Hög igenkänning på gott och ont

Det är självklart att det händer saker med oss människor under årens lopp. Vi blir äldre, mer erfarna, klokare, dummare och så vidare. Människans beteende är inte statiskt utan förändras konstant, oftast på ett smygande sätt som gör att sällan riktigt märker när förändringen skedde eller riktigt varför. Plötsligt en dag och av någon anledning blir den bara synlig och vi kan antingen acceptera den eller aktivt arbeta på att få bort den.


Jag har nyligen avslutat Stefan Einhorns bok ”Konsten att vara snäll” – en bok jag bestämde mig för att läsa på grund av en intervju med Stefan i Carin 21:30 på SVT. Igenkänningsfaktorn var hög under TV-programmet, och den blev inte lägre efter att ha läst boken.

Bland annat pratar han om de så kallade passivt aggressiva människorna. De som, som jag uppfattar det, utåt lugna men som på ett nästan cyniskt sätt försöker kontrollera sin omgivning. ”De passivt aggressiva skyler över sin ilska med ett lager av vänlighet, vilket kan ge dem större manöverutrymme att agera. […] Passivt aggressiva människor vill oss lika illa som de öppet aggressiva....” (s.44) Jag vet inte hur andra människor upplever mig – men det här är helt klart något jag kan känna igen i mig själv. Inte så mycket nu för tiden, men definitivt förr. Och, viktigt att poängtera, det handlade aldrig om att vilja någon illa – snarare att få MIN vilja igenom.

Mycket har dock hänt i mitt liv genom åren – inte minst när det gäller mitt sätt att tänka kring att få sin vilja igenom. Därför passar Stefan Einhorns bok så väl in på mig. Den talar om att man KAN förbättras om man VILL samt att det inte finns någon som är helt igenom perfekt. Det finns saker i oss som vi inte alltid kan vara stolta över, saker som vi aldrig kan ta bort – kanske bara lära oss hantera och det är kanske den allra viktigaste lärdomen. ”Det finns inga perfekta människor och det vet vi alla innerst inne. En form av generositet är därför att vara öppen med sina brister, misslyckanden och tillkortakommanden. Det är generöst, eftersom det får andra människor att känna sig större…” (s.164)

”Man kan alltid skylla på någon annan”

Det sägs att vi lever i ett så kallat informationssamhälle. Vad innebär det? Att vi matas med mängder av information från minst lika många kanaler samt att vi, genom denna träning, också blir bättre och bättre på att ta in och hantera denna information? Eller är innebörden den att eftersom vi överhopas med så mycket information så kan vi inte hantera den – alltså att vi har blivit sämre på att delge, ta till oss och hantera information?

Det sägs att vissa skolor jobbar med någon sorts elit av elever. I en stor internationell undersökning som genomförs 2008 har man valt att inrikta sig mot det som benämns som ”specialisterna”. Skola X har blivit utsedd att delta i denna studie och det säger något om elevunderlaget. Är dessa, bland de duktigaste eleverna i svensk gymnasieskola, bättre på att hantera information och agera plikttroget än andra?

Det sägs att värdegrundsfrågor är av allra största vikt i samhället. Det satsas därför på värdegrundsgrupper, på informations- och föreläsningsdagar. På årets värdegrundsdag fanns dessutom, på eget initiativ och utifrån ett behov som eleverna själva uppmärksammat, tre elever som bestämt sig att anordna en värdegrundsdag kring olika typer av missbruk. Ett initiativ som enligt mig är precis det som behövs mer av.

Det sägs att ett visst bortfall får man alltid räkna med – till och med något större när någonting är schemabrytande – och hur roligt och intressant det än är. Men frågan man kan ställa sig är vad som gått fel när, inom ett program, enbart 15 elever av 130 närvarar. Och det var inte så oerhört mycket bättre på något av de andra programmen.

Det sägs att vi som vuxna har ett ansvar som goda demokratiska och solidariska förebilder. De allra flesta av oss har också ett allmänt ansvar för att själva tänka, göra vårt bästa och agera självständigt. Det är orimligt att någon hela tiden finns med och säger till exakt vad man ska göra och när.

