Nu har min mentor och privata tränare släppt på bromsarna så att jag själv knappt hänger med. Ett cowboypass per dag. Jag hinner bara muttra lite ibland om att vi kanske inte ska driva det så snabbt framåt och så – choffs – så sitter man där på hästryggen.
Fredag förra veckan var alltså första gången på hästryggen. Några stapplande steg i ett väl inhägnat område. Absolut crucial för att lyckas var min specialbyggda ramp där jag näst intill bara klev rätt ut på hästen.
Lördag och nytt pass. Travade lite och tränade på att slappna av lite. Styrde lite på westernsätt: med en hand (den andra handen höll krampaktigt i min livförsäkring – den stabila westernsadeln).
Söndag och Anna försökte få mig att gå med på en skogstur. Jag vägrade – men hey – hade hon lett ut hästen i skogen så hade jag varit out of options. Jag hoppar liksom inte av den här giganten till häst i farten. En kompromiss ledde till en tur längs en enslig grusväg, mer trav och ett löfte om att på….
Måndag bar det iväg i skogen. Höll till en början hårt i min älskade livförsäkring: sadeln, men glömde snabbt bort mig på grund av alla förbaskade flygfän som sliter köttstycken ur den stackars hästen (och mig). Varför då då? Jo – vad händer om det gör ont på hästen? Hence – jag fäktade och hängde både framåt och bakåt för att få bort krypen för att hålla hästen lugn. Faktum var att det gick riktigt bra. Tycker jag hittat mer och mer rytm. Är mindre och mindre spänd.
Det betyder dock inte att jag inom en överskådlig framtid ska kunna fixa det här utan att Anna styr och ställer där framför hästen. Men hon ska ha cred som tror på mig, fixar mig och gör det i helt rätt tempo. Skitkul helt enkelt.
Men, It’s a long way to Tipparary, som dom säger i Western.
Howdy
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar