Man är duktig, gör oftast sitt bästa och kommer också någonstans - förhoppningsvis. Man drivs av drömmar, visioner och en allmän känsla för vad som bör göras och ska göras både sett ur ens egna och andras ögon. Så kommer dagen då man kör fast. Man kommer ingenstans. Drömmarna och visionerna kan inte tränga fram och driva på och man får inte perspektiv på tillvaron på ett sådant sätt som gör att man kan gå vidare. Man blir sittande, vet inte var man ska börja eller vad man eventuellt ska avsluta. Man är inte duktig, man gör egentligen inte sitt bästa och man kommer inte någonstans. Där sitter jag i detta nu, vet fan inte vilken hög på det oändligt stora skrivbordet som jag ska börja sätta mig in i. Och börjar jag kika lite försiktigt i en av dem lockas jag snart över till någon annan hög – inte för att den nödvändigtvis är roligare att titta på, utan helt enkelt för att jag nog inte lyckas se VAD jag ska göra. De enkla uppgifterna är slut och jag kan just i detta nu inte förmå mig att försöka förstå mig på någon av de större.
Vis av tidigare erfarenheter från liknande tillstånd börjar jag fundera på hur jag ska komma ur situationen som uppstått. Som jag ser det finns det två vägar som fungerar på mig. Antingen oj-ar och uj-ar jag mig till någon sorts rock bottom där någon sparkar mig i baken och säger till mig vad jag ska göra, eller så lämnar jag högarna på bordet och gör något helt otippat, ologiskt som att köra radiostyrd helikopter, ta en promenad, spela dataspel eller sprida min klagosång på nätet. Vad det än sitter jag här och blir mer och mer pissed off på det faktum att jag inte känner för att vara duktig och göra mitt bästa idag. Så tôligt!
Det slår mig plötsligt att jag nog inte är den ensamvarg jag ibland tror jag inbillat mig. Ensam är inte stark. Och det handlar inte så mycket om att ha en chef som kommenderar utan snarare jämbördiga som sporrar, inspirerar och kan vara hjälpmotorer när den egna motorn hackar. Det saknar jag här och nu – en gråkall januarimåndagsmorgon.
1 kommentar:
http://hmhellberg.blogspot.com/2008/01/puh-det-var-spnnande.html
Skicka en kommentar