Vart tar tiden vägen egentligen?

Jag tror man kan rimligtvis kan anta att det inte är Langoljärerna som tar den och den stora frågan kvarstår då: Vart tar tiden vägen?

Rutinmässig som man är kliver man upp samma tid varje morgon jobbet pockar på uppmärksamheten. Rutinmässigt krafzzar man upp dörren ut i den mörka, kalla hallen och zzvänger höger med ett mycket diffuzzt framstående mål: Toaletten.

Orutinerat och som om man aldrig lär sig träffar höger lilltå, en bra morgon, eller hela högerfoten, en dålig morgon, kontorsstolens hårda, tunga rullhjul. Man svär, rutinmässigt och sömndrucket, och fortsätter sedan tills pannan tar i nästa dörr: Toalettdörren.

Är det en bra morgon kan man kissa direkt och slipper stå och truga och vänta på att blodet ska orka återvända hela vägen upp till den fortfarande sovande hjärnan där det oftast hör hemma.

Är det en bra morgon som de flesta mornar ändå är trillar man gott doftande och ren ut ur duschen, når TVn som lika sömndrucket som man själv laddar upp sig till tonerna av TV4s ”och nu är det dags för reklam”. Med tre minuter kvar hinner man klä sig, ta fram frukost och sätta sig lagom till halvnyheterna.

Är det en mindre bra morgon som en del mornar ändå är, trillar man gott doftande och ren ut ur duschen, intet ont anande, når Tvn som lika sömndrucket som man själv laddar upp sig till tonerna av TV4s ”men först är det reklam”. På tre minuter hinner man knappt vända sig om. Ytterligare fem minuter senare har man fått på kläderna och snubblar ut i köket, svärandes över att man missat nyheterna. Inom loppet av vad som känns som tre minuter men i själva verket är närmare trettio hinner man med stor möda klä sig, och med stort besvär ta fram frukost och sätta sig lagom till helnyheterna samtidigt som man frågar sig: Har det ändå inte varit en liten Langoljär i farten såhär på morgonkvisten tro?

Rutinmässig som man är fortsätter man att kliva upp samma tid varje morgon jobbet pockar på uppmärksamheten och sömlöst och obemärkt återställs saker och ting till det normala. Nyheterna börjar när de ska och jag sitter där med min yoghurt i god tid till nyheterna och funderar på hur det kan komma sig att om man gör saker och ting på exakt samma sätt morgon efter morgon hur kommer det sig att tiden ibland skruvar på sig, ibland sträcker på sig som om den tryckt på snooze och somnat om?

Beslutsångest deLuxe

Låt mig ta ett (av många) till synes enkla exempel.

Scenario: Det är ledigt. Jag har inga planer.

Frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Problem: Om jag åker hem – vad ska jag hitta på?

Svar: Man skulle kunna åka skidor och testa sina nya pjäxor.

Frågan är: Hur blir då vädret? Jo, snö och runt 10 grader kallt.

Problem: Jag gillar inte att åka skidor när det snöar.

Frågan är: Vad gör jag där om jag inte åker skidor? Dessutom - jobbar inte alla vänner på dagarna?

Svar: Inte en aning – inte ens om jag anstränger mig kan jag för mitt liv komma på något att göra.

Så frågan är: Jag kanske ska stanna i stan ändå.

Problem: Mamma och pappa vill att jag hälsar på.

Tänkbar lösning: Jag kanske bara ska åka upp över en natt. Jag har ju ändå inget annat för mig.

Frågan är då: Vilken dag då? Idag, imorgon eller nästa dag?

Problem: Åker jag idag har de inte förberett middag för någon extra. Jag tror de skulle föredra tisdag om det nu bara rör sig om en natt.

Svar: Jag åker alltså på tisdag.

Men frågan är då: Vore det inte lite roligt att åka skidor ändå – åtminstone för att prova nya pjäxorna? Skit samma att det snöar.

Varpå konstaterandet/följdfrågan blir: Så jag menar alltså att jag ska åka upp idag – åka skidor imorgon och åter till stan i övermorgon?

Nya frågor: Ska jag åka nu direkt eller ska jag gå iväg och träna först, gå tillbaka till lägenheten, packa och sedan åka? Eller packa, ta bilen till träningen och sedan åka direkt upp för att hänga upp träningskläderna när jag kommer dit?

Problem: Klockan är redan 14. Innan jag hinner göra allt det där är det läggdags. So much for going there idag. Såå typiskt...

Så frågan är: Vad gör jag idag då?

Svar: Tränar.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde åka upp.

Handling: Ingen. Fastnar i vinkelvolten.

Problem: Dåligt samvete. Jag borde hälsa på alla vänner runtom hemma som jag aldrig lyckas hitta tid att hälsa på.

Svar: Dom har nog fullt upp ändå utan mig.

Problem: Men ändå. Jag borde...

Problem: Och tiden går.

Problem: Ännu sämre samvete. Jag borde vara hemma oftare.

Konsekvens: Mitt dåliga samvete trycker på den röda knappen och adrenalinet börjar pumpa. Värmen stiger i kroppen och ilskan gör sig påmind.

Då blir frågan: VAD I HELVETE SKA JAG GÖRA? Egentligen skulle jag vilja riva hela jävla stället – utan någon som helst anledning egentligen – bara för att få utlopp för ilskan som plötsligt rusar genom blodet.

Svar: Jag vet inte.

Konsekvens: Jag hatar att inte veta. Jag avskyr att inte kunna välja. En sådan till synes enkel sak, ett i allra högsta grad trivialt välfärdsproblem, får snabbt astronomiska proportioner i mig och påverkar allt. Ingenting gick sönder idag. Det är positivt. Det hjälper att skriva.

Analytisk fråga: Varför ska det till synes enkla vara så svårt ibland?

Svar: Jag vet inte. Hade jag vetat hade jag gjort något åt det. Det enda jag vet är att i samma sekund jag bestämmer mig så släpper det.

Så frågan är: Ska jag vara kvar i stan eller åka till mitt barndomshem?

Svar: Jag ska inte åka idag i alla fall. Det är för sent och jag vill nog hellre träna. Jag bestämmer mig ikväll.

Problem: Yeah right...

Fråga: Undrar om jag ska ta och lägga ut det här på bloggen nu eller om det ska få gotta till sig till efter träningen?

Problem: Innerst inne är jag medveten om att jag absolut inte bör lägga mer ”gör-det-här-senare” på högen just nu.

Problem: Och tiden bara går och går. Snart är det väl mörkt ute och jag har ännu inte kommit iväg ut.

Tanke: Var det inte damernas masstart om en timme på TV?

Fråga: Hinner jag träna innan dess?

Svar: Fan vet.

Problem: Troligen inte om jag ska läsa igenom det här och sedan lägga upp det.

Analys: Ibland bara flyter det på. Ibland blir minsta lilla sak så oöverkomligt stor. Jag strävar efter balans och det har jag sannerligen inte nu.

Fråga: Så vad ska jag göra åt det?

Svar: Det var en bra fråga... Ska vi ta den om kvantfysik och annat greppbart samtidigt?

Fråga: Skulle inte du gå och träna?

Svar: Ehhh. Hej. Vem är du? Är jag helt schizo?

F: Strunt i det. Du skulle träna. Börja där och så löser det sig nog.

S: Det här börjar mer likna en pjäs, en dialog än en självterapeutisk skrift.

F: Solen börjar gå ner. Snart sitter du här och skriver och hipp som happ har det blivit kväll och du har varken åkt hem, tränat eller gjort någonting vettigt. Du vet vad det innebär?

S: Ännu sämre samvete.

F: Och i förlängningen?

S: Än mer beslutsångest.

F: Hört talas om ekorrhjulet?

S: I get it.

F: So?

S: So what?

F: Ska du vara kvar i stan eller åka till ditt barndomshem?

S: Det här börjar bli alldeles för långt för att publiceras på en blogg.

Så frågan är: Ska texten redigeras innan träningen och sedan publiceras eller ska den redigeras innan träningen och publiceras först ikväll eller ska man träna först och sedan se om det överhuvudtaget går att publicera eller???

Problem: Vem tror du att du är? Lars Norén eller? Och förövrigt var frågan egentligen huruvida jag ska vara kvar i stan eller åka iväg.

Alltså frågan: Ska det läggas ut eller inte?

Svar: Ut. Det brukar kännas bra att lägga ut det. Som att man lägger undan det. Att man är klar. Färdig och kan släppa det.

Analys: Precis, kunde inte ha sagt det bättre själv.

Ny fråga: Och vore det då inte skönt att ha med ett antal till synes viktiga beslut i texten då. Som till exempel svaret på frågan ”Ska jag vara kvar i stan eller åka iväg?”?

Svar: Nu tar vi en sak i taget. Jag skulle träna – det är det enda säkra.

Fråga: Spara och stänga av datorn under träningen eller låta den vara på så att det går snabbt att publicera texten senare?

Svar: Jag! Vet! Inte!

Fråga: Ska det vara så svårt?

Konstaterande: Uppenbarligen!!

Uppmaning: Det här är jobbigt. Du är väl värd en chokladbit.

Fråga: Skulle jag inte hålla mig borta från sånt efter nyår?

Problem: Jag är egentligen bara hungrig.

Fråga: Blir det träning eller mat?

Fråga: Och om det blir mat – vad blir det för mat?

Konsekvens: och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så vidare och så

Handling: Nån jävla måtta får det vara. Två chokladbitar! Kissa! Kom dig iväg till Actic för helvete!

S: Tre.

S: Chokladbitar alltså.

/C.Norén.F

Att sluta snusa - Fick Dilla

Del 6: ...tog ett tuggummi

Ett helt år har gått utan att jag tagit en snus. En riktig snus alltså. I fantasin och i drömmarna snusar jag periodvis minst en dosa per natt. Senast bara några dagar sedan åtnjöt jag en halv dosa lössnus innan jag, i drömmen, frågar mig själv: ”Och nu då? Betyder det här att jag börjat snusa igen? Hur gick det här till – borde jag inte tänkt till när jag tog första prillan i den nu halvfulla dosan?”

Min enda tolkning av drömmar av denna art är alltså att jag ännu inte skulle kunna ta en endaste liten snus, for old times sake, utan att faktiskt trilla dit. Synd. För det vore ganska gott...

Det är under den här perioden som agnarna skiljs från vetet tror jag. Det har alltid förvånat mig att folk kan sluta och hålla uppe i månader, kanske år och sedan plötsligt börja igen. Det är här det avgörs tror jag. Enda chansen om man vill förbli fri från nikotinet är att envist som fan bita ihop och aldrig ta bara den där ”endaste för att testa”.

Lyckas man hålla sig ifrån den där endaste börjar hjärnan göra jobbet och ställa in sig på att snusa faktiskt är fel – på alla sätt och vis. Vad som händer, antar jag, är att ett mentalt försvar sakta byggs upp och det kommer att se olika ut för alla. I mitt fall, och gissningsvis i många andras fall, blir man den största nikotinmotståndaren av dem alla. Det sägs att före detta rökare är de som är mest mot rök/rökare och ovan har ni förklaringen till att det blir så. Man kan inte riktigt rå för det. Man har inte råd att vara nyanserad. Ska man själv klara det måste man ta till varje fult trick i boken.

Sammanfattningsvis av året utan snus, 2010, kan man säga att första veckan var helt otroligt jobbig rent fysiskt och jag trodde inte jag skulle överleva. Sedan blev det lite bättre fram till månad två då jag bestämde mig för att också sluta använda nikotinfri snus. Den orala stimulansen försvann och det beroendebrottet var sannerligen inte att leka med. Definitivt den värsta delen av slutandet. Trösten låg i att det klingade av vartefter tiden gick. De små sting som sedan dyker upp i drömmar i både vaket och sovande tillstånd är små sting där som för att påminna dig om allvaret i det hela. Påminna dig om att du faktiskt gjort något anmärkningsvärt som förtjänar beröm.

* Slutar man snusa får man bättre smaksinne. Av detta har jag intet märkt. Mat och godis var gott innan och är det fortfarande. Möjligtvis tycker jag whisky är godare nu än för ett år sedan – men det har knappast med snuset att göra. I mitt fall var det här en myt.

* Slutar man snusa går man upp i vikt. Inte heller här passar jag in i myten. Att jag går upp har inte med snus att göra. Jag gick upp och ner lite ibland redan innan jag slutade. Uppgångarna har mer med förstnämnda punkt att göra än snusandet.

* Slutar man snusa påverkar det humöret. Check! När jag såhär i lugn och ro sammanfattar året som gått kan jag nog konstatera att min annars så relativt korta stubin faktiskt blivit något kortare... Inte bra. Det blir lätt dyrt. ART nästa? :-) Eller som en mycket god vän brukar säga: Fick dilla – tog en **** ehhh – Fick dilla – tog ett tuggummi. Det hörs ju direkt. Tuggummi har inte en chans som humörstabilisator i jämförelse med en Stor, Svart, Stark SNUS!

Nu återstår bara en fråga: När är man ”frisk”? Är man alltid en föredetta nikotinist som får leva med vetskapen om att man ALDRIG mer ska ta en snus eller skulle man, för skojs skull, kunna ta en snus i framtiden och så är det bra med det?

Del 1 - Hur svårt kan det vara?
Del 2 - Det är bara "kemi"
Del 3 - Mani Mani Mani
Del 4 - Ups & Downs
Del 5 - Kriget mot belöningssystemet

Sopsortering Del 1

Matchvärden reste sig äntligen upp och harklade sig för att få tyst på församlingen. En stund in i presentationerna av den stundande tungviktsmatchen var det tydligt vilken ringhörna Matchvärden faktiskt höll på. Det lyste igenom. Grön.

”...I grön ringhörna med gröna handskar och gröna shorts har vi den ständigt come-backande mästaren på långdragna och seglivade matcher. Med en record på 15 tunga förluster – som samtliga kom under karriärens första staplande steg – 38 oavgjorda – och 95 vinster – varav 20 på knock out. Låt mig presentera den lika envise som fyrkantige Bror Duktig!

Och i röd ringhörna med ilsket röda handskar och dödsrikessvarta shorts den ständige outsidern som sällan gör så mycket väsen av sig men som har ett direkt dräpande yxhuggsslag som avfyras då motståndaren som minst anar det. Fula trix enligt vissa. En mästare i effektivitet enligt andra. Med en record på ynka 1 förlust – 3 oavgjorda och 42 vinster – varav 40 (minst) på knock-out. Låt mig presentera den ständigt lika kontroversiella Besluts Ångest!”

Bror Duktig gick ut hårt och fokuserat tidigt i matchen. Att han var peppad till max och väl inläst på vad som gällde om han ville vinna matchen torde det inte råda några som helst tvekan kring. Påhejad av en hel värld som tagit Team Sopsortering till sitt hjärta var det många som trodde att Besluts Ångest inte ens skulle överleva första ronden.

Så fel man kan ha. Underskatta aldrig någon med ett sådant record!

Så fort Bror Duktig vevat ur sig det mesta av överskottsenergin tidigt i matchen och började slappna av trappade Besluts Ångest upp tempot. För den oinvigde och fightingovane åskådarna var detta naturligtvis en märklig vändning. En vänsterhook följdes snabbt upp med ett smörpaketsöverdrag. Plast? Metall? Är det överhuvudtaget en förpackning? Så talade högern sitt tydliga språk. Med en duns landade den i princip tomma deoderanten i nyllet på Bror Duktig som inte längre ens visste om batterier ska slängas separat.

Den första matchen vanns klart av Besluts Ångest som direkt efter matchen torrt konstaterade att ”allt brinner bara det är varmt nog”.

ÄNTLIGEN: Viktminskningsdieten som fungerar

Forskare i Skottland har, enligt hörsägen, länge forskat på fenomenet diet och viktminskning. Detta parallellt med att allehanda amerikanska mumbojumbodieter spritts över världen. I tysthet har den skottska befolkningen ingått i ett långsiktigt projekt som nu redovisats. Jag och mina två i allra
högsta grad normala vänner åkte till den skottska huvudstaden för att ta del av fynden.

Vi befinner oss på en gata i centrala Edinburgh. Det är november. Det är rysligt kallt. Vi kurar ihop oss, huttrar, längtar intensivt efter en värmande ale men ägnar ändå en sekund åt omgivningen. Något slår oss. Hur kommer det sig att lokalbefolkningen beter sig som om det fortfarande vore högsommar? Shorts? Var och varannan i T-shirt. Vad hände med mössa, vantar och vinterjacka?

För att inte frysa ihjäl har den vanlige skotten under generationer tagit väl hand om sin kropp och sin hälsa. Man är sunt nationalistisk – hatar allt vad engelsmän hittar på – och är oerhört stolt över sin historia som krigare. Man går i kjol, bär kniv och man har alltså slutat att känna av en sådan mesig sak som kyla.

Svaret på hur man klarar av det sistnämnda finns alltså i den skottska dieten. Vi stötte på den vid vår första frukost på hotellet i Edinburgh. En stor skål Haggis fick det att vattnas i munnen. Nu var det alltså dags. Den legendariska rätten skulle smakas. Lät sig väl smakas dessutom. Jag vet inte vilka faktiska ingredienser som gör Haggis till Haggis och vill heller inte veta. Det smakar pölsa/hackekorv och jag behöver inte smaka igen. Ever. En av resekamraterna blev dock så överförtjust att han senare åt Haggis till såväl frukost som lunch.

Förutom just Haggisen var det annars friterat som gällde. Allt är friterat. Enligt rykte serveras till och med den skottska delikatessen Fried Marsbar med pommes som en finaremer middag. Gillar man inte Mars så sägs anrättningen också finnas i Snickersutförande. Godismiddagarna var kanske de mest udda men alltid erbjöds man friterade brödbitar, friterade fiskar, friterade potatisbitar, friterade köttbitar, kyckling och så vidare. Och allt fantastiskt gott måste jag säga. Äter man dessutom snabbt nog hinner man få i sig en ansenlig mängd innan magen säger STOPP och BELÄGG och paltkoman slår till på allvar.

Denna sensationella nya diet kallas för HCHF och det dröjer bara några få dagar innan man vant sig. När väl invänjningstiden är över finns det inga gränser för vad man kan stoppa i sig och när eller ens hur mycket. Det är gott – och uppenbart mycket nyttigt...

...Åtminstone om man inte vill frysa.

Vad gör man som turist i Edinburgh, Skottland?

Redan vår första dag i Edinburgh vill jag minnas att vi trillade in på det Skottska Whiskymuseet som ligger granne med Edinburgh Castle längs Royal Mile. Vi kände oss så tidigt på resan välbeställda och tog den lite dyrare turen som avslutades med en whiskyprovning (utöver den obligatoriska som ingick även i det billigare alternativet). Vi måste gjort ett gott intryck eftersom vi numera dessutom är medlemmar i The Scotch Whisky Appreciation Society – och det kan jag lova – är inte en förening för creti och pleti. Eller? :-)

På turen runt museet berättades om de fyra stora whiskyområdena som så många säger sig veta så mycket om och förstå sig så mycket på. Det är Lowlands, Highlands, Speyside och Islay. Bla bla bla. Men det mest intressanta var naturligtvis att det fanns ytterligare ett område som inte alls var lika väl känt utanför Skottland. Tyvärr var det också så att eftersom whiskyn från detta område tog slut så fort den släpptes från distillerierna fanns den inte att köpa i den annars mycket välsorterade museumshoppen. Hur som helst – mitt första val föll på en Highland och jag serverades en Tomatin som vanligtvis till största delen köps upp av blendedföretag eftersom den anses bra att blanda med (dock inte med Coca Cola har jag hört...). Rekommenderas inte dock. Spritig. Nix. Pix. Annat var det när vi senare fick våra fyra nya provsmakningswhiskysar. Mumsfilibaba! Men man kan inte klaga på detta sätt att börja en mycket trevlig pubkväll i Edinburgh!

Det var en gristidig lördagmorgon och jag tvivlar på att någon av de tre käcka pojkar som kom hasandes nerför Royal Mile själva kunde sätta sig i ett fordon och köra. Därav den briljanta idén att åka på en busstur. Kanske lite pensionärsvarning men å andra sidan kände vi oss mogna nog att leva med det. Som tur var fanns det tre platser kvar på bussen från Scotline Tours som skulle ta oss norrut mot Highlands under en heldag.

I strålande morgonsol tog sedan busschauffören och historikern och whiskykännaren och geologen och språkvetaren och litteraturvetaren och humoristen Peter med oss på en tolvtimmars bussresa genom tid och land. Faktum var att Peter var en formidabel historieberättare. Det fanns inte ett läge att sluta ögonen och vila sig lite – det vara bara för intressant att höra vad som var sant och inte om William Wallace; att få höra om den korte tjocke banditen Rob Roy som varit allt annat än god; om klanen MacDitt och MacDatt. Sanslöst spännande. Sanslöst vackert. Och då hade vi i princip bara hunnit till första kaffepausen – tillsammans med söta Hamish the Hairy Highland Cow.

Senare under dagen klev vi av Scotline Toursbussen och tog oss, via Urquhart Castle, med båt en bit längs legendariska Loch Ness för att försöka få en glimt av Nessie. Men icke. Inte en krusning på den långa sjön avslöjade närvaron av något förhistoriskt monster. Tyvärr. Men man kan inte få allt. 12 dryga timmar efter starten från Royal Mile i Edinburgh var vi tillbaka och redo för yet another pub. Men först – vad vill jag då säga med ovanstående? Jo! Är du i Edinburgh och kan få Peter som chafför på en tur hos Scotline Tours. ÅK! Det var i högsta grad rekommenderbart på alla sätt och vis.

För att ytterligare förgylla vår redan högt rankade resa till Skottland tänkte mina reskamrater gå på fotboll. Det var derbymöte mellan Hibernian (Hibs) och Hearts of Midlothian (Hearts). Själv var jag inte överförtjust eftersom jag är mer lagd åt shoppinghållet men jag eskorterade ändå mina vänner till Hibs hemmaarena. Längre än till deras shop kom vi dock inte eftersom det var klassat som en högriskmatch och högriskmatcher får man bara gå på om man tidigare varit på en lågriskmatch – det vill säga en match där inte Hearts eller Hibs mött varandra eller Rangers eller Celtic - och skött sig. Eftersom ingen av oss tidigare ens varit i Skottland var det alltså helt kört. Ett gott tips för den som vill åka hit och se fotboll är med andra ord att hinna med ett lågriskmöte innan ett högriskmöte. Det blev sällskapsshopping istället. How cute... :-)

Detta innebar dessutom den fördelen att vi kunde få se än mer av den vackra staden som fullkomligen andas historia i vart och varannat gathörn. Som en liten extra skräcktouch på temat klev vi in på Edinburgh Dungeons (en syster till formidabla London Dungeon). Men skippa det. Det är inte värt det – inte med tanke på vad vi avslutade hela resan med: En spökvandring i staden under staden.

Längs Royal Mile kryllar det av olika spökturer och den som fick vårt förtroende var slutligen Mercat Tours. Och liksom med Peter och Scotline Tours blev vi alla superdupernöjda. Vår guide, Marc, mötte upp vid en kyrka vid åttatiden en iskall och blåsig, folktom söndagskväll. I en timme trängdes vi ihop och hörde på historier från svunna tider. Under den andra timmen tog vi oss ner i de urgamla valven som finns långt under det Edinburgh man ser i dagsljus. Kanonintressant. Det hela toppades av med en värmande drink inne i ett av alla valv och Marc hade tid för lite frågor. Uppenbart var att folk verkligen trodde på "spöken". Någon påstod dessutom att hon känt ett isande vinddrag i nacken vid ett tillfälle. Föga anade väl den stackars rädda spanjorskan att det bara var lilla jag som blåste henne lite lätt i nacken. So much för spöken. Men spännande var det och definitivt på must do in Edinburgh-listan.

Överhuvudtaget lärde vi oss oerhört mycket under vår resa. Eller vad sägs om:

* Inver betyder mynning (Ness är en å – alltså Inverness)
* Det går en smal gruslagd vandringsled/cykelväg (West Highland Walkway) mellan Glasgow och ända upp i Higlands. Hmmm..
* Rob Roy var ingen skotsk Robin Hood annat än i Scotts tappning.
* Alla skottar hatar England men faktum är att de mesta fighter som varit i Skottland egentligen varit mer av inbördeskrigsart klaner emellan
* ”There are five whisky areas in Scotland: Lowland, Highland, Speyside, Islay and a very well kept Scottish secret that I will not tell you about” - enligt vår busschaufför Peter som verkligen vägrade säga mer trots förfrågningar från passagerarna.
* Aber betyder också mynning på det andra gamla språket (som i Aberdeen)
* När pundet närmare sig 10 blir det väldigt prisvärt att åka till de brittiska öarna.
* ”Please put a tiny drop of water in your whisky but if you put ice in it you will be shot” - Peter igen.

”Thank you very much for Hanky”

Edinburgh – the basics

Att åka till Skottland verkar alla man pratar med antingen förespråka (de som varit där) eller önska se (de som inte varit där). Till den sistnämnda skaran har även jag hört men i november 2010 förflyttade jag mig från ”de som inte varit där” till ”de som varit där” och för att börja i slutet: Jag rekommenderar alla att åka till Skottland.

Hotell

Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.

Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!

Transport

Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.

Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.

Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.

Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.