Träningsläger

På söndagseftermiddagen bar det av mot ett kort men intensivt träningsläger inför sensommarens stora händelse. Destination: Hardangervidda (och däromkring), Norge.

Dag 1: Vandring uppför ett berg och in mot Hardangervidda. Svettigt och varmt värre. Väl uppe rådde ett underbart lugn långt bort (ca 1500 m.ö.h.) från allt. Som förhoppningsvis syns på bilden var första stigningen något utöver det vanliga - och det här är bara halvvägs.

Dag 2: Vandring upp till Prekestolen utanför Stavanger. Helt klart bättre i form denna dag och tycker jag har bra tryck i foten. Återigen en häpnadsväckande utsikt när man väl kom fram - men tyvärr lika mycket folk där som på Liseberg en vacker sommardag.

Dag 3: Enklare nedvarvning med en kortare walk vid Rjukan.

Mamma Mia - The movie

Så gick vi då och såg Mamma Mia på bioduken. Jag visste nog ungefär vad jag skulle kunna förvänta mig: en film man håller takten till och blir glad av.

Musiken är och förblir otroligt bra - det kan man inte komma ifrån när det gäller ABBA. Vyerna från den grekiska ö-världen är också de så att man håller på att kuta direkt till närmsta resebyrå och boka resan. Slutligen är det lite roligt att se Stellan Skarsgård och Pierce Brosnan dansa disko i värsta 70-talsoutfitten i slutscenen. Feel-goodfaktorn är relativt hög stundvis.

Men.

Vilket jäkla dravvel! Det är så fånigt långa stunder i filmen att jag bara inte klarar av det. Det är feel-good på speed och övergår därför i något som är mer otäckt än trevligt. Jag är egentligen en stor fan av musikaler och många som jag sett älskar jag verkligen. Ett tillfälle hamnade jag dock på en musikal som var helt bedrövlig - Skönheten och Odjuret. Samma känsla som jag hade där framkallar Mamma Mia. Det blir inte roligt helt enkelt.

Ännu finns det hopp

Om att få någon ordning på semestern alltså. Slutet av juli närmade sig med stormsteg och en lätt touch av ångest gjorde sig påmind. Vart tog semestern vägen egentligen? Vad har jag åstadkommit?? Nada?

Det är i dessa stunder det börjar hända något. Plötsligt inser vi att vi nog hinner med en tur ytterligare till underbara Skillingmark. Att vi nog också hinner med en sväng till Olssons brygga. Kanske till och med en liten sväng utomlands – om än bara till Norges västkust.

Sent ska syndaren till korset krypa som sagt var…

Speltips: Metro

Det är inte så ofta det sker nu när datorn tagit över mer och mer, men då och då kommer det gamla brädspelet fram. Började spela ett nytt spel i julas med Annas bror och därefter så ses vi över en whiskey lite då och då och går en rond eller två eller tre…

Spelet heter Metro och handlar som Paris tunnelbanesystem. Man får från början ett antal stationer i ytterkanterna och så gäller det att dra räls till andra stationer. Längst räls vinner. Enkelt på många sätt men också ett oerhört smart uppbyggt och strategiskt spel. Vi har mer än en gång skålat för den som hittade på idén.

Cowboy trainee

En fullärd Cowboy är naturligtvis inget man blir lite hipp som happ över en eftermiddag. Nej det krävs mod, träning och himlans massa attiraljer så som en häst, en flock kor, boots, hatt, lasso, revolvrar och annat nödvändigt i en Cowboys vardag.

För det första har vi nu tränat in lite Cowboyridning. Jag vet i ärlighetens namn inte så mycket om det – men jag vet att man håller tyglarna och styr med en hand, lite käckt vilande på sadelns framkant. Den andra handen vilar lätt på revolvern – ehhh – näst intill krampaktigt tungt kring westernsadeln. Jag har nu kommit så långt att jag faktiskt kan få fart på hästen, svänga lite hit och dit samt till och med stoppa. Inte illa. Men något säger mig att hästen Ada har fattat vad som pågår och gör lite si och så så att jag tror att jag är med och bestämmer.

Det största momentet i dagens träningspass var annars att separera tjurkalvar från kvigkalvarna i en av flockarna. Tjingeling. I flocken finns två bautatjurar, mängder av mer eller mindre kossor samt ett antal kalvar. Det var fösa hit, hindra där, fösa dit, stänga där och jävlar sickna stora djur det är. Men det gick väldans bra måste jag säga. Jag var inte tuffast på banan, men fick inte hellre skäll (vilket Anna i förhand sagt att om jag kommer undan det här utan att få skäll så har jag gjort det väldigt bra).

So. För att summera.

V Jag kan sitta till häst
V Jag har flyttat en flock kor
V Jag har en hatt

Som ni ser. Snart är jag där.

/Eder Cowboy trainee, CF

Herdestunden över

De var gulliga och väldigt trevligt sällskap de fyra små fåren som vi köpte för någon månad sedan. När de väl vant sig vid oss kom du skuttande så fort man lockade på dem och de följde med oss i princip vart vi än gick – ända in i döden.

