Fiskbullar

Hur fan kan man servera fiskbullar i en skolmatsal?

Fiskrens och annat skräp är inte människoföda.

Bara ett sök på fiskbullsrecept visar tydligt vad det är i:

Friidrott i Berlin, det var visst VM i år...

När regnet fortsätter falla tungt och utan avbrott får man gilla läget och sätta sig framför TVn även i sommarstugan även om det gör ont i hjärtat. Och vad hittar man väl där om inte Friidrott från Berlin.

Det springs hit, hoppas dit och så hivar man iväg något lite då och då. Och utan några svenska hopp så kan jag snabbt konstatera att det hela inte är så värst engagerande.

Dagens stora snackis är 100 meter - vilket så vitt jag kan minnas det alltid är när det vankas friidrott. Men vad är det egentligen? 100 meter är ju fan ingenting. Man blir knappt svett på den distansen. Golf framstår ju som värsta utmattningsgrenen i jämförelse. 100 meter. Så mesigt.

Tacka vet jag de som springer 10 000 meter då. De hinner i alla fall få upp pulsen lite. Å andra sidan - hur tråkigt blir inte det att titta på när de bara joggar runt 90% av tiden. Egentligen borde de avverka alla varv i en källare under arenan för att sedan komma upp inför själva avgörandet.

För att bara göra en liten hockeyjämförelse vore 100 meter som att gå in i en arena och se fram emot höjdpunkten: tekningen.

Så mildrar du baksmällan

Jag ska aldrig bli full igen. En tanke som slog mig bara några minuter efter att jag vaknat i morse. Och därefter blev det bara värre...

Utanför fönstret strålade solen från en molnfri himmel och värmen trängde sig ända in i min soffa där jag låg ihopkurad och svettades. Men förr eller senare måste man ta tjuren vid hornen och få något gjort. Och såhär i efterhand kan jag verkligen rekommendera följande kur mot baksmällan:

Min gode vän och dryckeskollega från kvällen innan tog ut mig på en tur i sin båt och den sköna sjöluften tillsammans med en näst intill spegelblank Vänern gjorde susen. Det var helt enkelt ljuvligt. Till och med fikat smakade gott när vi knöt fast oss i en brygga på en ö.

U2 360 live @ Ullevi

Sent om sider några ord om konserten med U2 på Nya Ullevi i lördags. Referensen för en absolut toppenkonsert har allt sedan 1993 varit Pink Floyd. Bättre än så går det helt enkelt inte att få till det.

Men i lördags tangerade U2 bedriften. Det irländska bandets 360-tour slår de facto det mesta, åtminstone i scenbygge. The Claw, som den kallas - måste ha varit skrämmande dyr (och då har man fyra stycken som åker runt i världen) men fyller också sin funktion. Det är häftigt - häftigare - superhäftigast helt enkelt. Så på punkten scenbygge och upplevelse så slår de faktiskt Pink Floyd.

Däremot behåller Pink Floyd tronen genom ett mycket bättre och mognare låtval. U2 verkar snarast lida av lite åldersnojja och försöker skrika och skräna så mycket som möjligt för att visa att de minsann fortfarande kan vara tuffa. Men faktum är ju att det idag finns mängder av band som skriker och skränar bra mycket bättre än vad U2 någonsin har gjort eller kommer göra. Det är, enligt mig, inte de låtarna som gör U2 unika.

Men självklart fanns där fantastiska låtar som presenterades på ett sätt som vid flertalet tillfällen gjorde att man näst intill fick en tår i ögat. Det var såå vackert! Bäst tyckte jag personligen att I still haven't found what I'm looking for var, men även With or without you, One, Walk on med flera var fantastiska.

Hade jag fått bestämma (vilket jag allt för sällan får...) hade dessutom följande låtar funnits med i setlisten:
The Wanderer
The Saints are coming
Sometimes you can't make it on your own
Kite
Out of Control
One tree hill
So Cruel
Numb
Wake up dead man
In a little while

Käre Gud

Det är måhända längesedan vi talades vid och för detta ber jag ödmjukast om ursäkt.

Men är det inte så att du tigger om ett redigt kok stryk nu? Så fort jag kommer till sommarstugan regnar det och bara jag åker därifrån så blir vädret ok. DET tycker jag börjar bli väldigt irriterande Gud!

Bara så att du vet.

U2 here I come

Ibland kommer ändå flytet passerandes förbi helt oförhappandes. Som igår då U2-febern börjat sprida sig över Sverige. Man muttrar tyst för sig själv att nog tusan vore det roligt att se dem en gång till. Men utan biljett – inget U2.

Så pratar med en kompis, Thomas, som råkar ha en biljett över. Pang Boom och så är man på väg mot Ullevi och U2 på lördagen (då det uppenbarligen till och med ska bli ett uppehåll i allt regnande).

Så Bono: Vi ses på lördag!

Svensk huggorm

Den får vara hur fridlyst den vill. Ser jag den i närheten av bebyggelse ska den dö! Punkt. Slut.

Ny Mountainbike del 1

Det drar ihop sig för att införskaffa en ny cykel. Men som vanligt står man inför en miljon valmöjligheter. Grundkraven är dock som följer:

* Hardtail
* XT eller likvärdigt helt igenom
* Relativt låg vikt
* Pålitlig konstruktion
* Hållbar

Som ett led i detta kommer här del ett som innebär att jag skulle vilja ha kommentarer och tyckanden om huruvida modellen/fabrikatet är snyggt, tåligt, dåligt, för lite valuta för pengarna och så vidare. Here we go – här kommer listan över märken som jag initialt intresserat mig för:

Cube Reaction XT

Focus Black Forest Extreme

Full Dynamix Composite Comp

Ghost HTX Actinum 7500

KTM Race Comp


Så - Vad tycker/tror du???

Arvikafestivalen 2010 börjar ta form

Man har inte ens hunnit packa ihop festivalen 2009 innan det är dags att presentera lite akter till Arvikafestivalen 2010. Dagar och spelordning är naturligtvis inte klart än men några av banden är:

Scen: Apollo

C.C.Cowboys
Chumbawamba
Covenant
Detektivbyrån
Front 242
KMFDM
Madrugada
Tiamat
Underworld
Volbeat
Vomitory
W.A.S.P.
White Lies
Weeping Willows

Scen: Vintergatan

Apoptygma Berzerk
Dimmu Borgir
Moby
Muse
Placebo
Rammstein
Roger Waters
Teddybears STHLM
The Killers

För dig som redan nu vill lyssna in dig på banden ovan rekommenderas Spotify, din lokala skivhandlare eller något annat ställe där du kan få tag i musiken.

Detta plus mycket mer kommer till Arvika 2010 om bara lilla jag får bestämma. Men sådan tur har jag (ni?) väl inte? ;-)

KORN+PINK FLOYD=KÄRLEK

Sista dagen av 2009-års Arvikafestival var väl den som i förhand lovade mest intressanta band att titta på. Alice in Videoland, Fleet Foxes, Mustasch, Thåström, Mind in a box och lika jättekultiga som jättedåliga DAF fanns i lineupen. Ja, och så fanns där så klart Korn – ett band och en genre som jag bara inte klarar av. Och av just den anledningen kommer resten av denna lilla text enkom handla om…

KORN!

Bara för att ha sett dem släpade jag mig till Arvikafestivalens stora scen någon låt in i Korns spelning på lördagskvällen. Lyssnade på avstånd en stund och gick sedan närmare scenen. Det var nämligen inte så jävla dåligt som jag hade föreställt mig.

Det kändes tight, proffsigt och lät faktiskt riktigt bra live. Så bra att jag blev helt fast.

Då bandet ropades in för extranummer öste de på som fan med någon låt som jag aldrig hört tidigare (och som sångaren konstaterade att om man inte kände till den här så var man uppenbarligen inget Korn-fan). När den låten var slut lämnade alla scenen förutom gitarristen som blev stående och leka med gitarren.

Det tjöt och svängde lite mystiskt utan att bli sådär gitarrskränjobbigt och jag tänkte där för mig själv att gitarristen minsann måste ha tjuvlyssnat på introt till Pink Floyds Run like hell – för det var helt klart lite åt det hållet det lät.

Så anslöt bassisten som satt sig på en förstärkare och han fyllde på med en ganska snabb men behaglig och tyst, djup bastakt utan att någon gång byta ton. Trummorna anslöt med bastrumman och Arvika fylldes av ett mäktigt och nästan förtrollande instrumentalparti under cirka fem minuter.

Då kommer sångaren in, går fram till micken och så kör bandet igenom Another brick in the wall 1, 2 och del 3 med solon, tempoväxlingar, allsång och hela faderuttan. Det kan inte ha varit en människa framför den scenen som inte fällde en tår. Det var magiskt vackert.

Och när man inte tror att det kan bli bättre än så här avslutas hela Korn-konserten med att glida över i Goodbye cruel world och kvällen är fulländad. Och frågan är om jag inte nyss bevittnat det bästa jag någonsin sett i Arvika.

Jag känner att jag vill ha mer mer mer! Jag känner att jag måste dela med mig av detta med någon som förstår. MMS:ar och SMS:ar nyblivne pappan Hellberg några gånger mitt i natten och ber såhär i efterhand tusen gånger om ursäkt om jag höll familjen vaken – men jag hade inget val.

Det är aldrig för sent att bli frälst uppenbarligen. Jag tar härmed tillbaka all skit jag sagt om KORN tidigare och tillber dem nu som gudar!

Depeche Mode, Arvikafetivalen 2009

Förväntningarna på dag tvås stora spelning var naturligtvis enorm. Depeche Mode live i Arvika är och förblir antagligen det största som hänt Arvika någonsin.

Dessvärre kunde jag dock snart konstatera att den här spelningen var den sämsta av de åtta gånger jag sett DM live. Downtempo, lite tråkigt låtval och en ganska klen ljudbild sänkte ett förväntat überbetyg. Detta kom dock inte som någon jätteöverraskning eftersom DMs utveckling de senaste åren gått från fylliga, häftiga ljudbilder till mer minimalistiska skapelser där textinnehållet blivit viktigare att förmedla än känslan hos konsertbesökarna.

Det var egentligen först mot slutet och med givna succéer som Never let me down again och Personal Jesus som DM levererade det de är kapabla till. Avslutningslåten (som kom alldeles för tidigt) Personal Jesus var dock kanske i den bästa version jag någonsin hört. Med rockabillygitarr och (äntligen) lite tempo blev avslutningen ändå magisk och DM kom därifrån med hedern i behåll.

Arvikafestivalen 2009 Dag 1

Nymodigheter var temat för Arvikafestivalen 2009. Bland annat hade man byggt om festivalområdet så vi knappt höll på att hitta - men det allra värsta var att man tvärstängtav vår fina genväg upp mot Solviksområdet som alltid gjort att vi haft minuter till området och hem. Nu är det stopp och vi måste knalla runt hela alltet. Effekten av detta lindras dock av det faktum att man satt upp en pool där vi bor. LOVELY!

Klart mest irriterande var en lokalraggare i en Volvo 740 cab med flammor eller liknande på sidorna. I den satt ett gäng halvnakna killar utan hår på bröstet och tyckte de var sååå tuffa. Vid trafikvakten inväntade de medvetet så att de blev först av bilarna när trafiken skulle stoppas och de gående släppas över. DÅ kör Volvon och stannar inte utan vakten får slänga sig åt sidan. Trotsigt? Töntigt! Och en så oerhört löjlig liten fjantprotest. Gillar man inte festivalen kan man väl åka fram och tillbaka genom Åmotfors eller något liknande.

Musikaliskt såg tog vi oss tid och titta på

The Sounds - riktigt riktigt bra faktiskt!

Opeth - Vi klarade av två låtar. Börjar uppenbarligen bli för gamla för det här. Gick istället till:

Detektivbyrån - som var jäkligt fräna. De bör man definitivt se en gång till.

Röyksopp - Grymt bra. Definitivt kvällens höjdpunkt. Lämnade en känsla av att man vill se det igen och igen och igen.

Nine Inch Nails - Det skulle vara industriellt och spännande. Det var en überdistad och effektad gitarr, ett trumset och en basist. Plus självaste ikonen Trent Reznor som sjöng och pillade på en keyboard (i två låtar, sedan råkade han slänga den av scenen). Vilken drêt! Kort och gott. Fem låtar senare gick vi och käkade lite nattamat istället.

Uppenbart är dock att nästan alla går och väntar på fredagens händelse. Depeche Mode! Jag tror det när jag ser det på scen. Men oj oj oj så jäkla roligt det ska bli. Depeche Mode i Arvika. Ja jävlar i det.

Michael Jacksons död

(eller Så kan man också rädda sig undan en konkurs)

The King of Pop är död, eller sägs i alla fall vara död. Mindre än en vecka efter dödsbeskedet kryllade media av bilder som sägs föreställa en flyende, maskerad (ehh?) Michael Jackson smiter från sjukhuset. Liket lever. Hoppet lever. Och Elvis Presley väntade på honom i en väl maskerad Batmobile ett kvarter från ”sjukhuset”.

Jackson var stor långt innan sin död, jättestor – detta är, tyvärr, svårt att argumentera mot. Men trots detta sägs Michael Jackson ha stått på konkursens brant och att konserterna i London bara var ett sätt att rädda sig undan de han skyldiga voro.

Nu behövs inte konserterna längre. Varenda radio- och tv-station världen över öser ur sig var enda vämjelig ton som mr. Plastic Fantastic kvävt ur sig genom sitt liv. Och hur hemsk det än kan låta så känner jag att ”det är bara att bita ihop, om en vecka eller två har man äntligen glömt bort honom (något man borde gjort redan på 60-talet)".

Men man ska inte tala illa om de döda. Det jag egentligen är osedvanligt trött på är medias omättliga gottande åt en människas död. Det är bilder, spekulationer, känsloanspelningar och blaha blaha var man än vänder sig. Det är så man mår riktigt jävla illa!

Rovdjursfrågan i all korthet

Hörde häromdagen en stadsbos intressanta åsikt i den svenska rovdjursfrågan. Han se – ”Det som stör mig allra mest är att man så enkelt får det till att min åsikt inte ska räknas bara för att jag bor i stan.”

Personligen har jag kommit fram till att det finns en sak många inte förstår – och det är roten till varandras grundläggande argument. Den ena sidan består av idealistiska neonaturromantiker och den andra av människor som helt och hållet hämtar sina argument ur det inte helt lättdefinierade, djupaste känslolivet. Därav tvistar de tu och det lär de göra ett tag till.

Dag #7. Ur led är tiden

Hett. Varmt. Molnfritt och strålande sol. Det är såhär det ska vara. Vore jag Gud skulle jag se till att det alltid är sådant här väder när man är ledig – oavsett årstid. Men nu är jag ju tyvärr inte Gud så det enda jag skulle kunna göra vore väl att flytta till en plats där solen alltid skiner och himlen än ständigt rogivande blå.

Hur som helst. Efter lite grillande och lätt däst i solskenet fick jag för mig att klippa gräsmattan. So be it. Klockan gick från sju till drygt tio. Därefter en liten whiskey och gitarrträning (ja, det är ett absolut måste nu eftersom jag ska spela på ett dop på lördag). Rundade av med lite korsord innan jag gick och slängde några drag i sjön.

Hipp som happ. Klockan blev midnatt och skulle jag ha gissat skulle jag ha sagt att den var runt tio. Ur led är tiden som sagt var.

Dag #6. Boring

Jag trodde väl aldrig att det skulle ske, men jag hittar inte riktigt den rätta semesterkänslan. Skylde på Spotify ett tag, men nu, sittandes den djupa Skillingmarksskogen långt från bredband, inser jag att det var inte den riktiga anledningen. Jag har lite tråkigt, får mig inte för att hitta på något out-of-the-ordinary och känner mig allmänt onyttig på alla sätt och vis.

Det som gör mig än säkrare på att jag inte hittat semesterformen än är att då jag idag sysselsatt mig med att tvätta bilen, torka den och slutligen vaxa skönheten så kändes det helt perfekt. Men sitta still – det går inte det.

Tog en cykeltur längs en smal skogsbilsväg men kände redan vid första tramptagen att något inte stod rätt till. Njutningen infann sig inte trots att utsikten på toppen av det bestigna berget var fantastisk – något jag vanligtvis går igång på. Men icke. Dessutom, på väg ner på andra sidan berget, höll jag på att köra över en stackars förvirrad älgkalv. Såg det som ett tecken och vände tillbaka hemåt.

Har inte ro att läsa. Tycker inte gitarren låter bra. Cyklingen känns inte rätt och tja – det är lite synd om mig helt enkelt…

…inte sant?

Dag 5. Det är nära nu...

Ja det är det sannerligen. All kreativitet som höll på att knäcka mig under midsommarhelgen börjar så smått ge resultat. Jag kan tyvärr inte i nuläget säga så mycket mer, men garanterar att det kommer att märkas både här och där... :-)

Efter en tur till Säffle med lillebror blir det hamburgergrillning i sommarstugan och en veckas flit och filande på våra stora planer.

Semester. Dag #4. Tema miljöansvar

Har styrt kosan västerut och Lässerud/Skillingmark och hamnar ofrånkomligen på ett gammalt känt tema genom mitt liv: Långtradare och deras chaufförer.

Ur miljöhänseende borde man naturligtvis minska transporterna så mycket det bara går. Närproducerat är framtidens melodi! I de fall man inte har möjlighet att producera bör man åtminstone samordna transporter på betydligt mindre miljöpåfrestande sätt som till exempel järnväg och vattenväg. Detta borde vara strävansvärt för alla. Det skulle också tjäna ett kanske inte lika nobelt men ack så personligt påfrestande syfte: Få bort långtradarna från vägarna!!

Idag, mellan Karlstad och Arvika. Gott om omkörningsfiler. Lugn trafikrytm trots mycket trafik. Solen skiner, himlen är blå och i stereon ljuvliga toner av Muse, Placebo och The Verve på hög volym. Härligt med andra ord.

Tre långtradare framför mig. ”Det är lugnt. Dom tar jag på omkörningsfilen som kommer.” Så kommer den och vad gör den blåa långtradaren från LBC Västvärmland som ligger längst bak i kön? Jo – han börjar själv köra om den första vita lastbilen i raden. I UPPFÖRSBACKE! Naturligtvis kom ingen annan förbi. Smart! Därefter sänktes tempot än mer och köerna bakom växte – och det var ju inte direkt så att den blåa bilens chaufför drog ifrån. Vid nästa, och sista omkörningsfilen innan vägen smalnar av, har den vita, nyss omkörda lastbilen, tröttnat och försöker att köra om den blåa igen. Summa sumarum – ingen kom förbi den gången heller.

Så, för miljöns skull: FÅ BORT LÅNGTRADARNA FRÅN VÅRA VÄGAR!!

Semester. Dag #3. Spotifierad?

Höll på att skriva att jag har tråkigt, men lutade mig tillbaka i kontorsstolen och begrundade i några sekunder. Långtråkigt bara ynka 3 dagar in på semestern? Inte möjligt.

Så slår det mig - jag har inte tråkigt - jag är snarare överväldigad. Som musikälskare och med tillgång till ett reklamfritt Spotify håller jag på att bli fullständigt fastgrodd framför datorn. Man kan inte ta musiken med sig och utbudet är enormt. För en musikälskare skulle jag kunna stanna här hur länge som helst och bara bläddra bläddra bläddra. Lite som tonårssyndromet "stå-och-bläddra-bland-skivorna-i-skivaffären".

Förutom att gro fast framför datorn så har ytterligare ett problem uppstått. Det gamla "att-man-inte-kan-se-skogen-för-alla-träden-problemet" ligger nära till hands. Och av den anledningen - utifall det nu är någon som har samma problem som mig. Här kommer lite tips för dig som inte vet riktigt var du ska ta vägen i Spotifyskogen.

CC Cowboys - "Det har vaert noen her"
Chumbawamba - "Buy nothing day"
Haujobb - "Hymn"
Ministry - "Radar love"
Muse - "Map of problematique"
Placebo - "For what it's worth"
Project 86 - "Lucretia my reflection"
Underworld - "Cowgirl"
The Verve - "Love is noise"
Zeromancer - "Doppelgänger I love you"

Semester. Dag #2 Tema Thåström

Man blir trött av att vara kreativ. Se bara på Thåström, vars senaste verk jag försöker ta mig igenom som en liten förberedelse inför Arvikafestivalen. Han har ju varit oerhört påhittig och kreativ genom åren och skapat bland det bästa som någonsin gjorts på svenska. Men nu... "Kärlek är för dom" är ett ångestfyllt sömnmedel i den segare och tråkigare klassen och som saknar känsla och finess. Måtte han bara köra gamla låtar på scen om två veckor.

Jag var också väldigt kreativ och påhittig igår, och, tja, då förstår ni i vilket läge jag är idag.

/Sliiiiten :-)

Semester. Dag #1

Vaknade till ljudet av att de ligger med varandra i våningen ovanför och inser att det är en av de saker man får leva med i lägenhet. Tänkte för en sekund knalla upp en våning och fråga efter socker, men kom snart på nyktrare tankar.

Sätter mig snart på cykeln mot Midsommarfirande i Forshaga. Får väl se om någon ligger med någon där också när de väl onyktrat till som på den gamla goda tiden i Skillingmarksparken.

Trevlig Midsommar!!

MTB = Lycka!

Tog mig i kragen och tog en första runda i naturen med min röda KHS idag. De facto den första riktiga turen sedan Birkebeinerrittet i höstas. Körde 1.3 mil i ganska kontrollerat tempo (eftersom man är lite ringrostig och inte hade hjärna nog att ta på hjälmen). Kom slutligen fram ur skogen och kände bara lycka. För de som inte testat att köra MTB i skogen borde prova omgående. Helt otroligt jätteroligt!!

Varför rösta i EU-Valet?

Tycker mig höra både här och där att man inte tänker bry sig om att rösta i EU-valet nu i juni. Bedrövligt. "Det är en demokratisk rättighet", sa en farbror till mig när jag röstade i förhand. "Det är demokratisk plikt", kontrade jag - och förklarade hur jag menade.

Inom höger- och vänsterextrema grupper med en tydlig linje och ett starkt känslomässigt engagemang kommer man att rösta till 100%. Det är liksom en del av paketet när man väl har engagerat sig.

Denna grupps största vän är den vanliga människans lathet, ovilja, protest som manifesterar sig i att inte rösta alls eller eventuellt rösta blankt. Det här är nämligen ovan nämnda lilla grupps enda chans att komma in någonstans (för faktum är ju att så himla många är de inte egentligen i jämförelse med oss någorlunda normala).

I klarhet betyder det här att om man avstår att rösta eller röstar blankt i något demokratiskt val så lägger man indirekt en röst på höger- (eller kanske också i vissa fall) vänsterextrema politiska partier som på så sätt får fotfäste. Scary!

En icke röst skulle därmed kunna ses som en röst på ett nazistiskt parti. Med bakgrund av detta borde det vara näst intill 100%-igt valdeltagande i Sverige och resten av den demokratiska världen.

Wok på egen hand

Nya äventyr i vuxenvärlden.

Nästan två års frånvaro från mitt skafferi ledde till en större inhandling av "allt det där som man ska ha hemma". Kryddor, frysvaror, konserver toppat med det mesta jag kunde tänka mig i en god wok. Wokpannan var för övrigt inköpt för en vecka sedan - så nu jäklar.

Men fy fan... Det gick ju inte att äta eländet. Tack God G för müslin!

/Le Chinese Chef CF

Eurovision Song Contest 2009

Och så sitter man då där igen, framför TV:n och tittar på spektaklet som den här gången tar plats i Moskva. Förväntningarna är inte höga och inte heller hoppet på en Sverigeseger efter att Caroline af Ugglas förlorat i den svenska uttagningen någon månad tidigare.

Ett bidrag får oss att höja ögonbrynen i soffan där vi sitter. Vi tittar på varandra och säger samtidigt: Oh jävlar så bra! Det är så bra att man bara måste rösta. För en gångs skull kan en riktigt bra låt vinna.

Så börjar röstningsresultaten trilla in och till viss del verkar ju systemet med en så kallad proffsjury fungerat då det gäller att avvärja att grannländer bara röstar på varandra. Men redan efter fem – sex länders röstning inser vi att ett nytt problem uppstått: Beslutet om vem som vinner var klart innan omröstningen ens börjat.

Ja, för något skumt måste det vara när en visserligen söt norrman men med ett dåligt engelskuttal och en visserligen lite udda låt men samtidigt dålig kan vinna tävlingen framför Islands fenomenala bidrag.

Vi spekulerade kring att NRK fått lov att använda oljepengar för att muta juryn i de andra länderna. Och vad har Island att sätta emot i det läget i rådande ekonomiska läge? Nada. Hur som helst. Kvällen slutar som den brukar. Vi skakar på huvudet, ler och konstaterar att fel låt återigen vann. Such a klyscha – men ack så sann.

Den vita hästen

Ur den sena torsdagskvällens skuggor kom en vit häst springande mot mig och jag slogs omedelbart av en känsla av att det här betyder något. Jag hade tvärstannat på verandan, släppt allt jag hade i händerna och undrade en kort sekund om jag drömde.

Är det inte märkligt att vita hästar dyker upp ur intet som ett varsel inför varje stort steg i mitt liv? Förra gången det skedde var i en dröm så tydlig att jag än idag, år efter att jag faktiskt drömt den, kommer ihåg den som om det skett under den nyss gångna natten. Läs det HÄR.

Det förestående uppbrottet försköts naturligtvis. Den vita hästen och dens bruna följeslagare kunde inte få springa fritt i natten. Anna skötte den bruna och kunde snabbt få ett snöre runt halsen och leda henne in i hagen. Den vita blev mitt jobb. Och jag lyckades efter en liten stund locka in honom i hagen där han lugnt blev stående och jag fick klappa om honom.

Vi pustade ut – Good Job – liksom, och med en stor sorg som spred sig ut från mitt hjärta fortsatte jag på inslagen väg.

Mysterious Ways

Fick en lite låttextsnutt i huvudet för några dagar sedan - och den har inte lämnat mig sedan dess.

Johnny, take a walk with your sister the moon
Let her pale light in, to fill up your room.
You've been living underground, eating from a can
You've been running away from what you don't understand.

Johnny, take a dive with your sister in the rain
Let her talk about the things you can't explain.
To touch is to heal, to hurt is to steal.
If you want to kiss the sky, better learn how to kneel
On your knees, boy!

Lift my days, light up my nights

Piratebay: en skrattretande dom

Den första domen i caset mellan PirateBay och samhället kom idag. Guilty - så in i helvete!

Men det hela var en skenrättegång. Det handlade aldrig om samhället mot PirateBay utan det handlade om enorma multinationella företag vs. PirateBay.

Hur Svea Rikes regering, riksdag och domstolsväsende kan gå dessa USA-baserade företags ärenden är för mig både oförsvarbart och skamligt.

Att som dessa företags advokater (icke helt olika gestalten Håkan i Låt den rätte komma in) stå och hävda att de stackars fattiga artisterna, skådespelare och andra vunnit en stor seger är skrattretande. Det må gynna dessa företags allra största såsom Brittney, Backstreet Boys och annat dravvel som man försöker få pöbeln att lägga pengar på men icke de som sliter dagligen i en industri stenhårt konkurrensutsatt (de enda som enligt mig är värda att gynna).

Det är illa helt enkelt!

Trött

Ibland blir man bara trött på sig själv.

Radar dagligen upp fantastiska ämnen för detta forum. Men så sätter man sig här och kommer inte ihåg ett enda av dem.

Sorgligt.

Mars månad...

...verkar ju inte bli den bloggintensivaste månaden i världshistorien.

Nyhetstorka? Tidsbrist? I väntan på något stort?

Loj? Lat? Nej jag får det inte gjort.

Melodifestivalen lever!

Det finns ETT bidrag i årets upplaga av Melodifestivalen som kan visas upp internationellt utan att jag skäms: Caroline af Ugglas. Fullständigt strålande och näst intill så bra att låten är värd att köpas på singel (och det säger inte lite det i dagens nedladdningssamhälle).

Runner up: Sarah Dawn Finer - gör det också bra. Värd att laddas ner helt enkelt. ;-)

Melodifestivalen 2009

Ja, jag sitter där. Fenomenet Melodifestivalen/Schlagerfestivalen/Eurovision Song Contest blir en social aktivitet då det svenska folket samlas kring sofforna, tar ett glas vin och umgås. Gott nog och om detta har jag intet att invända.

Men

Resten av jippot. Oh my fucking god, herre min skapare och alla andra gudomligheter – vad har ni gjort? Sångkvaliteten är ju så bedrövlig att jag skäms å sångerskornas/sångarnas vägnar. I kvällens avsnitt (del 4 av 1 000 000) var det några som försökte prata sig igenom en låt som jag vill minnas hette Este Noche. Oh oh oh såååå jävla dåligt helt plain and simple. Och då var det bara strået vassare än det mesta andra. Hur gick det till? Hur kom de upp på scen?