Feel-Good-TV

Det finns programledare och programledare. Två skilda saker. Idag vill jag lyfta fram den senare av de två – nämligen programledare som är så intressanta, bra och duktiga att de förtjänar varenda sekund de får i rutan.

Carin Hjulström leder SVTs program Carin 21:30 – direktsänd talkshow av högsta kvalitet från Göteborg. Intressanta gäster lyckas vecka efter vecka fånga mitt intresse och ge en superhög igenkänningsfaktor. Vanligtvis blir effekten sådan att en vecka efter varje program ägnas åt att studera vidare vad gästerna talat om i programmet. Så var det till exempel när Stefan Einhorn var med för någon vecka sedan. (Men mer om detta senare – läser just nu hans böcker som ger anledning att återkomma).

Som programledare håller Carin ihop temat för kvällen med en mjuk framtoning och på ett trevligt sätt utan att för den skulle bli tramsigt. Och den kanske främsta anledningen till min hyllning av detta program är att man bara mår bra av att titta, lyssna och lära. FeelgoodTV när den är som bäst! Urproffsigt helt enkelt.

Fucket - igen

Som en kär gammal vän dyker den upp titt som tätt. Går vid min sida, petar på mig, stör mig och gör mig allmänt irriterad. Senast den dök upp var igår på en konferens i Stockholm. Skolverket informerade om en ny intressant, internationell studie om elevers kunskaper i matematik och fysik. Hela upplägget var lättsamt, trevligt och informativt och kostade dessutom inte ett öre för de skolor som var inbjudna.

Bredvid mig sitter ett bitter, tvär och bitsk människa som ödslar allas våran tid på att föra någon sorts politisk kamp där tesen är att Skolverket minsann borde betala övertid (ständigt denna jävla övertid) för alla stackars människor som nu satt i den här salen. Jag ska inte gå in i detalj på hur fruktansvärt dumt jag tyckte det var - utan lämnar det där. Ytterligare en gång stärkt i min tro att fuck-et i många lägen bara är en fasad bakom vilken bittra, kampfbereita och arga människor som inte förstått att livet är för kort för att slåss med alla väderkvarnar i världen kan gömma sig.

Så smart är jag

En någorlunda normalbegåvad människa sitter i bilen en tidig onsdagsmorgon på väg till jobbet. Smaken av kaffe finns kvar på tungan och ur högtalarna strömmar ljuva toner – allt för att hålla ögonlocken öppna. Utanför bilens värme är det vinterkallt och mörkt och röda lyktor ur den långa raden av bilar bildar ett monotont pulserande och sövande mönster. Från ingenstans väcks en oroande tanke och vänsterhanden dras obevekligt ner mot vänster jeanficka. Tomt. Jackfickorna. Tomt. Tomt överallt. Det då den bistra sanningen slår till med full kraft: Jävlar, jag har glömt mobiltelefonen. Några sekunders tyst svärande senare kommer lösningen. Aha, A är kanske fortfarande hemma och kan ta med min mobiltelefon när hon åker in till jobbet. Strålande! Vänsterhanden far iväg mot vänster jeansficka igen för att fiska upp… Just jävlar – utan mobiltelefon är det svårt att ringa och påminna om att ta med den samma. Fascinerande hur smart man är på en dylik onsdagsmorgon. Efter att ha insett att jag glömt mobiltelefonen så involverar lösningen samma telefon – och jag sitter där och funderar på hur det är ställt där uppe egentligen.

Det estetiskt vackra i att bli strypt

Jag ska erkänna att jag i grund och botten är lite av en fegis eller mes i vissa lägen. Till exempel tycker jag inte om när det gör ont - utan gör så gott jag kan för att undvika detta (med några få undantag - tatueringar som är hur skönt som helst). Detta har lett till att jag aldrig ens tänkt tanken på att hålla på med någon sport som just gör ont per default.

Men så för ett och ett halvt år sedan började jag fundera på om inte boxning vore något för mig. Träningen har jag hört ska vara riktigt riktigt bra och någonstans inne i mig så fanns en liten längtan efter att ge mig in i något sådant. Som så ofta annars bidde det inget av det den gången heller.

Så en grå januarifredagsmorgon blev jag inbjuden till en uppvisningsträning med Jani Lax. Frågan är om inte Jani är det utan tvekan tuffaste jag känner. Självsäker, orädd och uppenbart stryktåligare än mig. Att se honom visa grepp och tekniker är en fröjd för ögat. Det ser enkelt och vackert ut och jag lovar att det är grymt effektivt.

Efter lite uppvärmning parades vi i salen ihop och började känna lite på de övningar som Jani visat upp. När det blev lite komplicerat kom Jani, som gick runt och hjälpte till, till vår hjälp och visade hur det skulle gå till. Och jag kan ju bara säga såhär - skulle jag välja att bli beskyddad av en pistol och en Jani skulle jag välja Jani i 99 fall av 100. Jag är helt enkelt grymt imponerad och skulle väldigt gärna vilja träna mer.

Men så var det ju det här med att det gör ont. Efter att Jani kastat ner mig i mattan och kopplat ett strypgrepp har jag jäkligt ont i halsen. "Du kommer helt klart vara bland de äldre, men kom gärna ner på nybörjarkursen som börjar på måndag," sa Jani. Jag kommer inte vara där - men en sak är säker - jag är grymt sugen att testa lite mer någon gång.

Motorstopp i gråkalla januari

Man är duktig, gör oftast sitt bästa och kommer också någonstans - förhoppningsvis. Man drivs av drömmar, visioner och en allmän känsla för vad som bör göras och ska göras både sett ur ens egna och andras ögon. Så kommer dagen då man kör fast. Man kommer ingenstans. Drömmarna och visionerna kan inte tränga fram och driva på och man får inte perspektiv på tillvaron på ett sådant sätt som gör att man kan gå vidare. Man blir sittande, vet inte var man ska börja eller vad man eventuellt ska avsluta. Man är inte duktig, man gör egentligen inte sitt bästa och man kommer inte någonstans. Där sitter jag i detta nu, vet fan inte vilken hög på det oändligt stora skrivbordet som jag ska börja sätta mig in i. Och börjar jag kika lite försiktigt i en av dem lockas jag snart över till någon annan hög – inte för att den nödvändigtvis är roligare att titta på, utan helt enkelt för att jag nog inte lyckas se VAD jag ska göra. De enkla uppgifterna är slut och jag kan just i detta nu inte förmå mig att försöka förstå mig på någon av de större.

Vis av tidigare erfarenheter från liknande tillstånd börjar jag fundera på hur jag ska komma ur situationen som uppstått. Som jag ser det finns det två vägar som fungerar på mig. Antingen oj-ar och uj-ar jag mig till någon sorts rock bottom där någon sparkar mig i baken och säger till mig vad jag ska göra, eller så lämnar jag högarna på bordet och gör något helt otippat, ologiskt som att köra radiostyrd helikopter, ta en promenad, spela dataspel eller sprida min klagosång på nätet. Vad det än sitter jag här och blir mer och mer pissed off på det faktum att jag inte känner för att vara duktig och göra mitt bästa idag. Så tôligt!

Det slår mig plötsligt att jag nog inte är den ensamvarg jag ibland tror jag inbillat mig. Ensam är inte stark. Och det handlar inte så mycket om att ha en chef som kommenderar utan snarare jämbördiga som sporrar, inspirerar och kan vara hjälpmotorer när den egna motorn hackar. Det saknar jag här och nu – en gråkall januarimåndagsmorgon.

Utan perspektiv blir man blind

Du lutar kinden mot den fuktiga mossan som täcker trädets bark och fokuserar blicken på trädet som är så nära att det näst intill omsluter dig. Likt med en kikare försöker du zooma in, tränga in för att verkligen se hur trädet ser ut in i minsta detalj. Du gör det för att förstå, för att inordna saker och ting såsom de en gång skapats. Men frågan är ju naturligtvis hur mycket man kan förstå av ett träd om man inte också tar steget tillbaka, zoomar ut och jämför det med världens resterande träd, skogar, mossar och marker?

