Vart tar tiden vägen egentligen?

Jag tror man kan rimligtvis kan anta att det inte är Langoljärerna som tar den och den stora frågan kvarstår då: Vart tar tiden vägen?

Rutinmässig som man är kliver man upp samma tid varje morgon jobbet pockar på uppmärksamheten. Rutinmässigt krafzzar man upp dörren ut i den mörka, kalla hallen och zzvänger höger med ett mycket diffuzzt framstående mål: Toaletten.

Orutinerat och som om man aldrig lär sig träffar höger lilltå, en bra morgon, eller hela högerfoten, en dålig morgon, kontorsstolens hårda, tunga rullhjul. Man svär, rutinmässigt och sömndrucket, och fortsätter sedan tills pannan tar i nästa dörr: Toalettdörren.

Är det en bra morgon kan man kissa direkt och slipper stå och truga och vänta på att blodet ska orka återvända hela vägen upp till den fortfarande sovande hjärnan där det oftast hör hemma.

Är det en bra morgon som de flesta mornar ändå är trillar man gott doftande och ren ut ur duschen, når TVn som lika sömndrucket som man själv laddar upp sig till tonerna av TV4s ”och nu är det dags för reklam”. Med tre minuter kvar hinner man klä sig, ta fram frukost och sätta sig lagom till halvnyheterna.

Är det en mindre bra morgon som en del mornar ändå är, trillar man gott doftande och ren ut ur duschen, intet ont anande, når Tvn som lika sömndrucket som man själv laddar upp sig till tonerna av TV4s ”men först är det reklam”. På tre minuter hinner man knappt vända sig om. Ytterligare fem minuter senare har man fått på kläderna och snubblar ut i köket, svärandes över att man missat nyheterna. Inom loppet av vad som känns som tre minuter men i själva verket är närmare trettio hinner man med stor möda klä sig, och med stort besvär ta fram frukost och sätta sig lagom till helnyheterna samtidigt som man frågar sig: Har det ändå inte varit en liten Langoljär i farten såhär på morgonkvisten tro?

Rutinmässig som man är fortsätter man att kliva upp samma tid varje morgon jobbet pockar på uppmärksamheten och sömlöst och obemärkt återställs saker och ting till det normala. Nyheterna börjar när de ska och jag sitter där med min yoghurt i god tid till nyheterna och funderar på hur det kan komma sig att om man gör saker och ting på exakt samma sätt morgon efter morgon hur kommer det sig att tiden ibland skruvar på sig, ibland sträcker på sig som om den tryckt på snooze och somnat om?

Beslutsångest deLuxe

Låt mig ta ett (av många) till synes enkla exempel.

Scenario: Det är ledigt. Jag har inga planer.

Frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Problem: Om jag åker hem – vad ska jag hitta på?

Svar: Man skulle kunna åka skidor och testa sina nya pjäxor.

Frågan är: Hur blir då vädret? Jo, snö och runt 10 grader kallt.

Problem: Jag gillar inte att åka skidor när det snöar.

Frågan är: Vad gör jag där om jag inte åker skidor? Dessutom - jobbar inte alla vänner på dagarna?

Svar: Inte en aning – inte ens om jag anstränger mig kan jag för mitt liv komma på något att göra.

Så frågan är: Jag kanske ska stanna i stan ändå.

Problem: Mamma och pappa vill att jag hälsar på.

Tänkbar lösning: Jag kanske bara ska åka upp över en natt. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Frågan är då: Vilken dag då? Idag, imorgon eller nästa dag?

Problem: Åker jag idag har de inte förberett middag för någon extra. Jag tror de skulle föredra tisdag om det nu bara rör sig om en natt.

Svar: Jag åker alltså på tisdag.

Men frågan är då: Vore det inte lite roligt att åka skidor ändå – åtminstone för att prova nya pjäxorna? Skit samma att det snöar.

Varpå konstaterandet/följdfrågan blir: Så jag menar alltså att jag ska åka upp idag – åka skidor imorgon och åter till stan i övermorgon?

Nya frågor: Ska jag åka nu direkt eller ska jag gå iväg och träna först, gå tillbaka till lägenheten, packa och sedan åka? Eller packa, ta bilen till träningen och sedan åka direkt upp för att hänga upp träningskläderna när jag kommer dit?

Problem: Klockan är redan 14. Innan jag hinner göra allt det där är det läggdags. So much for going there idag. Såå typiskt...

Så frågan är: Vad gör jag idag då?

Svar: Tränar.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde åka upp.

Handling: Ingen. Fastnar i vinkelvolten.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde hälsa på alla vänner runtom hemma som jag aldrig lyckas hitta tid att hälsa på.

Svar: Dom har nog fullt upp ändå utan mig.

Problem: Men ändå. Jag borde...

Problem: Och tiden går.

Problem: Ännu sämre samvete. Jag borde vara hemma oftare.

Konsekvens: Mitt dåliga samvete trycker på den röda knappen och adrenalinet börjar pumpa. Värmen stiger i kroppen och ilskan gör sig påmind.

Då blir frågan: VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA? Egentligen skulle jag vilja riva hela jävla stället – utan någon som helst anledning egentligen – bara för att få utlopp för ilskan som plötsligt rusar genom blodet.

Svar: Jag vet inte.

Konsekvens: Jag hatar att inte veta. Jag avskyr att inte kunna välja. En sådan till synes enkel sak, ett i allra högsta grad trivialt välfärdsproblem, får snabbt astronomiska proportioner i mig och påverkar allt. Ingenting gick sönder idag. Det är positivt. Det hjälper att skriva.

Analytisk fråga: Varför ska det till synes enkla vara så svårt ibland?

Svar: Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag gjort något åt det. Det enda jag vet är att i samma sekund jag bestämmer mig så släpper det.

Så frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Svar: Jag ska inte åka idag i alla fall. Det är för sent och jag vill nog hellre träna. Jag bestämmer mig ikväll.

Problem: Yeah right...

Fråga: Undrar om jag ska ta och lägga ut det här på bloggen nu eller om det ska få gotta till sig till efter träningen?

Problem: Innerst inne är jag medveten om att jag absolut inte bör lägga mer ”gör-det-här-senare” på högen just nu.

Problem: Och tiden bara går och går. Snart är det väl mörkt ute och jag har ännu inte kommit iväg ut.

Tanke: Var det inte damernas masstart om en timme på TV?

Fråga: Hinner jag träna innan dess?

Svar: Fan vet.

Problem: Troligen inte om jag ska läsa igenom det här och sedan lägga upp det.

Analys: Ibland bara flyter det på. Ibland blir minsta lilla sak så oöverkomligt stor. Jag strävar efter balans och det har jag sannerligen inte nu.

Fråga: Så vad ska jag göra åt det?

Svar: Det var en bra fråga... Ska vi ta den om kvantfysik och annat greppbart samtidigt?

Fråga: Skulle inte du gå och träna?

Svar: Ehhh. Hej. Vem är du? Är jag helt schizo?

F: Strunt i det. Du skulle träna. Börja där och så löser det sig nog.

S: Det här börjar mer likna en pjäs, en dialog än en självterapeutisk skrift.

F: Solen börjar gå ner. Snart sitter du här och skriver och hipp som happ har det blivit kväll och du har varken åkt hem, tränat eller gjort någonting vettigt. Du vet vad det innebär?

S: Ännu sämre samvete.

F: Och i förlängningen?

S: Än mer beslutsångest.

F: Hört talas om ekorrhjulet?

S: I get it.

F: So?

S: So what?

F: Ska du vara kvar i stan eller åka till ditt barndomshem?

S: Det här börjar bli alldeles för långt för att publiceras på en blogg.

Så frågan är: Ska texten redigeras innan träningen och sedan publiceras eller ska den redigeras innan träningen och publiceras först ikväll eller ska man träna först och sedan se om det överhuvudtaget går att publicera eller???

Problem: Vem tror du att du är? Lars Norén eller? Och förövrigt var frågan egentligen huruvida jag ska vara kvar i stan eller åka iväg.

Alltså frågan: Ska det läggas ut eller inte?

Svar: Ut. Det brukar kännas bra att lägga ut det. Som att man lägger undan det. Att man är klar. Färdig och kan släppa det.

Analys: Precis, kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ny fråga: Och vore det då inte skönt att ha med ett antal till synes viktiga beslut i texten då. Som till exempel svaret på frågan ”Ska jag vara kvar i stan eller åka iväg?”?

Svar: Nu tar vi en sak i taget. Jag skulle träna – det är det enda säkra.

Fråga: Spara och stänga av datorn under träningen eller låta den vara på så att det går snabbt att publicera texten senare?

Svar: Jag! Vet! Inte!

Fråga: Ska det vara så svårt?

Konstaterande: Uppenbarligen!!

Uppmaning: Det här är jobbigt. Du är väl värd en chokladbit.

