tittade lite på Soilwork. Inget jag personligen hoppar ur brallorna för av lycka men helt ok. Vidare till Crüxshadows som enbart lämnade mig med en känsla av att jag växt ifrån det här med synthkonserter där några står och ropar till rytmen av en bandspelare. Shit. Man börjar bli gammal!
Lallar istället ner till Vintergatan och tar en bra plats inför Kent. Och vilken spelning. Kanske inte lika bra som den i LLA för några månader sedan men en del låtar är så bra att jag blir tårögd bara av att tänka på dem. Tight framfört, proffsigt, bra ljud och så vidare. Världsklass helt enkelt - och detta till trots att man skippade såväl Columbus som Socker. Bäst för kvällen - självklart LSD, Någon? och Utan dina andetag.
Så på den sena kvällen tänkte vi avsluta med lite Rotersand men började misstänka att något var fel när en svensk tjej med bräcklig röst stod och soundcheckade med orden "Hello Sulvik" eller vad det nu var. Tittade på spelschemat som man satt upp utanför scen och inser att man flyttat om från orginalspelschemat. Rotersand hade redan varit där och framför oss stod Irma Gmeyner. Vi gav upp. Tog en Langos till tonerna av Interpol och gick hem.
En trevlig kväll med få överraskningar men säkra kort som levererade med andra ord.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar