Matchvärden reste sig äntligen upp och harklade sig för att få tyst på församlingen. En stund in i presentationerna av den stundande tungviktsmatchen var det tydligt vilken ringhörna Matchvärden faktiskt höll på. Det lyste igenom. Grön.
”...I grön ringhörna med gröna handskar och gröna shorts har vi den ständigt come-backande mästaren på långdragna och seglivade matcher. Med en record på 15 tunga förluster – som samtliga kom under karriärens första staplande steg – 38 oavgjorda – och 95 vinster – varav 20 på knock out. Låt mig presentera den lika envise som fyrkantige Bror Duktig!
Och i röd ringhörna med ilsket röda handskar och dödsrikessvarta shorts den ständige outsidern som sällan gör så mycket väsen av sig men som har ett direkt dräpande yxhuggsslag som avfyras då motståndaren som minst anar det. Fula trix enligt vissa. En mästare i effektivitet enligt andra. Med en record på ynka 1 förlust – 3 oavgjorda och 42 vinster – varav 40 (minst) på knock-out. Låt mig presentera den ständigt lika kontroversiella Besluts Ångest!”
Bror Duktig gick ut hårt och fokuserat tidigt i matchen. Att han var peppad till max och väl inläst på vad som gällde om han ville vinna matchen torde det inte råda några som helst tvekan kring. Påhejad av en hel värld som tagit Team Sopsortering till sitt hjärta var det många som trodde att Besluts Ångest inte ens skulle överleva första ronden.
Så fel man kan ha. Underskatta aldrig någon med ett sådant record!
Så fort Bror Duktig vevat ur sig det mesta av överskottsenergin tidigt i matchen och började slappna av trappade Besluts Ångest upp tempot. För den oinvigde och fightingovane åskådarna var detta naturligtvis en märklig vändning. En vänsterhook följdes snabbt upp med ett smörpaketsöverdrag. Plast? Metall? Är det överhuvudtaget en förpackning? Så talade högern sitt tydliga språk. Med en duns landade den i princip tomma deoderanten i nyllet på Bror Duktig som inte längre ens visste om batterier ska slängas separat.
Den första matchen vanns klart av Besluts Ångest som direkt efter matchen torrt konstaterade att ”allt brinner bara det är varmt nog”.
måndag 6 december 2010
lördag 27 november 2010
ÄNTLIGEN: Viktminskningsdieten som fungerar
Forskare i Skottland har, enligt hörsägen, länge forskat på fenomenet diet och viktminskning. Detta parallellt med att allehanda amerikanska mumbojumbodieter spritts över världen. I tysthet har den skottska befolkningen ingått i ett långsiktigt projekt som nu redovisats. Jag och mina två i allra
högsta grad normala vänner åkte till den skottska huvudstaden för att ta del av fynden.
Vi befinner oss på en gata i centrala Edinburgh. Det är november. Det är rysligt kallt. Vi kurar ihop oss, huttrar, längtar intensivt efter en värmande ale men ägnar ändå en sekund åt omgivningen. Något slår oss. Hur kommer det sig att lokalbefolkningen beter sig som om det fortfarande vore högsommar? Shorts? Var och varannan i T-shirt. Vad hände med mössa, vantar och vinterjacka?
För att inte frysa ihjäl har den vanlige skotten under generationer tagit väl hand om sin kropp och sin hälsa. Man är sunt nationalistisk – hatar allt vad engelsmän hittar på – och är oerhört stolt över sin historia som krigare. Man går i kjol, bär kniv och man har alltså slutat att känna av en sådan mesig sak som kyla.
Svaret på hur man klarar av det sistnämnda finns alltså i den skottska dieten. Vi stötte på den vid vår första frukost på hotellet i Edinburgh. En stor skål Haggis fick det att vattnas i munnen. Nu var det alltså dags. Den legendariska rätten skulle smakas. Lät sig väl smakas dessutom. Jag vet inte vilka faktiska ingredienser som gör Haggis till Haggis och vill heller inte veta. Det smakar pölsa/hackekorv och jag behöver inte smaka igen. Ever. En av resekamraterna blev dock så överförtjust att han senare åt Haggis till såväl frukost som lunch.
Förutom just Haggisen var det annars friterat som gällde. Allt är friterat. Enligt rykte serveras till och med den skottska delikatessen Fried Marsbar med pommes som en finaremer middag. Gillar man inte Mars så sägs anrättningen också finnas i Snickersutförande. Godismiddagarna var kanske de mest udda men alltid erbjöds man friterade brödbitar, friterade fiskar, friterade potatisbitar, friterade köttbitar, kyckling och så vidare. Och allt fantastiskt gott måste jag säga. Äter man dessutom snabbt nog hinner man få i sig en ansenlig mängd innan magen säger STOPP och BELÄGG och paltkoman slår till på allvar.
Denna sensationella nya diet kallas för HCHF och det dröjer bara några få dagar innan man vant sig. När väl invänjningstiden är över finns det inga gränser för vad man kan stoppa i sig och när eller ens hur mycket. Det är gott – och uppenbart mycket nyttigt...
...Åtminstone om man inte vill frysa.
högsta grad normala vänner åkte till den skottska huvudstaden för att ta del av fynden.
Vi befinner oss på en gata i centrala Edinburgh. Det är november. Det är rysligt kallt. Vi kurar ihop oss, huttrar, längtar intensivt efter en värmande ale men ägnar ändå en sekund åt omgivningen. Något slår oss. Hur kommer det sig att lokalbefolkningen beter sig som om det fortfarande vore högsommar? Shorts? Var och varannan i T-shirt. Vad hände med mössa, vantar och vinterjacka?
För att inte frysa ihjäl har den vanlige skotten under generationer tagit väl hand om sin kropp och sin hälsa. Man är sunt nationalistisk – hatar allt vad engelsmän hittar på – och är oerhört stolt över sin historia som krigare. Man går i kjol, bär kniv och man har alltså slutat att känna av en sådan mesig sak som kyla.
Svaret på hur man klarar av det sistnämnda finns alltså i den skottska dieten. Vi stötte på den vid vår första frukost på hotellet i Edinburgh. En stor skål Haggis fick det att vattnas i munnen. Nu var det alltså dags. Den legendariska rätten skulle smakas. Lät sig väl smakas dessutom. Jag vet inte vilka faktiska ingredienser som gör Haggis till Haggis och vill heller inte veta. Det smakar pölsa/hackekorv och jag behöver inte smaka igen. Ever. En av resekamraterna blev dock så överförtjust att han senare åt Haggis till såväl frukost som lunch.
Förutom just Haggisen var det annars friterat som gällde. Allt är friterat. Enligt rykte serveras till och med den skottska delikatessen Fried Marsbar med pommes som en finaremer middag. Gillar man inte Mars så sägs anrättningen också finnas i Snickersutförande. Godismiddagarna var kanske de mest udda men alltid erbjöds man friterade brödbitar, friterade fiskar, friterade potatisbitar, friterade köttbitar, kyckling och så vidare. Och allt fantastiskt gott måste jag säga. Äter man dessutom snabbt nog hinner man få i sig en ansenlig mängd innan magen säger STOPP och BELÄGG och paltkoman slår till på allvar.
Denna sensationella nya diet kallas för HCHF och det dröjer bara några få dagar innan man vant sig. När väl invänjningstiden är över finns det inga gränser för vad man kan stoppa i sig och när eller ens hur mycket. Det är gott – och uppenbart mycket nyttigt...
...Åtminstone om man inte vill frysa.
fredag 19 november 2010
Vad gör man som turist i Edinburgh, Skottland?
Redan vår första dag i Edinburgh vill jag minnas att vi trillade in på det Skottska Whiskymuseet som ligger granne med Edinburgh Castle längs Royal Mile. Vi kände oss så tidigt på resan välbeställda och tog den lite dyrare turen som avslutades med en whiskyprovning (utöver den obligatoriska som ingick även i det billigare alternativet). Vi måste gjort ett gott intryck eftersom vi numera dessutom är medlemmar i The Scotch Whisky Appreciation Society – och det kan jag lova – är inte en förening för creti och pleti. Eller? :-)
På turen runt museet berättades om de fyra stora whiskyområdena som så många säger sig veta så mycket om och förstå sig så mycket på. Det är Lowlands, Highlands, Speyside och Islay. Bla bla bla. Men det mest intressanta var naturligtvis att det fanns ytterligare ett område som inte alls var lika väl känt utanför Skottland. Tyvärr var det också så att eftersom whiskyn från detta område tog slut så fort den släpptes från distillerierna fanns den inte att köpa i den annars mycket välsorterade museumshoppen. Hur som helst – mitt första val föll på en Highland och jag serverades en Tomatin som vanligtvis till största delen köps upp av blendedföretag eftersom den anses bra att blanda med (dock inte med Coca Cola har jag hört...). Rekommenderas inte dock. Spritig. Nix. Pix. Annat var det när vi senare fick våra fyra nya provsmakningswhiskysar. Mumsfilibaba! Men man kan inte klaga på detta sätt att börja en mycket trevlig pubkväll i Edinburgh!
Det var en gristidig lördagmorgon och jag tvivlar på att någon av de tre käcka pojkar som kom hasandes nerför Royal Mile själva kunde sätta sig i ett fordon och köra. Därav den briljanta idén att åka på en busstur. Kanske lite pensionärsvarning men å andra sidan kände vi oss mogna nog att leva med det. Som tur var fanns det tre platser kvar på bussen från Scotline Tours som skulle ta oss norrut mot Highlands under en heldag.
I strålande morgonsol tog sedan busschauffören och historikern och whiskykännaren och geologen och språkvetaren och litteraturvetaren och humoristen Peter med oss på en tolvtimmars bussresa genom tid och land. Faktum var att Peter var en formidabel historieberättare. Det fanns inte ett läge att sluta ögonen och vila sig lite – det vara bara för intressant att höra vad som var sant och inte om William Wallace; att få höra om den korte tjocke banditen Rob Roy som varit allt annat än god; om klanen MacDitt och MacDatt. Sanslöst spännande. Sanslöst vackert. Och då hade vi i princip bara hunnit till första kaffepausen – tillsammans med söta Hamish the Hairy Highland Cow.
Senare under dagen klev vi av Scotline Toursbussen och tog oss, via Urquhart Castle, med båt en bit längs legendariska Loch Ness för att försöka få en glimt av Nessie. Men icke. Inte en krusning på den långa sjön avslöjade närvaron av något förhistoriskt monster. Tyvärr. Men man kan inte få allt. 12 dryga timmar efter starten från Royal Mile i Edinburgh var vi tillbaka och redo för yet another pub. Men först – vad vill jag då säga med ovanstående? Jo! Är du i Edinburgh och kan få Peter som chafför på en tur hos Scotline Tours. ÅK! Det var i högsta grad rekommenderbart på alla sätt och vis.
För att ytterligare förgylla vår redan högt rankade resa till Skottland tänkte mina reskamrater gå på fotboll. Det var derbymöte mellan Hibernian (Hibs) och Hearts of Midlothian (Hearts). Själv var jag inte överförtjust eftersom jag är mer lagd åt shoppinghållet men jag eskorterade ändå mina vänner till Hibs hemmaarena. Längre än till deras shop kom vi dock inte eftersom det var klassat som en högriskmatch och högriskmatcher får man bara gå på om man tidigare varit på en lågriskmatch – det vill säga en match där inte Hearts eller Hibs mött varandra eller Rangers eller Celtic - och skött sig. Eftersom ingen av oss tidigare ens varit i Skottland var det alltså helt kört. Ett gott tips för den som vill åka hit och se fotboll är med andra ord att hinna med ett lågriskmöte innan ett högriskmöte. Det blev sällskapsshopping istället. How cute... :-)
Detta innebar dessutom den fördelen att vi kunde få se än mer av den vackra staden som fullkomligen andas historia i vart och varannat gathörn. Som en liten extra skräcktouch på temat klev vi in på Edinburgh Dungeons (en syster till formidabla London Dungeon). Men skippa det. Det är inte värt det – inte med tanke på vad vi avslutade hela resan med: En spökvandring i staden under staden.
Längs Royal Mile kryllar det av olika spökturer och den som fick vårt förtroende var slutligen Mercat Tours. Och liksom med Peter och Scotline Tours blev vi alla superdupernöjda. Vår guide, Marc, mötte upp vid en kyrka vid åttatiden en iskall och blåsig, folktom söndagskväll. I en timme trängdes vi ihop och hörde på historier från svunna tider. Under den andra timmen tog vi oss ner i de urgamla valven som finns långt under det Edinburgh man ser i dagsljus. Kanonintressant. Det hela toppades av med en värmande drink inne i ett av alla valv och Marc hade tid för lite frågor. Uppenbart var att folk verkligen trodde på "spöken". Någon påstod dessutom att hon känt ett isande vinddrag i nacken vid ett tillfälle. Föga anade väl den stackars rädda spanjorskan att det bara var lilla jag som blåste henne lite lätt i nacken. So much för spöken. Men spännande var det och definitivt på must do in Edinburgh-listan.
Överhuvudtaget lärde vi oss oerhört mycket under vår resa. Eller vad sägs om:
* Inver betyder mynning (Ness är en å – alltså Inverness)
* Det går en smal gruslagd vandringsled/cykelväg (West Highland Walkway) mellan Glasgow och ända upp i Higlands. Hmmm..
* Rob Roy var ingen skotsk Robin Hood annat än i Scotts tappning.
* Alla skottar hatar England men faktum är att de mesta fighter som varit i Skottland egentligen varit mer av inbördeskrigsart klaner emellan
* ”There are five whisky areas in Scotland: Lowland, Highland, Speyside, Islay and a very well kept Scottish secret that I will not tell you about” - enligt vår busschaufför Peter som verkligen vägrade säga mer trots förfrågningar från passagerarna.
* Aber betyder också mynning på det andra gamla språket (som i Aberdeen)
* När pundet närmare sig 10 blir det väldigt prisvärt att åka till de brittiska öarna.
* ”Please put a tiny drop of water in your whisky but if you put ice in it you will be shot” - Peter igen.
”Thank you very much for Hanky”
På turen runt museet berättades om de fyra stora whiskyområdena som så många säger sig veta så mycket om och förstå sig så mycket på. Det är Lowlands, Highlands, Speyside och Islay. Bla bla bla. Men det mest intressanta var naturligtvis att det fanns ytterligare ett område som inte alls var lika väl känt utanför Skottland. Tyvärr var det också så att eftersom whiskyn från detta område tog slut så fort den släpptes från distillerierna fanns den inte att köpa i den annars mycket välsorterade museumshoppen. Hur som helst – mitt första val föll på en Highland och jag serverades en Tomatin som vanligtvis till största delen köps upp av blendedföretag eftersom den anses bra att blanda med (dock inte med Coca Cola har jag hört...). Rekommenderas inte dock. Spritig. Nix. Pix. Annat var det när vi senare fick våra fyra nya provsmakningswhiskysar. Mumsfilibaba! Men man kan inte klaga på detta sätt att börja en mycket trevlig pubkväll i Edinburgh!
Det var en gristidig lördagmorgon och jag tvivlar på att någon av de tre käcka pojkar som kom hasandes nerför Royal Mile själva kunde sätta sig i ett fordon och köra. Därav den briljanta idén att åka på en busstur. Kanske lite pensionärsvarning men å andra sidan kände vi oss mogna nog att leva med det. Som tur var fanns det tre platser kvar på bussen från Scotline Tours som skulle ta oss norrut mot Highlands under en heldag.
I strålande morgonsol tog sedan busschauffören och historikern och whiskykännaren och geologen och språkvetaren och litteraturvetaren och humoristen Peter med oss på en tolvtimmars bussresa genom tid och land. Faktum var att Peter var en formidabel historieberättare. Det fanns inte ett läge att sluta ögonen och vila sig lite – det vara bara för intressant att höra vad som var sant och inte om William Wallace; att få höra om den korte tjocke banditen Rob Roy som varit allt annat än god; om klanen MacDitt och MacDatt. Sanslöst spännande. Sanslöst vackert. Och då hade vi i princip bara hunnit till första kaffepausen – tillsammans med söta Hamish the Hairy Highland Cow.
Senare under dagen klev vi av Scotline Toursbussen och tog oss, via Urquhart Castle, med båt en bit längs legendariska Loch Ness för att försöka få en glimt av Nessie. Men icke. Inte en krusning på den långa sjön avslöjade närvaron av något förhistoriskt monster. Tyvärr. Men man kan inte få allt. 12 dryga timmar efter starten från Royal Mile i Edinburgh var vi tillbaka och redo för yet another pub. Men först – vad vill jag då säga med ovanstående? Jo! Är du i Edinburgh och kan få Peter som chafför på en tur hos Scotline Tours. ÅK! Det var i högsta grad rekommenderbart på alla sätt och vis.
För att ytterligare förgylla vår redan högt rankade resa till Skottland tänkte mina reskamrater gå på fotboll. Det var derbymöte mellan Hibernian (Hibs) och Hearts of Midlothian (Hearts). Själv var jag inte överförtjust eftersom jag är mer lagd åt shoppinghållet men jag eskorterade ändå mina vänner till Hibs hemmaarena. Längre än till deras shop kom vi dock inte eftersom det var klassat som en högriskmatch och högriskmatcher får man bara gå på om man tidigare varit på en lågriskmatch – det vill säga en match där inte Hearts eller Hibs mött varandra eller Rangers eller Celtic - och skött sig. Eftersom ingen av oss tidigare ens varit i Skottland var det alltså helt kört. Ett gott tips för den som vill åka hit och se fotboll är med andra ord att hinna med ett lågriskmöte innan ett högriskmöte. Det blev sällskapsshopping istället. How cute... :-)
Detta innebar dessutom den fördelen att vi kunde få se än mer av den vackra staden som fullkomligen andas historia i vart och varannat gathörn. Som en liten extra skräcktouch på temat klev vi in på Edinburgh Dungeons (en syster till formidabla London Dungeon). Men skippa det. Det är inte värt det – inte med tanke på vad vi avslutade hela resan med: En spökvandring i staden under staden.
Längs Royal Mile kryllar det av olika spökturer och den som fick vårt förtroende var slutligen Mercat Tours. Och liksom med Peter och Scotline Tours blev vi alla superdupernöjda. Vår guide, Marc, mötte upp vid en kyrka vid åttatiden en iskall och blåsig, folktom söndagskväll. I en timme trängdes vi ihop och hörde på historier från svunna tider. Under den andra timmen tog vi oss ner i de urgamla valven som finns långt under det Edinburgh man ser i dagsljus. Kanonintressant. Det hela toppades av med en värmande drink inne i ett av alla valv och Marc hade tid för lite frågor. Uppenbart var att folk verkligen trodde på "spöken". Någon påstod dessutom att hon känt ett isande vinddrag i nacken vid ett tillfälle. Föga anade väl den stackars rädda spanjorskan att det bara var lilla jag som blåste henne lite lätt i nacken. So much för spöken. Men spännande var det och definitivt på must do in Edinburgh-listan.
Överhuvudtaget lärde vi oss oerhört mycket under vår resa. Eller vad sägs om:
* Inver betyder mynning (Ness är en å – alltså Inverness)
* Det går en smal gruslagd vandringsled/cykelväg (West Highland Walkway) mellan Glasgow och ända upp i Higlands. Hmmm..
* Rob Roy var ingen skotsk Robin Hood annat än i Scotts tappning.
* Alla skottar hatar England men faktum är att de mesta fighter som varit i Skottland egentligen varit mer av inbördeskrigsart klaner emellan
* ”There are five whisky areas in Scotland: Lowland, Highland, Speyside, Islay and a very well kept Scottish secret that I will not tell you about” - enligt vår busschaufför Peter som verkligen vägrade säga mer trots förfrågningar från passagerarna.
* Aber betyder också mynning på det andra gamla språket (som i Aberdeen)
* När pundet närmare sig 10 blir det väldigt prisvärt att åka till de brittiska öarna.
* ”Please put a tiny drop of water in your whisky but if you put ice in it you will be shot” - Peter igen.
”Thank you very much for Hanky”
lördag 13 november 2010
Edinburgh – the basics
Att åka till Skottland verkar alla man pratar med antingen förespråka (de som varit där) eller önska se (de som inte varit där). Till den sistnämnda skaran har även jag hört men i november 2010 förflyttade jag mig från ”de som inte varit där” till ”de som varit där” och för att börja i slutet: Jag rekommenderar alla att åka till Skottland.
Hotell
Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.
Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!
Transport
Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.
Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.
Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.
Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.
Hotell
Vi valde att bo i den gamla delen av Edinburgh och ha hotellet som bas för hela vår vistelse. Hotellet vi valde var Barceló Hotel Carlton som ligger på North Bridge, strax söder om järnvägsstationen Weaverly Station. Närheten till Princess street och ”new town” gjorde att man enkelt kunde promenera till den värsta kommersen på några minuter – samtidigt som man hade historiska Royal Mile inom kastavstånd. Old town är klart lugnare ur trafikhänseende än new town varför i alla fall jag upplevde att det var enklare och mysigare att bara strosa omkring där på kvällarna. Service och faciliteter på hotellet kan jag heller inte klaga på. Frukosten ingick förvisso inte i vårt paket men det gick att köpa till för £6. Men mer om den i kommande inlägg om den skottska matkulturen.
Under vår layover i Oslo bodde vi på StoneCastle Inn med helpension. Servicen kontra priset var helt outstanding och bara minuter från centralstationen gjorde transfern enkel. Rekommenderas varmt!
Transport
Någon egentlig transport behövde vi aldrig när vi väl kommit på plats. Edinburgh är inte större än att man knallar runt de centrala delarna, kullarna, till fotbollsstadion, Edinburgh Castle, Holyrood och så vidare till och med en regnig dag (vilket som alla har hört inte sägs vara något ovanligt när det gäller det brittiska ö-väldet). Enda transporten som kändes nödvändig var taxi till och från flygplatsen. Den kostar mellan £15-20 och resan tar en knapp halvtimme. Annat var det att ta sig till från flygplatsen i Oslo. Shit-pommes-frites så otäckt dyrt vissa saker är i vårt västra grannland – men det är en annan historia.
Vårt val av flyg bestämdes egentligen av avgångstider vs. pris. Valet föll på ditvägen på SAS i kombination med BMI och byte på Heathrow. Spekulationer har på senare tiden förts om inte SAS bör säljas till tyska Lufthansa – något jag varit emot eftersom jag tycker SAS har stått för en nordisk kvalitet, service och säkerhet som tilltalat mig. Dock måste jag tyvärr konstatera att man likväl kan sälja SAS till tze Germans eftersom servicen numera är obefintlig, maten och kaffet svindyrt och säkerhetsmässigt tror jag säkert Lufthansa kan matcha det skandinaviska flygbolaget. Som om inte detta vore nog är SAS airmile-bonusprogram så tillkrånglat och omöjligt att man genast borde lägga ned det. Med sorg i hjärtat konstaterar jag att SAS sänkt sig till Ryan Air-nivå. Auf Wiedersehen liksom.
Tillbaka till Oslo flög vi med uppstickaren Norwegian som egentligen inte hymlat om att man spelar i samma liga som Ryan Air – vilket helt klart påverkar min dom över kaffepriset ombord. Att vi sedan råkade ha en fascisttyp till flygvärdinna som knappt tillät att man hade en dricka med sig då man satt vid en nödutgång. Tjena. Som om en halvliters Coca-Colaflaska skulle spela en avgörande roll om man störtade. Men men. Vi kom fram om än något sent och jag kan helt klart tänka mig flyga Norwegian igen.
Lyckas man alltså ta sig till Skottland på ett någorlunda behagligt sätt kan man med andra ord genast börja njuta av allt som erbjuds i såväl matväg, dryckesväg, kultur, historia och så vidare. Men som sagt - mer om detta i kommande inlägg.
torsdag 21 oktober 2010
Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker
I 36 dryga år har jag levt i villfarelsen att övning ger färdighet när det gäller praktiska göromål. Jag har naivt likt ett litet barn trott att små enkla, praktiska ting i vardagen lär man sig att hantera genom livet – det är del av bli en vuxen man. Jag kan ju inte säga att jag någonsin varit en fena på just dessa praktiska göromål men jag har sett det som brist på träning, lathet, okunskap etc. och på så sätt och vis hållit uppe hoppet om att även jag kan. Jag närde med andra ord en sorts romantisk dröm om att även jag en dag skulle kunna göra praktiska saker, berätta för andra att jag minsann bytt innertak, renoverat stugan, bytt kedja på cykeln eller liknande.