I lördags var det nämligen dags för avlivning. Relativt smärfritt och lugnt och inte alls så emotionellt jobbigt som jag hade föreställt mig. Styckning på onsdag och så genast hem och lägga några lammkotletter på grillen. Känns något absurt när man ser det såhär.

Många jag pratat med hade varnat för smaken. Mig veterligen hade jag aldrig ätit lamm/får tidigare. Men det var faktiskt riktigt gott med lite rosmarin, salt och peppar. Det enda tråkiga var egentligen att bitarna var alldeles för små för att man verkligen skulle kunna schlafsemumsa.

Intensivträning

Nu har min mentor och privata tränare släppt på bromsarna så att jag själv knappt hänger med. Ett cowboypass per dag. Jag hinner bara muttra lite ibland om att vi kanske inte ska driva det så snabbt framåt och så – choffs – så sitter man där på hästryggen.

Fredag förra veckan var alltså första gången på hästryggen. Några stapplande steg i ett väl inhägnat område. Absolut crucial för att lyckas var min specialbyggda ramp där jag näst intill bara klev rätt ut på hästen.

Lördag och nytt pass. Travade lite och tränade på att slappna av lite. Styrde lite på westernsätt: med en hand (den andra handen höll krampaktigt i min livförsäkring – den stabila westernsadeln).

Söndag och Anna försökte få mig att gå med på en skogstur. Jag vägrade – men hey – hade hon lett ut hästen i skogen så hade jag varit out of options. Jag hoppar liksom inte av den här giganten till häst i farten. En kompromiss ledde till en tur längs en enslig grusväg, mer trav och ett löfte om att på….

Måndag bar det iväg i skogen. Höll till en början hårt i min älskade livförsäkring: sadeln, men glömde snabbt bort mig på grund av alla förbaskade flygfän som sliter köttstycken ur den stackars hästen (och mig). Varför då då? Jo – vad händer om det gör ont på hästen? Hence – jag fäktade och hängde både framåt och bakåt för att få bort krypen för att hålla hästen lugn. Faktum var att det gick riktigt bra. Tycker jag hittat mer och mer rytm. Är mindre och mindre spänd.

Det betyder dock inte att jag inom en överskådlig framtid ska kunna fixa det här utan att Anna styr och ställer där framför hästen. Men hon ska ha cred som tror på mig, fixar mig och gör det i helt rätt tempo. Skitkul helt enkelt.

Men, It’s a long way to Tipparary, som dom säger i Western.

Howdy

Och vart tog tiden vägen?

Utsliten. Äntligen semester. Tänkte softa på allvar i en vecka och sedan aktivt njuta av ledigheten. Göra allt det där man annars aldrig hinner med. IDAG tog jag upp min kalender och började titta lite hur veckorna framöver ser ut. SHIT! Det är inte många veckor kvar och jag har ta mig tusan inte gjort någonting än.

Cowboy

Undrens tid är alltså inte förbi. Och jag menar – vem hade trott att det skulle gå såhär?? Inte många som känner mig väl skulle jag tro.

Vadådå? Det här var väl ingenting. Men kom då ihåg följande små nära-döden-upplevelser de senaste fem åren:

* Ett vad som jag med glädje förlorade innebar att jag skulle klappa en elevs häst. Visst visste jag att jag hade respekt för hästar. Men rädd? Inte jag inte… Yeah right. Kunde knappt stå på bena, hur gärna jag än ville, när hästen närmade sig.

* Terapi var nödvändig efter den smällen. Ett halvårs diskussioner kring fobier och steg-för-steg-träning ledde till att jag med hjälp kunde hålla i snöret på en häst. Stort steg – men långtifrån något återupprättande av stoltheten.

* Så kom den värsta smällen. Jag, Henrik, Kutt och Niclas på rekreationsbesök på Skansen efter en natt på stan. Så kommer en hästjäkel, ledd av en skötare och med en liten fyraåring på ryggen. Instinkterna tar över. Jag hoppar ut på gräset utanför gångstigen och placerar de tre andra mellan mig och besten. Inte riktigt så tufft…

Och allt detta vore väl inte så farligt om man, som så många andra, kunde häva ur sig att häst är bäst på smörgåsen och sedan bara hålla sig borta från odjuren. Men det är inte så enkelt när en av mina högsta önskningar är att bo på en ranch i vilda västern och rida ut i solnedgången som en äkta Cowboy.

Men nu jäklar är jag, som ni kan se, på gång mot The Wild West. Anna har varit den bästa tänkbara terapeut och vore det inte för att hjälmen ser betydligt löjligare ut än en Cowboyhatt så vore jag redan halvvägs där.

/Yours faithfully Cowboy CF

Arvikafestivalen del III

Trots brott mot tradition blev lördagen en trevlig tillställning - ja till och med den roligaste dagen av årets upplaga av Arvikafestivalen.