Det fanns dock undantag i Malmö. Sarah Dawn Finer var helt ok – speciellt scenljuset. Och den där operasångerskan hade faktiskt en sångröst – så länge hon höll sig till de högre tonerna.

Skulle jag få bestämma skulle jag införa följande regler:

* Låtarna måste framföras på landets officiella språk.

* Enbart personer med någon sorts artistisk ådra får visa sig på scenen.

* En omröstning räcker! Dagens utdragna förfaringssätt slås bara av Postkodslotteriet.

* Som låtskrivare får man bara ha med ett enda bidrag (oavsett vilket land man skriver låten för). De fyra som skriver låtar för hela Europas Melodifestivalspektakel i nuläget bordet portas – permanently!

Slutligen: IdolDarin stod för pausunderhållningen. I rest my case. Say no more.

Behåll det svenska kungahuset -3.0

Över en nybakad frukostfralla och av oundviklig anledning dök den gamla diskussionen om kungahusets vara och ickevara upp igen. Som ni kanske förstår råder delade meningar om detta.

Kronprinsessan Viktoria ska alltså gifta sig med Daniel Westling. Kul. Det lär ju bli en hejdundrande kalas på alla plan och i alla medier. Så för att inte alldeles förta den sköna känsla ett nybakat frukostbröd inger en mittiveckanmorgon på sportlovet så kommer här en kompromiss i frågan som kommer göra att vi båda antagligen sitter bänkade framför TVn den dagen då vigseln går av stapeln.

Det svenska kungahuset ver. -3.0:

Återinförande av större symbolik kring kungafamiljen. Ska man framträda offentligt ska det vara med höga kronor på huvudet, långa kappor, maffiga hästdragna vagnar, riddare, svärd och hela paketet. Ska det vara för turisterna så ska det!

Slott som hör till hovet ska i möjligaste mån vara öppna för allmänheten samt väl rustade med flaggor, hästar, sprudlande trädgårdar, trumpetande vakter, tornerspel och så vidare enligt föregående punkt.

Kronprinsessan måste lägga om sin osnutna östermalmsdialekt och på så sätt och vis sluta vara en parodi (bättre än TV4:s) på sig själv.

Undantag från lagar och regler som gäller oss andra. Yeah right. No fucking way! Kör kungen för fort blir det avdrag på apanaget.

Apanaget ska gå till det allmänt goda: praktfulla kronor, slott, plastikoperationer (om det behövs), storslagna balar, talpedagoger, elefanter att ha i trädgården, tjänstebil av modell av RR-typ (inte till en privatkollektion av sportbilar) osv.

Gillar man inte leken är det bara att säga upp sig och därmed lämna slott, apanage, bilar och allt annat som staten betalat för (och därigenom äger). Den friheten är väl ändå det minsta man kan erbjuda kungafamiljen? Att sedan Daniel måste godkännas av såväl hovet som regeringen. Tja, vad ska man säga. Känns lite 1600-tal – men va fan – drar det hit utländska turister så må det väl vara hänt då. Låt oss behålla det svenska kungahuset!

Foppa gör comeback

i mittzon
vid tekningscirkeln
framför målvakten
på is
utanför is
i korvmojskön i Ö-vik
hos fotterapeuten
och så vidare

Lika säkert som att Melodifestivalen återkommer år från år så kan man vara säker på att Peter Forsberg gör comeback till tonerna av medias Foppaonani. Oh Oh OHHHH…

Jag säger inget om Peter egentligen, han gör som han vill. Men medias märkliga fokusering ter sig allt annat än normal. Tror de att jag är dum i huvudet? Foppa Tillbaka! Foppa Frälser! Foppa fintade hit och Foppa tacklades (inte) dit. Fatta – det är många år sedan som Peter Forsberg frälste hockeyvärlden som världens bäste. Det går liksom inte att leva på gamla meriter hur länge som helst - hur gärna man än vill. Nyheten om Foppacomebacker är för länge sedan död!

Utsatt? Sväng höger!

Hörde på nyheterna i morse angående valet i Israel att i tider då många känner sig utsatta, känner att deras direkta omvärld inte tycker om dem och så vidare så tycker man det känns tryggt och fint att rösta på högerextrema partier med raka, enkla budskap för folket.

Hmmm. Undrar vart man hört den förut??

Rättvisemärk svenska skolan

När nu livet är tänkt att vara rättvist bör även skolan sträva mot att vara rättvis.

Från en undervisande språklärare kommer här några exempel exempel från vardagen som man kan begrunda och ta lärdom av i sin strävan att bli Rättvisemärkt:

* Alltid samma prov till alla elever som läser samma kurs (alltså även utöver de nationella proven). Med tydligt utsatta betygsgränser och lika tydliga rättningsmallar blir det solklart vilka betyg man hamnar på. Vid en sammanräkning på slutet av året räknar man ut medelvärdet och får därigenom ett rättvist betyg – förutsatt att detta ligger i linje med det nationella provresultatet såklart. För att säkerställa rättssäkerheten bör inga undantag från detta ges.

* Man bör också sträva efter att enas kring hur mycket undervisningstid varje enskild klass får i en specifik kurs. Att detta varierar från skola till skola borde vara oacceptabelt då det ger olika klasser olika förutsättningar att lyckas på ovan nämnda prov. Bestämmer man till exempel att kursen Svenska A ska vara på 100 undervisningstimmar så ska den också vara på exakt 100 undervisningstimmar på såväl Naturvetenskapliga programmet som på Energiprogrammet, Samhällsprogrammet, Omvårdnadsprogrammet, Teknikprogrammet etc. allt annat blir ju orättvist.