I ett försök att hitta min nisch där jag verkligen gett mig tusan på att lära mig började jag köpa verktyg och allehanda bra-att-ha-saker till min gamla cykel som utsetts till testobjekt. Att lära sig praktiska saker blev jag snart varse, var ingen billig historia.
Men det var kanske inte kostnaden i kronor och ören om som sved mest – det var prestigeförlusten, självförtroendetappet och ditt-jävla-pucko-känslan som infann sig den dag jag insåg att jag bara försökte lura mig själv (och kanske min omgivning) och rullade iväg cykeln till närmsta cykelreparatör. För faktum är att vad jag än försöker mig på när det gäller praktiska saker så funkar det inte. Det blir inte bra (nog). Det blir oftast inte något alls förutom än mer trasigt och det samma gäller egentligen mig. Plus att det rimligtvis inte är nyttigt att bli så arg som jag har en tendens att bli i dessa förtvivlade lägen där jag försöker visa vad jag går för.
Jag ska aldrig mer skruva på cykeln. Det finns folk som tar betalt för att göra jobbet – och jag har insett att det är värt det. Varenda krona. Jag ska aldrig mer inbilla mig att jag skulle behöva ha en sommarstuga för att träna lite praktiska saker som att måla, byta bräder eller vad man nu gör med sommarstugor. Glöm det. Jag ska bo i lägenhet. Jag ska ringa eller maila någon när något ska göras. Jag ska inte vara hemma när det görs. Jag ska på sin höjd byta däck på bilen och knyta mina egna skor.
Diskade nyss. Och man får väl glad för det lilla. Jag klarade i alla fall det utan några större incidenter.
Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker som sagt var.
I ett försök att hitta min nisch där jag verkligen gett mig tusan på att lära mig började jag köpa verktyg och allehanda bra-att-ha-saker till min gamla cykel som utsetts till testobjekt. Att lära sig praktiska saker blev jag snart varse, var ingen billig historia.
Men det var kanske inte kostnaden i kronor och ören om som sved mest – det var prestigeförlusten, självförtroendetappet och ditt-jävla-pucko-känslan som infann sig den dag jag insåg att jag bara försökte lura mig själv (och kanske min omgivning) och rullade iväg cykeln till närmsta cykelreparatör. För faktum är att vad jag än försöker mig på när det gäller praktiska saker så funkar det inte. Det blir inte bra (nog). Det blir oftast inte något alls förutom än mer trasigt och det samma gäller egentligen mig. Plus att det rimligtvis inte är nyttigt att bli så arg som jag har en tendens att bli i dessa förtvivlade lägen där jag försöker visa vad jag går för.
Jag ska aldrig mer skruva på cykeln. Det finns folk som tar betalt för att göra jobbet – och jag har insett att det är värt det. Varenda krona. Jag ska aldrig mer inbilla mig att jag skulle behöva ha en sommarstuga för att träna lite praktiska saker som att måla, byta bräder eller vad man nu gör med sommarstugor. Glöm det. Jag ska bo i lägenhet. Jag ska ringa eller maila någon när något ska göras. Jag ska inte vara hemma när det görs. Jag ska på sin höjd byta däck på bilen och knyta mina egna skor.
Diskade nyss. Och man får väl glad för det lilla. Jag klarade i alla fall det utan några större incidenter.
Ingen gång praktiker – Aldrig praktiker som sagt var.
fredag 15 oktober 2010
Nuläge 15delatmed10, 2LAX10
Hösten har gjort sitt inträde på scenen. Det är kallt på mornarna och löv i olika stadier av gulnande faller tätt på väg till jobbet. På väg hem börjar det så smått mörkna, vägbanorna är fuktiga och det råder ingen som helst tvekan om att vi står inför en mörkare och kallare tid. Rent symboliskt skulle man kunna skylla på Sverigedemokraterna men jag orkar inte bry mig om de fåntrattarna längre.
Det finns mycket man borde åtgärda i Sveriges långa land – säkert lika många saker som man kan vara stolt över. Men har man rätten att välfärdsgnälla om man i nästa andetag lutar sig tillbaka och inte gör något åt det? Mitt svar är ja.
Och just för dagen finns det två jobbsaker värda att kommentera. Det första rör sättet man får en ny jobbdator om den gamla gått sönder och saknar garanti. Att få en ny dator genom systemet sägs ta mellan 3-4 veckor. Här ser jag förbättringsmöjligheter. Faktum är att jag ser enorma besparingsmöjligheter för skattebetalarna. Saken är den att jag själv skulle kunna fixa en dator på en vecka – samtidigt som jag sköter mitt vanliga jobb. Jag skulle med andra ord kunna ge kommuninnevånarna 1% lägre skatt bara genom att göra datoranskaffningsjobbet tre gånger så snabbt och utan att krångla till det. Nu är det säkert så att det finns tusen skäl till att det måste ta så lång tid. Visst. Men jag tycker ändå frågan är berättigad: När har man skapat ett så krångligt och dyrt system att man upprätthåller det och försvarar det bara för sakens (prestigens?) skull?
Det andra är genusfrågan som man bestämt sig för att hamra in i huvudet på oss. Sara-Claes var fantastisk – kanske den bästa föreläsning jag någonsin varit på. Den var av den sort som man lämnar och känner att något har ändrats i ens person. Häftigt! Det borde ha räckt där. Men det har fortsatt och det blir bara sämre och värre. Som tur är sägs Sara-Claes vara på väg tillbaka och jag ser fram emot det. Kanske kan den inramningen ändå göra att man tycker det var en bra fortbildningsinsats om ett viktigt ämne.
I övrigt kan jag inte riktigt sluta störa mig på särskrivningar och saker som 2LAX10.
I övrigt (2) kan jag inte sluta lyssna på Carl Johan Vallgrens låt ”Drömsekvens kl. 03:42” – trots att jag egentligen inte gillar genren.
I övrigt (3) måste jag ha missförstått något. Efter vargjakten konstaterade man det inte fanns några tecken på inavel – vilket man påstått innan jakten. Och nu ska man plantera in nya vargar – ja just det – med hänvisning till problemet med inavel. Hur det än må vara så handlar det om exceptionell äta kakan-ha kakan kvar om att tillfredsställa två motsatta sidor samtidigt. Det är inte enkelt förståss men besluten borde läggas nära dem det angår, nära glesbygden som det berör.
