Så smart är jag

En någorlunda normalbegåvad människa sitter i bilen en tidig onsdagsmorgon på väg till jobbet. Smaken av kaffe finns kvar på tungan och ur högtalarna strömmar ljuva toner – allt för att hålla ögonlocken öppna. Utanför bilens värme är det vinterkallt och mörkt och röda lyktor ur den långa raden av bilar bildar ett monotont pulserande och sövande mönster. Från ingenstans väcks en oroande tanke och vänsterhanden dras obevekligt ner mot vänster jeanficka. Tomt. Jackfickorna. Tomt. Tomt överallt. Det då den bistra sanningen slår till med full kraft: Jävlar, jag har glömt mobiltelefonen. Några sekunders tyst svärande senare kommer lösningen. Aha, A är kanske fortfarande hemma och kan ta med min mobiltelefon när hon åker in till jobbet. Strålande! Vänsterhanden far iväg mot vänster jeansficka igen för att fiska upp… Just jävlar – utan mobiltelefon är det svårt att ringa och påminna om att ta med den samma. Fascinerande hur smart man är på en dylik onsdagsmorgon. Efter att ha insett att jag glömt mobiltelefonen så involverar lösningen samma telefon – och jag sitter där och funderar på hur det är ställt där uppe egentligen.