* Det stora kruxet blir naturligtvis att få alla lärare att göra exakt samma sak. Det handlar om så intrikata saker som betoning, kroppsspråk och så vidare. Dit kanske man aldrig når, men en bit på vägen skulle man komma om man kunde få en klar lektionsplanering per lektion och som alla gjorde.

På en skola genomförde elevrådet en undersökning som visade att 90% av de tillfrågade ville ha gemensamma prov med motiveringen att det ger en rättvis bedömning i slutändan. Det samma sägs gälla lärarkåren på samma skola (dock finns ingen undersökning på detta så vitt jag vet). Hos elevvården är dock tonen en annan. Och vad vill de 10% som inte ville ha storprov? Vad har de emot ett rättvist system?

I den helt rättvisemärkta skolan (enligt gammal fin rysk modell) står jag som lärare (likt alla mina kollegor runt om i landet) och med myndig stämma och pekpinne i högsta hugg ber jag den blinde eleven läsa högt ur Strindbergs Röda rummet. Hans stumma klasskamrat står näst på tur. Ska det vara rättvist så ska det!

På en föreläsning för ett drygt år sedan inledde föreläsaren med att konstatera en sak, nämligen att: ”att livet skulle vara rättvist ter sig för mig som en mycket märklig sanning som många slänger sig med – Det finns väl knappast något som är så orättvist som just livet?”

Den rättvisemärkta svenska skolan kanske ska se till att alla får en chans att lyckas - utifrån varje enskild elevs behov och inte låta sig luras att tro att alla går att trycka igenom en viss, på förhand bestämd, geometrisk figur.

Me vs. Myself

1-0
Faktum är att jag är påväg att ta ledningen med
2-0
inom ganska exakt 24 timmar.
Förra veckan: Ingen snus innan jag kom till jobbet.
Den här veckan: Ingen snus innan första lektionen.
Nästa vecka: Ingen snus förrän efter första lektionen.
Och Så Vidare...
Live bets accepted.
Blir det
3-0
eller
2-1
Spänningen är olidlig.

/Christer "om-två-minuter-får-jag-ta-en-snus" Flognfeldt

Skattepengar i stora svarta hål

Det sägs gå utför med den kommunala gymnasieskolans ekonomi. Sviktande elevunderlag på ingång och stora poster för till exempel lokalhyror har det pratats om i åratal. Men jag undrar allt jag om det inte finns andra saker som man också borde ta sig en titt på om nu skattebetalarnas pengar rinner genom fingrarna och försvinner i det stora svarta hålet.

Några exempel/förslag från en som bara spånar fritt och utan att ha grävt djupare i denna grav:

Absurda upphandlingskontrakt. Ska man köpa något måste man köpa från de försäljningsställen som kommunen har kontrakt med. Bättre service, kvalitet och pris har varit argumenten jag har hört. Said and done. Vi köpte stolar till våra klassrum. Garantin (om ett år vill jag minnas) gick precis ut när de okristligt dyra stolarna började falla i bitar. Och då ska vi inte ens nämna den soffa vi köpte in… Varför inte bara handla där man får bästa dealen för dagen? I dagens slit-och-slängsamhälle är serviceavtal löpande under långa år ganska meningslösa.

Fördelning. Jag tycker det är givet att man som kommunanställd är medveten om att man är gemensamt ansvarig för de utgifter man omger sig med. Har man en budget skall man hålla sig inom den. Lyckas man ett år spara en viss summa bör detta premieras (eller helt och hållet tas med) till nästkommande år (under förutsättning att besparingarna inte drabbat brukarna).

Otydligt kring vem som får hantera pengarna. Det bör vara tydligt för vem som helst att ta del av hur inköp har planerats och genomförts samt att samtliga som det berör bör vara väl insatta i planerade inköp. Förslagsvis skött via protokollförda arbetslagsmöten. Vid större inköp bör kanske även en chef vara delgiven innan man skrider till verket. Har man attesträtt och inte ansvarar för att alla är välinformerade, delaktiga och att inte budgeten hålls bör man ställas till svars.

Märkliga organisationer. Idag kostar varje bärbar PC cirka 10 000 :-. PER ÅR! Och då får man inte någon ny varje år. Tar det en gång till: 10 000:- per år oavsett hur gammal och skraltig dator man har. Vore det inte billigare att köpa en ny vartannat eller vart tredje år då och därmed få alla garantier, nymodigheter och så vidare. För att inte nämna vilket prispressarargument ett sådant enormt inköp skulle innebära.

Utan att veta säkert skulle jag tro att kommunen är ett gigantiskt svart hål som om det vore ett stort vinstdrivande och effektivt företag skulle kunna vara både kvalitetsmässigt bättre och definitivt mer ekonomiskt försvarbart. Skulle någon forska på området är jag ganska säker på att mer än ett skrämmande skelett skulle trilla ur än den ena än den andra kommunala garderoben.

Man vet att det ser mörkt ut när...

* A-kassan svarar att de inte har några pengar kvar på frågan om varför man inte fått någon ersättning sedan i november.

* A-kassan säger att de inte hunnit på frågan hur det kommer sig att man får betalningspåminnelser och krav på inbetalningar som godkänts av såväl bank som A-kassa via autogiro – i somras.

* Man får ett namn att kontakta om man vill klaga, men där den man pratar med i nästa mening också säger att det inte går att kontakta den samme.

* Det tar fyra dagars köande för att komma fram till fackets/A-kassans telefon

Att vara arbetslös verkar vara ett heltidsjobb ungefär som att man bör vara väldigt frisk för att vara sjuk i dagens Sverige.

Skönt att ha fel ibland

”Du fixar biobiljetter. Välj fritt men jag tyckte att det din bror berättade om filmen Australia lät klart intressant.” Så löd instruktionen.

Jag ägnade ansenlig tid åt att titta på trailers och bestämde mig för följande önskeordning inför slutförhandlingarna:
1. Changeling
2. Pride & Glory
3. Benjamin Buttons otroliga liv

Australia gav mig rejäla Titanicvibbar. Varningsklockorna ringde. Mer pengar på marknadsföring än filmen själv . Storslaget. Tårframkallande. Larv. Larv. Larv.

