Cowboy

Undrens tid är alltså inte förbi. Och jag menar – vem hade trott att det skulle gå såhär?? Inte många som känner mig väl skulle jag tro.

Vadådå? Det här var väl ingenting. Men kom då ihåg följande små nära-döden-upplevelser de senaste fem åren:

* Ett vad som jag med glädje förlorade innebar att jag skulle klappa en elevs häst. Visst visste jag att jag hade respekt för hästar. Men rädd? Inte jag inte… Yeah right. Kunde knappt stå på bena, hur gärna jag än ville, när hästen närmade sig.

* Terapi var nödvändig efter den smällen. Ett halvårs diskussioner kring fobier och steg-för-steg-träning ledde till att jag med hjälp kunde hålla i snöret på en häst. Stort steg – men långtifrån något återupprättande av stoltheten.

* Så kom den värsta smällen. Jag, Henrik, Kutt och Niclas på rekreationsbesök på Skansen efter en natt på stan. Så kommer en hästjäkel, ledd av en skötare och med en liten fyraåring på ryggen. Instinkterna tar över. Jag hoppar ut på gräset utanför gångstigen och placerar de tre andra mellan mig och besten. Inte riktigt så tufft…

Och allt detta vore väl inte så farligt om man, som så många andra, kunde häva ur sig att häst är bäst på smörgåsen och sedan bara hålla sig borta från odjuren. Men det är inte så enkelt när en av mina högsta önskningar är att bo på en ranch i vilda västern och rida ut i solnedgången som en äkta Cowboy.

Men nu jäklar är jag, som ni kan se, på gång mot The Wild West. Anna har varit den bästa tänkbara terapeut och vore det inte för att hjälmen ser betydligt löjligare ut än en Cowboyhatt så vore jag redan halvvägs där.

/Yours faithfully Cowboy CF