En sanndrömmare minns

I början av april 2007 sökte jag hjälp hos allmänheten i ett alldeles specifikt drömtydningsärende. Jag är visserligen en drömmare på sätt och vis – men det är vanligtvis inte så att jag tar drömmar på allra största allvar. Den där gången i april var annorlunda. Hela mitt känsloliv var påslaget – full red alert – sanningen söktes med ljus och lykta men trots flera goda tolkningsförslag var det inget som gjorde mig helt och hållet tillfreds.

I början av januari 2008, det vill säga precis i detta nu, kom jag hipp som happ att tänka på den där drömmen långt borta i april. Något säger mig att den inte är färdig i mig ännu så jag tar den i en lite förkortad version igen:

"I natt jag drömde

Något som

Jag aldrig drömt förut

[…]

Jag hade träffat en flicka, men jag kan inte riktigt beskriva hur hon såg ut. Det var ingen jag kan minnas att jag träffat tidigare – men å andra sidan kan jag inte säga något alls om hur hennes ansikte såg ut, så vem vet. Nej, det var inte främst genom intryck utan genom känslan av att hamna rätt som gjorde drömmen så stark.

Av någon anledning hade vi (jag, hon och några till vi uppenbarligen kände) hamnat på ett ställe med massor av folk och av någon anledning har vi bestämt oss för att ta oss bort från marknadsplatsen eller vad det nu var för plats vi var på. Den här flickan tar min hand och vi går runt till en parkering där det står – och nu börjar det bli lite konstigt – en vit häst och en sadlad ko.

Hästen är hennes och jag försöker uppmana allt mitt mod för att våga rida med henne ut ur var-vi-nu-var. Jag går fram mot hästen, men fixar det inte eftersom kon börjar röra på sig och dra till sig all min uppmärksamhet. Jag ryggar snabbt undan runt en bil. Men så märker jag hur ingen annan ryggar undan utan faktiskt försöker få stopp på kon som å sin sida verkar ha bestämt sig för att dit Christer går, dit går kon. Shit.

Och eftersom man inte vill verka som världens mes så vänder jag om och går tillbaka för att möta kon. Jag vet inte hur kor dödar folk vanligtvis, men jag tänkte att det som sker, det sker. När kon tagit sig förbi den sista av mina vänner som försöker hejda djuret stirrar jag upp mot det stora djuret, höjer fingret och ropar STOPP! med min allra bestämdaste stämma. Kon tvärstannade och alla tittade förunderligt på hur jag verkade kunna styra kon hur jag ville bara med hjälp av kommandon.

Så av naturliga skäl blev det jag som först skulle ta mig upp på kons rygg för att rida bort (jag som egentligen var ämnad för den vita hästen). När jag närmar mig kons sida och ska sätta foten i stigbygeln (som jag tror det heter) och hiva mig upp, slås jag av hur ofantligt stort djuret är. Stigbygeln är i närheten av min hals, vilket borde göra hela kon drygt tre meter hög. Jag säger till kon att det här kan bli lite jobbigt men står hon bara still och är snäll så ska jag försöka hiva mig upp. Men kon stod inte still utan med mig hängande uppochner med fötterna i stigbyglarna (ja det fanns fler eftersom det nog var tänkt att de flesta av oss skulle åka därifrån på denna gigantiska ko) vaggade hon sakta bakåt över parkeringen. Det var odramatiskt – men också omöjligt att ta sig upp.

Någonstans där bryts scenen och plötsligt befinner vi oss hemma hos mina föräldrar. Det är finmiddagsdags och såväl vänner som släktingar finns där. På något sätt får jag känslan av att det är jag och den här flickan som anordnat festen, och därför också får springa fram och tillbaka mellan matsalen och köket. Det är mycket jobb, men vi funkar superbra som ett team och det blir en väldigt trevlig middag.Vid något tillfälle när vi båda befinner oss i köket för att hämta eller göra något passar vi på att kramas. Och jag känner fortfarande starkt känslan av att det var bara så oerhört rätt (så rätt att det nästan gjorde ont) att stå och krama henne. Jag tittar på hennes ansikte – vilket jag tyvärr inte kommer ihåg hur det såg ut – och säger:

"Ta med mig ut med din vita häst någon dag. Jag lovar fixa det."

Nu kanske inte det låter så mycket att lova. Men ni som verkligen känner mig och mitt förhållande till hästar vet att det där var jävlar inte lita lovat av mig. Och jag kände också att tillsammans med just den här flickan så skulle jag ta mig tusan fixa det.

På väg in mot vardagsrummet och våra middagsgäster går ridån ner. Kameran står kvar i köket och ser oss liksom vandra iväg som mot en solnedgång – typ hand i hand. Eftertexter. Romantisk musik. Och så var filmen slut.

Det var nu jag vaknade upp och insåg att klockan var strax före tio[…] "

I början av oktober 2007 träffar jag Anna. Eller ja, det är inte hela sanningen – vi hade setts tidigare, men det var först nu vi träffades på riktigt. Och av alla fantastiska saker med denna flicka så är det några saker som i detta nu slår mig. På gården där hon bor finns kor, stora, lurviga saker (om än inte upp mot tre meter i mankhöjd). Hon gillar middagar, umgås gärna med vänner och framkallar samma överväldiga känslosvall i mig som drömmen en gång gjorde. Och dessutom står en kritvit häst i hennes stall.

Lite coolt är det allt… :-)

Calicivirus?

Ibland är det bara en sådan där dag när varningsklockorna ringer i huvudet, tankarna låter sig icke ordnas och världen ter sig allmänt kaotisk och svårtolkad. Ur magen stiger ett jämmerljud som likt ringar på vattnet sprider sitt oformulerade budskap ut i minsta lilla finger och tå. Det kryper i kroppen och det känns inte rätt att varken sitta eller stå. Det sägs att intet är som väntans tider och sällan är dessa väntans tider så eländiga att stå ut med. Så är det, som tur är, bara ibland.

När 07 blev 08

Det är den första dagen på det nya året som precis firat 20 timmar gammal. Det är naturligtvis ingen ålder för ett år - men likväl en bra början.

Ansvariga för efterrätten tog vi oss igår till Ö:a från vilken vi återvände den första så fort vi vågade sätta oss bakom ratten. Jag kan personligen inte påstå att det var det blötaste nyåret någonsin, men lik förbaskat så är vi rejält trötta och slitna. Och jag misstänker att vi är i gott sällskap. Hela Sverige, ja kanske större delen av hela jorden vaknar idag upp till en dag som går i pizzans, videofilmens och tv-soffans tecken.

Tillsammans med TV4s morgonprogram tog vi oss an det nya årets första frukost och där diskuterades huruvida nyårslöften faktiskt är mer av ondo och ångestskapande än av godo. Tipset till tittarna var: Låtsas att det är nyår 08-09. Tänkt tillbaka på året som gått och plocka ut de saker som du är absolut mest nöjd med. Gå sedan tillbaka till nutid och gör dessa saker till dina faktiska nyårslöften.

Sagt och gjort. Följ med mig på en tur till den 1/1-2009:

Tro det eller ej. Här sitter jag med en lätt huvudvärk och funderar på vad det nya året ska erbjuda. Vi har käkat pizza och sett ett par filmer, som ju är den perfekta ursäkten för att bara få ligga i soffan en dag som denna. Men man ska inte klaga - det var ett bra år. Kostymbyxorna från förra året är för stora, jag lyckades mot alla odds besegra mig själv och faktiskt få en Birkebeinertid som jag efter en stund var riktigt nöjd med, jag har i praktiken flyttat ut i en villa, på jobbet är allting superbra, inte minst på grund av lite nya infallsvinklar och perspektiv som jag jobbat på. Och sist och inte minst kan jag konstatera att jag fortfarande är upp över öronen kär. Ja, det är ju bara att konstatera att -08 blev ett år som inget annat tidigare...