Fråga: Skulle jag inte hålla mig borta från sånt efter nyår?

Problem: Jag är egentligen bara hungrig.

Fråga: Blir det träning eller mat?

Fråga: Och om det blir mat – vad blir det för mat?

Konsekvens: och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så

Handling: Nån jävla måtta får det vara. Två chokladbitar! Kissa! Kom dig iväg till Actic för helvete!

S: Tre.

S: Chokladbitar alltså.

/C.Norén.F

Att sluta snusa - Fick Dilla

Del 6: ...tog ett tuggummi

Ett helt år har gått utan att jag tagit en snus. En riktig snus alltså. I fantasin och i drömmarna snusar jag periodvis minst en dosa per natt. Senast bara några dagar sedan åtnjöt jag en halv dosa lössnus innan jag, i drömmen, frågar mig själv: ”Och nu då? Betyder det här att jag börjat snusa igen? Hur gick det här till – borde jag inte tänkt till när jag tog första prillan i den nu halvfulla dosan?”

Min enda tolkning av drömmar av denna art är alltså att jag ännu inte skulle kunna ta en endaste liten snus, for old times sake, utan att faktiskt trilla dit. Synd. För det vore ganska gott...

Det är under den här perioden som agnarna skiljs från vetet tror jag. Det har alltid förvånat mig att folk kan sluta och hålla uppe i månader, kanske år och sedan plötsligt börja igen. Det är här det avgörs tror jag. Enda chansen om man vill förbli fri från nikotinet är att envist som fan bita ihop och aldrig ta bara den där ”endaste för att testa”.

Lyckas man hålla sig ifrån den där endaste börjar hjärnan göra jobbet och ställa in sig på att snusa faktiskt är fel – på alla sätt och vis. Vad som händer, antar jag, är att ett mentalt försvar sakta byggs upp och det kommer att se olika ut för alla. I mitt fall, och gissningsvis i många andras fall, blir man den största nikotinmotståndaren av dem alla. Det sägs att före detta rökare är de som är mest mot rök/rökare och ovan har ni förklaringen till att det blir så. Man kan inte riktigt rå för det. Man har inte råd att vara nyanserad. Ska man själv klara det måste man ta till varje fult trick i boken.

Sammanfattningsvis av året utan snus, 2010, kan man säga att första veckan var helt otroligt jobbig rent fysiskt och jag trodde inte jag skulle överleva. Sedan blev det lite bättre fram till månad två då jag bestämde mig för att också sluta använda nikotinfri snus. Den orala stimulansen försvann och det beroendebrottet var sannerligen inte att leka med. Definitivt den värsta delen av slutandet. Trösten låg i att det klingade av vartefter tiden gick. De små sting som sedan dyker upp i drömmar i både vaket och sovande tillstånd är små sting där som för att påminna dig om allvaret i det hela. Påminna dig om att du faktiskt gjort något anmärkningsvärt som förtjänar beröm.

* Slutar man snusa får man bättre smaksinne. Av detta har jag intet märkt. Mat och godis var gott innan och är det fortfarande. Möjligtvis tycker jag whisky är godare nu än för ett år sedan – men det har knappast med snuset att göra. I mitt fall var det här en myt.

* Slutar man snusa går man upp i vikt. Inte heller här passar jag in i myten. Att jag går upp har inte med snus att göra. Jag gick upp och ner lite ibland redan innan jag slutade. Uppgångarna har mer med förstnämnda punkt att göra än snusandet.

* Slutar man snusa påverkar det humöret. Check! När jag såhär i lugn och ro sammanfattar året som gått kan jag nog konstatera att min annars så relativt korta stubin faktiskt blivit något kortare... Inte bra. Det blir lätt dyrt. ART nästa? :-) Eller som en mycket god vän brukar säga: Fick dilla – tog en **** ehhh – Fick dilla – tog ett tuggummi. Det hörs ju direkt. Tuggummi har inte en chans som humörstabilisator i jämförelse med en Stor, Svart, Stark SNUS!

Nu återstår bara en fråga: När är man ”frisk”? Är man alltid en föredetta nikotinist som får leva med vetskapen om att man ALDRIG mer ska ta en snus eller skulle man, för skojs skull, kunna ta en snus i framtiden och så är det bra med det?

Del 1 - Hur svårt kan det vara?
Del 2 - Det är bara "kemi"
Del 3 - Mani Mani Mani
Del 4 - Ups & Downs
Del 5 - Kriget mot belöningssystemet