Exit stage right
Det finns mycket man borde åtgärda i Sveriges långa land – säkert lika många saker som man kan vara stolt över. Men har man rätten att välfärdsgnälla om man i nästa andetag lutar sig tillbaka och inte gör något åt det? Mitt svar är ja.
Och just för dagen finns det två jobbsaker värda att kommentera. Det första rör sättet man får en ny jobbdator om den gamla gått sönder och saknar garanti. Att få en ny dator genom systemet sägs ta mellan 3-4 veckor. Här ser jag förbättringsmöjligheter. Faktum är att jag ser enorma besparingsmöjligheter för skattebetalarna. Saken är den att jag själv skulle kunna fixa en dator på en vecka – samtidigt som jag sköter mitt vanliga jobb. Jag skulle med andra ord kunna ge kommuninnevånarna 1% lägre skatt bara genom att göra datoranskaffningsjobbet tre gånger så snabbt och utan att krångla till det. Nu är det säkert så att det finns tusen skäl till att det måste ta så lång tid. Visst. Men jag tycker ändå frågan är berättigad: När har man skapat ett så krångligt och dyrt system att man upprätthåller det och försvarar det bara för sakens (prestigens?) skull?
Det andra är genusfrågan som man bestämt sig för att hamra in i huvudet på oss. Sara-Claes var fantastisk – kanske den bästa föreläsning jag någonsin varit på. Den var av den sort som man lämnar och känner att något har ändrats i ens person. Häftigt! Det borde ha räckt där. Men det har fortsatt och det blir bara sämre och värre. Som tur är sägs Sara-Claes vara på väg tillbaka och jag ser fram emot det. Kanske kan den inramningen ändå göra att man tycker det var en bra fortbildningsinsats om ett viktigt ämne.
I övrigt kan jag inte riktigt sluta störa mig på särskrivningar och saker som 2LAX10.
I övrigt (2) kan jag inte sluta lyssna på Carl Johan Vallgrens låt ”Drömsekvens kl. 03:42” – trots att jag egentligen inte gillar genren.
I övrigt (3) måste jag ha missförstått något. Efter vargjakten konstaterade man det inte fanns några tecken på inavel – vilket man påstått innan jakten. Och nu ska man plantera in nya vargar – ja just det – med hänvisning till problemet med inavel. Hur det än må vara så handlar det om exceptionell äta kakan-ha kakan kvar om att tillfredsställa två motsatta sidor samtidigt. Det är inte enkelt förståss men besluten borde läggas nära dem det angår, nära glesbygden som det berör.
Exit stage right
söndag 26 september 2010
#12 Så gick det i valet 2010
En valkamp som varit hur spännande och intressant som helst vändes över en natt till fullständig chock. Inte trodde jag att jag skulle påverkas så mycket som jag faktiskt gjort. Men jag togs på sängen. Ärligt talat hade jag nog inte förväntat mig att människor faktiskt skulle lägga sin röst på SD när det väl gällde. Trodde liksom inte det var riktigt så illa ställt. Tji fick jag.
Så hur ska man nu göra för att få ett stabilt styre i fyra år, ett styre som är trovärdigt, som inte bara blir en grå massa av kompromisser och som hanterar SD på ett sätt som gör att de inte växer sig ännu starkare? För det första anser jag att de måste respekteras. SDs representanter är demokratiskt valda och hur illa det än må se ut på pappret är de bara människor när de passerar i riksdagskorridorerna. Alltså bör samtliga, inklusive Lars Ohly, hälsa på dem, prata med dem och så vidare. Och det här tror jag är oerhört viktigt. Vidare bör man analysera vilka människor som röstade på SD och omgående omyndighetsförklara dem... Just kidding... Men man bör analysera vad det är som faktiskt gör att människor kan tänka sig att rösta på SD och göra något åt det grundläggande problemet – psykosocial hälsa, utbildningsnivå, jobb, rädslor eller vad det månde vara?
Demokrati föds på gatorna, runt lunchborden, över en kopp kaffe, i mötet med andra. Tanken är fri men tillsammans ska vi försöka forma något som vi alla kan vara med och leva i. Med ytterst få undantag vill ALLA politiker göra sitt absolut bästa för att Sverige ska bli ett bra land för alla att leva i. Jag beundrar dom som tar fighten, som engagerar sig och som verkligen står upp för vad de tror på. Dom har det sannerligen inte lätt alltid. Tänk så mycket skit Mona Sahlin får? Tänk så mycket hemskt som sägs om lokalpolitikernas intelligensnivå? Och om det nu är så illa att vilket mähä som helst kan jobba politiskt – varför är vi inte fler som är med och konkurrerar om platserna, fler som hjälper till, tycker till, gör vårt bästa?
Jag kan bara gå till mig själv. Svaret är enkelt. Jag vet inte hur man skulle göra. Och om jag nu visste det MEN fick en massa skit för att jag gjort mitt bästa så skulle mitt temperament se till att Lars Ohlys bröstpumpsförslag framstår som ett genialiskt, djupsinnigt, genomtänkt och välformulerat uttalande i jämförelse med vad som skulle kunna passera ut mellan mina läppar.
Åh andra sidan kanske det vore bra att rensa luften ibland. Blir det inte lite mer trovärdigt då? Dessutom kan man ju bli vänner igen - to kiss and make up liksom. Jag – en politiker? Ja – kanske det kanske.
Men hur gick det nu då? På riktigt alltså. Tja. Ungefär såhär:
Valresultat enligt www.val.se (100926). Val till Sveriges Riksdag 2010
Resultat enligt www.val.se – (Mitt antagande) – Differens
Vänsterpartiet: 5,6 – (5,8) - -0,2
Socialdemokraterna: 30,66 – (27,5) – 3,16
Miljöpartiet: 7,34 – (10,9) - -3,56
Centern: 6,56 – (6) – 0,56
Folkpartiet: 7,06 – (8) - -0,94
Moderaterna: 30,06 – (31,5) - -1,44
Kristdemokraterna: 5,6 – (5,2) – 0,4
Övriga: 7,13 – (5,1) – 2,03 (varav Sverigedemokraterna: 5,7 – (3,6) – 2,1)
Total felmarginal: 0,01
Sett till de båda blocken blir fördelningen:
Rödgröna: 43,6 – (44,2) - -0,6
Alliansen: 49,28 – (50,7) – -0,79
… och ja. Sverigedemokraterna kom in trots att jag uppenbarligen inte trott det skulle kunna ske i Sverige.
