Arvikafestivalen del I

Äntligen Arvikafestival. Låt det vara starten på en lång, skön semester. Kändes lite så då man igår styrde kosan västerut mot Arvika. Traditionen trogen var det jag, Lars och Niclas som tog in på vår farbrors övervåning - all inclusive!

Vanligtvis är det alltid ett antal band som man verkligen vill se per kväll och lägg där till att man springer på något som man tidigare inte hört men som är riktigt bra. Så var det inte riktigt på inledningsdagen av årets Arvikafestival. Inget jag jättegärna ville se och det dök heller inte upp något som direkt höjde ögonbrynen. Bäst för kvällen var den sliskiga festivalmaten. Mer av en kulinarisk festival än en musikfestival dag ett med andra ord.

En sak jag sett lite fram emot var dock A mountain of one som på skiva låter väldigt trevligt, lite Pink Floydigt och skönt. De blev nära en halvtimme sena och därefter krånglade det mesta när det gällde medhörning, bakprojektion och effekter. Tre låtar orkade vi med innan vi förflyttade oss till

Robyn som hade en snygg show - men det är ju bara att inse att det inte riktigt är någon av oss tre som är något stort Robynfan.

Avslutningsvis såg vi Slayer som dundrade på i drygt en och en halv timme. Tight, proffsigt och ingav en känsla av att det här var något som var väldigt roligt att ha sett. Men sen är det ju så att jag inte har lyckats lära mig vad det hela går ut på. Det går fort och är högt (hördes tydligt 7 kilometer bort enligt uppgift) - men utan någon, i min mening, finess. Det saknas i princip någon lugn stund att vila örat mot - utan mullrar på från första takt till sista. All respekt för Slayer dock.

Förhoppningsvis bjuder dag två på betydligt mer i min smak. Ser fram emot Rotersand, Kent, Assemblage 23, The Crüxshadows med mera.