Solen hade stekt i dagarna tre och på lördagen tog vi med oss varsin kamera och knallade ner för att se dagens inledande konsert: Volbeat. Och äntligen kom det, den där upplevelsen av att hamna helt rätt och bara bli uppfylld av något så fantastiskt som en bra konsert. Det var helt enkelt så bra att jag innan sista tonen ringt ut längtade tills nästa gång. Volbeat. Storpublik. Bra ljud och en härlig kontakt med publiken genom hela spelningen. Volbeat: Rebel the rock - Metal the devil - som det stod på deras logo. Johnny Cash och Elvis möter tidiga Metallica och med en touch Motörhead. Ett vinnande koncept och fullständigt strålande med andra ord.

Under andra konserten för dagen, In Strict Confidence, började så molnen torna upp sig. Elaka, kolsvarta tunga skyar drev oss mot kaffeståndet och en stunds vila. Så började regnet sakta strila och vi lallade iväg till näst största scenen - ett konserttält - för att vara på plats inför Alice in Videoland. Vi hann knappt fram innan himlen öppnade sig. Och som den gjorde det. Fem meter in i tältet träffades vi av regn. Blåsten lyfte hela tältet upp och ner och utanför verkade det som att varje regndroppe innehöll minst en liter vaten. Fränt.

Ända tills en speaker annonserade att man omedelbums måste utrymma tältet som höll på att störta samman. En djup suck hördes genom den än så länge torra publiken. Så plötsligt utbrister någon i ett högt "Yipee" och så rusar tusentals människor ut i regnet. Det hoppas i vattenpölar. Geggas som om det vore en samling tvååringar i en vatenpöl. På en sekund var man genomblöt in till pungen och man kunde inte annat än skratta åt det hela. Helt klart bland det roligaste festivalminnet so far.

Arvikafestivalen del II

Det har sagts så många gånger... Förfesten är nästan alltid trevligast. Så det var kanske inte så konstigt att vi blev sittande på altanen tills sena fredagskvällen, dag två av Arvikafestivalen 2008. Men eftersom det inte var SÅÅ lockande band gjorde det inte allt för mycket.

Runt niosnåret drog vi oss dock nedåt festivalområdet och tittade lite på Soilwork. Inget jag personligen hoppar ur brallorna för av lycka men helt ok. Vidare till Crüxshadows som enbart lämnade mig med en känsla av att jag växt ifrån det här med synthkonserter där några står och ropar till rytmen av en bandspelare. Shit. Man börjar bli gammal!

Lallar istället ner till Vintergatan och tar en bra plats inför Kent. Och vilken spelning. Kanske inte lika bra som den i LLA för några månader sedan men en del låtar är så bra att jag blir tårögd bara av att tänka på dem. Tight framfört, proffsigt, bra ljud och så vidare. Världsklass helt enkelt - och detta till trots att man skippade såväl Columbus som Socker. Bäst för kvällen - självklart LSD, Någon? och Utan dina andetag.

Så på den sena kvällen tänkte vi avsluta med lite Rotersand men började misstänka att något var fel när en svensk tjej med bräcklig röst stod och soundcheckade med orden "Hello Sulvik" eller vad det nu var. Tittade på spelschemat som man satt upp utanför scen och inser att man flyttat om från orginalspelschemat. Rotersand hade redan varit där och framför oss stod Irma Gmeyner. Vi gav upp. Tog en Langos till tonerna av Interpol och gick hem.

En trevlig kväll med få överraskningar men säkra kort som levererade med andra ord.

Arvikafestivalen del I

Äntligen Arvikafestival. Låt det vara starten på en lång, skön semester. Kändes lite så då man igår styrde kosan västerut mot Arvika. Traditionen trogen var det jag, Lars och Niclas som tog in på vår farbrors övervåning - all inclusive!

Vanligtvis är det alltid ett antal band som man verkligen vill se per kväll och lägg där till att man springer på något som man tidigare inte hört men som är riktigt bra. Så var det inte riktigt på inledningsdagen av årets Arvikafestival. Inget jag jättegärna ville se och det dök heller inte upp något som direkt höjde ögonbrynen. Bäst för kvällen var den sliskiga festivalmaten. Mer av en kulinarisk festival än en musikfestival dag ett med andra ord.

En sak jag sett lite fram emot var dock A mountain of one som på skiva låter väldigt trevligt, lite Pink Floydigt och skönt. De blev nära en halvtimme sena och därefter krånglade det mesta när det gällde medhörning, bakprojektion och effekter. Tre låtar orkade vi med innan vi förflyttade oss till

Robyn som hade en snygg show - men det är ju bara att inse att det inte riktigt är någon av oss tre som är något stort Robynfan.

Avslutningsvis såg vi Slayer som dundrade på i drygt en och en halv timme. Tight, proffsigt och ingav en känsla av att det här var något som var väldigt roligt att ha sett. Men sen är det ju så att jag inte har lyckats lära mig vad det hela går ut på. Det går fort och är högt (hördes tydligt 7 kilometer bort enligt uppgift) - men utan någon, i min mening, finess. Det saknas i princip någon lugn stund att vila örat mot - utan mullrar på från första takt till sista. All respekt för Slayer dock.

Förhoppningsvis bjuder dag två på betydligt mer i min smak. Ser fram emot Rotersand, Kent, Assemblage 23, The Crüxshadows med mera.