… och ja. Nina Larsson kom in i Sveriges Riksdag och kan nu måla om sitt hus i andra färger än bilder av sig själv. Antar att det ska bli rätt skönt - men vad vet jag? :-)
… och nej. Jag tröttnade uppenbarligen inte på henne...
… och ja/nej jag vet inte om jag föll för reklamen, för Niklas L's ord eller om jag moget baserade beslutet helt på egna analyser.
… och jag valde att göra en riskspridning och röstade på tre olika partier i de tre instanserna.
… och jag är fortfarande orolig för att Folkpartiets syn på framtidens skola är en grov förenkling av verkligheten.
… och ja. Lite roligt vore det allt att vara mer delaktig i politiken.
… och nej. Nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva mer.
… Punkt.
… Slut.
Läs också:
#1 Snart är det val - En introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
#10 Så tycker jag – eller – Om jag bestämde så skulle...
#11 Så går det i valet 2010
Så hur ska man nu göra för att få ett stabilt styre i fyra år, ett styre som är trovärdigt, som inte bara blir en grå massa av kompromisser och som hanterar SD på ett sätt som gör att de inte växer sig ännu starkare? För det första anser jag att de måste respekteras. SDs representanter är demokratiskt valda och hur illa det än må se ut på pappret är de bara människor när de passerar i riksdagskorridorerna. Alltså bör samtliga, inklusive Lars Ohly, hälsa på dem, prata med dem och så vidare. Och det här tror jag är oerhört viktigt. Vidare bör man analysera vilka människor som röstade på SD och omgående omyndighetsförklara dem... Just kidding... Men man bör analysera vad det är som faktiskt gör att människor kan tänka sig att rösta på SD och göra något åt det grundläggande problemet – psykosocial hälsa, utbildningsnivå, jobb, rädslor eller vad det månde vara?
Demokrati föds på gatorna, runt lunchborden, över en kopp kaffe, i mötet med andra. Tanken är fri men tillsammans ska vi försöka forma något som vi alla kan vara med och leva i. Med ytterst få undantag vill ALLA politiker göra sitt absolut bästa för att Sverige ska bli ett bra land för alla att leva i. Jag beundrar dom som tar fighten, som engagerar sig och som verkligen står upp för vad de tror på. Dom har det sannerligen inte lätt alltid. Tänk så mycket skit Mona Sahlin får? Tänk så mycket hemskt som sägs om lokalpolitikernas intelligensnivå? Och om det nu är så illa att vilket mähä som helst kan jobba politiskt – varför är vi inte fler som är med och konkurrerar om platserna, fler som hjälper till, tycker till, gör vårt bästa?
Jag kan bara gå till mig själv. Svaret är enkelt. Jag vet inte hur man skulle göra. Och om jag nu visste det MEN fick en massa skit för att jag gjort mitt bästa så skulle mitt temperament se till att Lars Ohlys bröstpumpsförslag framstår som ett genialiskt, djupsinnigt, genomtänkt och välformulerat uttalande i jämförelse med vad som skulle kunna passera ut mellan mina läppar.
Åh andra sidan kanske det vore bra att rensa luften ibland. Blir det inte lite mer trovärdigt då? Dessutom kan man ju bli vänner igen - to kiss and make up liksom. Jag – en politiker? Ja – kanske det kanske.
Men hur gick det nu då? På riktigt alltså. Tja. Ungefär såhär:
Valresultat enligt www.val.se (100926). Val till Sveriges Riksdag 2010
Resultat enligt www.val.se – (Mitt antagande) – Differens
Vänsterpartiet: 5,6 – (5,8) - -0,2
Socialdemokraterna: 30,66 – (27,5) – 3,16
Miljöpartiet: 7,34 – (10,9) - -3,56
Centern: 6,56 – (6) – 0,56
Folkpartiet: 7,06 – (8) - -0,94
Moderaterna: 30,06 – (31,5) - -1,44
Kristdemokraterna: 5,6 – (5,2) – 0,4
Övriga: 7,13 – (5,1) – 2,03 (varav Sverigedemokraterna: 5,7 – (3,6) – 2,1)
Total felmarginal: 0,01
Sett till de båda blocken blir fördelningen:
Rödgröna: 43,6 – (44,2) - -0,6
Alliansen: 49,28 – (50,7) – -0,79
… och ja. Sverigedemokraterna kom in trots att jag uppenbarligen inte trott det skulle kunna ske i Sverige.
… och ja. Nina Larsson kom in i Sveriges Riksdag och kan nu måla om sitt hus i andra färger än bilder av sig själv. Antar att det ska bli rätt skönt - men vad vet jag? :-)
… och nej. Jag tröttnade uppenbarligen inte på henne...
… och ja/nej jag vet inte om jag föll för reklamen, för Niklas L's ord eller om jag moget baserade beslutet helt på egna analyser.
… och jag valde att göra en riskspridning och röstade på tre olika partier i de tre instanserna.
… och jag är fortfarande orolig för att Folkpartiets syn på framtidens skola är en grov förenkling av verkligheten.
… och ja. Lite roligt vore det allt att vara mer delaktig i politiken.
… och nej. Nu har jag ingen aning om vad jag ska skriva mer.
… Punkt.
… Slut.
Läs också:
#1 Snart är det val - En introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
#10 Så tycker jag – eller – Om jag bestämde så skulle...
#11 Så går det i valet 2010
torsdag 16 september 2010
#11 Så går det i valet 2010
Såhär några dagar innan vi säkert vet valresultatet från det svenska riksdagsvalet 2010 tänkte jag ge mig på en liten fingervisning mot hur jag tror det kommer att gå.