Anna stod på sig och det blev Australia.

Och vilken jäkla tur! Australia är en riktigt suverän långkörare på närmare tre timmar som bör upplevas i bioformat. Snyggt, spännande, vackert och utan att bli ultrafånigt (som tidigare nämnda Titanic – som egentligen bara var waste of a great movie title). Efteråt kunde man bara inte sluta att prata om filmen.

Och mest upprörande diskussionerna blir det kring det faktum att Australiska myndigheter fram till 1973 uppenbarligen förde en aktiv politik där man omhändertog ursprungsbefolkningens barn och satte dem på, ofta, kyrkligt drivna barnhem. Det kallas för ”The stolen generations” och det är kring dessa barn som det centrala temat för filmen cirkulerar. När de japanska bombplanen bombar Darwin vet man inte riktigt vilka man ska heja på: De australiska myndigheterna som utnyttjat tillfället till att en gång för alla bli av med barnen eller Japan som försöker bomba skiten ur varenda stormakt i stillahavsområdet.

So. Se den på Bio. Bums!

Aggressiva Badhuset

"NYCKELN MÅSTE OVILLKORLIGEN ÅTERLÄMNAS" - står det att läsa i fet stil på ett antal illröda, arga skyltar på Nautilus/Badhuset i Karlstad. Hmmm.

För att komma ut genom snurrdörren måste man släppa ner sin nyckel i en automatgrej. För att överhuvudtaget ta sig ut på annat sätt måste man prata med personalen i kassan.

Och frågan jag då ställer mig är: Hur många gånger har det kommit fram någon som vill behålla sin nycket till ett plåtskåp på Badhuset i Karlstad?? Knappast någon skulle jag tro.

Har det hänt att nycklar försvunnit ur systemet är det nog troligare att de tappats bort, glömts bort etc. Man skulle med andra ord kunna formulera sig såhär (och ändå uppnå samma effekt): "VAR VÄNLIG GLÖM INTE LÄMNA TILLBAKA NYCKELN".

No more Radioactivity

Det var uppenbarligen inte det enklaste att montera in anläggningen som skulle ta bort de 5500 bq/liter som vi hade i vårt vatten. Det har tagit lång tid - inte minst nu på slutet eftersom så fort man tryckt på Powerknappen så har det sagt tjoff - och så har vi ingen ström i huset längre. 3 elektriker och en ny styrdator senare funkar det äntligen. Man hade kopplat fel i centralsäkringsskåpet från början. Så kan det gå. Hur som helst - nu kan man dricka vatten och duscha utan att vara självlysande i fem minuter efteråt igen...

Elitserien vs. JVM

Det var en kontrasternas afton igår. Först Färjestad – Brynäs i Löfbergs Lila Arena och sedan JVM, Sverige – Kanada. Förhoppningsvis var det fler än mig la märke till skillnaden eftersom jag tror att man i den har svaret på vad som ska få intresset och publiken tillbaka till Elitserien.

Låt mig börja i en drygt halvfull LLA. Trycket på läktaren var i klass med vad man kan förvänta sig på ett distriktsmästerskap i golf. På isen var det snygga transporter genom zonerna och väl inne i offensiv zon stannade man upp och kollade vad man kan tänkas göra nu. ”Hmmm, kanske passa lite snett bakåt?” Pucken erövras och så är det samma visa åt andra hållet. På något sätt var min kollega Magnus analys klockren: ”Taktiken verkar hämtad direkt från Rugbyn, spring framåt, undvik närkontakt och passa sedan bakåt.”

Annat var det då i Ottawa. Vilket jävla ös från första nedsläpp till sista! Rakt på mål, varje chans är en potentiell målchans. Pang. Pang. Pang. Inte en lugn sekund. Stenhårda tacklingar, snabba byten och domare som inte skiter knäck bara för att det tacklas. På en period i JVM-finalen fanns mer energi än vad ”gubbarna” i Elitserien lägger på en hel säsong (möjligtvis exklusive slutspel). Det var, som min mamma kort konstaterade: ”hockey och inte ett mysigt sällskapsspel.”

Jag har varit emot det tidigare men har nu gått över till att förespråka mindre rinkar även i Sverige. Med mindre rinkar (och större offensiva zoner) finns det inte tid att lalla runt. Två huvuddomare bör också införas – och dessa båda bör läras upp att det är ok att tacklas i hockey. Små slagsmål bör ge 2+2 eller max 5 minuter – domarna bryter in så fort det inte längre är ge och ta. Långa avstängningar och processer i diverse instanser sparas till höga klubbor, allvarliga slashingar och annat som uppenbart skadar spelarna.

Mer känsla och mindre golf med andra ord.

Anti-jobbskaparpolitik

Det sägs bli mindre och mindre med jobb. Så har någon en idé om att om han bara får läras upp skulle han kunna ta över ett litet företag i långa loppet. En person borta från arbetslöshet borde få det att vattnas i politikers och arbetsförmedlingens munnar.

Men se, det går inte. För att hjälpa någon att omutbilda sig till ett nytt yrke inom ett familjeföretag är inte tänkbart. Så då är det bättre att vara arbetslös (ja, det var rådet som gavs), stämpla vidare och om ett tag lägga ner firman.

Bra jobbat!!!

Bambi on Ice

Tack vare naturfilmaren Henrik L. finns nu Bambi On Ice, långfärdsskridskoeditionen, ute på You Tube.

http://www.youtube.com/watch?v=bUDB6DgcMVg

/Bambi

Recept för en lyckad vintersöndag

Sätt temperaturen på cirka 13 grader kallt.
Tillsätt sedan följande:
1 skridskois i skogen
1 rejäl eld
Grillkorv
Nävgröt
Fläsk
Flôt
Lingonsylt
Krydda med goda vänner enligt eget smak och tycke

Nice!!!