Valresultat. Val till Sveriges Riksdag 2010
Vänsterpartiet: 5,8
Socialdemokraterna: 27,5
Miljöpartiet: 10,9
Centern: 6
Folkpartiet: 8
Moderaterna: 31,5
Kristdemokraterna: 5,2
Övriga: 5,1 (varav Sverigedemokraterna: 3,6%)
Sett till de båda blocken blir fördelningen:
Rödgröna: 44,2
Alliansen: 50,7
OM så blir fallet...
* … säger Sahlin omgående upp sig som ledare för Socialdemokraterna. Ett enormt förändringsarbete inleds som mynnar ut i de Nya Socialdemokraterna som tar sig an fighten med Alliansen inför valet 2014 med ny logga, nytt (eget) budskap och nya människor i frontlinjen.
* … förbjuds Östros att säga någonting negativt alls om han först inte lyckats säga fyra positiva saker. Resultatet av detta, som ni säkert förstår, blir att Östros förblir helt tyst...
* … ändrar Miljöpartiet sina stadgar och Team Eriksson/Wetterstrand får fortsatt förtroende. Att ta sig an detta ”hot” blir de Nya Socialdemokraternas svåraste uppgift (enligt principen ”the enemy within” så att säga).
* … händer som vanligt ingenting alls med varken Vänsterpartiet eller Lars Ohly – förutom att de inte får vara med i den ljusrödgröna Alliansen 2014. Ohly blir lite ilsk och pekar finger men utöver detta inget revolutionerande.
* … ger Jimmy Åkesson upp drömmen om ett invandringsfritt Sverige med honom själv som übersturmführer och ansöker om medborgarskap i - - - ja just det - - - Danmark så klart. Där är ju alla vita kristna invandrare välkomna, inte sant?
* … är det mesta sig likt på högerkanten.
* … börjar det snart växa fram önskemål om namnbyte och visst innehållsbyte hos KD. För att inte fullständigt ställa till någon förvirring behålls dock förkortningen KD – men man ersätter KristDemokraterna med KonservativDemokraterna.
* … går solen upp även den 20e september 2010 – oavsett hur besvikna och bekymrade en del kommer att känna sig. Det mesta blir sig ganska så likt inser man efter en stund.
Jag har under de senaste veckorna försökt förhålla mig någorlunda ytligt till de politiska frågorna. Detta av två anledningar. 1) Det blir mycket roligare då och 2) det blir greppbart på ett sätt som jag tror många (förutom de riktigt övertygade idealisterna/ideologerna) tilltalas av. Och frågan är ju också om inte detta är ett ganska sunt vardagspolitikintresse. Skulle man gå in på djupet skulle man snart drunkna, tappa intresset och fullständigt snöa in i ideologiska resonemang.
Så hur ska jag själv nu rösta? Har jag kommit fram till något? Jodå, det har jag men det har pendlat mycket (och frågan är om det helt och hållet pendlat klart än). Ta bara en sådan sak som Folkpartiets Nina Larsson som jag från början gillade. Hon kändes som en frisk fläkt. Ung och med ett leende som sprider glädje till till och med den allra buttraste gamla vänsterpartist man kan uppbåda. Nina Larsson är numer överallt. På torget. I skolan. På YouTube. På diverse tidningars bloggsidor. På egna internetsidor. Fine. Att synas är viktigt. Men nu finns Nina dessutom konstant i min Spotifyreklam – och det vette tusan om jag snart inte får nog. Men Folkpartiet har jobbat hårt må jag säga – eller vad sägs om erbjudande om två års gratis medlemskap. Va? Kan man säga nej till något dylikt? :-)
Vidare skulle jag mycket väl kunna tänka mig att lägga en röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet. Men här finns ett gigantiskt stort hinder i vägen: Jag kommer, vilket jag antar att alla som följt min blogg säkert förstått, aldrig lägga en röst på Sahlin/Östros. Inte en chans.
KD går också bort trots att de hämtat hem ett gigantiskt och avgrundsdjupt avstånd mellan mig och partiet den senaste tiden. Tacka Göran för det. Men hur det än är så kan jag aldrig rösta på ett parti som uttalat bygger på religion – oavsett vilka gamla fabler det är.
Kvarstår gör C, Fp och M.
Ovanstående på riksnivå. Kommunen är en helt annan sak. Egentligen anser jag att Karlstad under det röda styret spelat sina kort väl. Man har en tydlig framtidsvision och i många hänseenden skulle jag tro att Karlstad är en av de bästa kommuner man kan bo i. Vidare är naturligtvis manöverutrymmet för en kommun begränsat. Man får in det man får in i kassan och med givna medel måste man sköta diverse åtaganden – oavsett färg, smak och tycke.
Några saker har jag dock kunnat konstatera de senaste veckorna vad gäller kommunalvalet. I en debatt om skolan på torget under helgen stod S mot M. M representerades av en dam som var så bedrövligt dålig både på att debattera och på att säga något vettigt om skolan att M fullständigt gått bort kommunalt. KD går alltid bort liksom V. Av ren princip går troligen även S bort även här.
För fyra år sedan lät jag vargfrågan avgöra mitt val. I år verkar det bli förslaget om en bondemarknad/saluhall intill torget i Karlstad som lockar mig allra mest. Det är ett förslag jag gärna skulle se införlivat.
I landstingsvalet får det parti min röst som lovar göra sitt yttersta för att de sjukhus som funnits i Värmland också blir kvar där de är. Ett varv bland valstugorna får avgöra.
Och skulle jag mot förmodan ha fel i mina antaganden om valutgången återkommer jag om detta i min sista valspecial.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
#10 Så tycker jag – eller – Om jag bestämde så skulle...
Valresultat. Val till Sveriges Riksdag 2010
Vänsterpartiet: 5,8
Socialdemokraterna: 27,5
Miljöpartiet: 10,9
Centern: 6
Folkpartiet: 8
Moderaterna: 31,5
Kristdemokraterna: 5,2
Övriga: 5,1 (varav Sverigedemokraterna: 3,6%)
Sett till de båda blocken blir fördelningen:
Rödgröna: 44,2
Alliansen: 50,7
OM så blir fallet...
* … säger Sahlin omgående upp sig som ledare för Socialdemokraterna. Ett enormt förändringsarbete inleds som mynnar ut i de Nya Socialdemokraterna som tar sig an fighten med Alliansen inför valet 2014 med ny logga, nytt (eget) budskap och nya människor i frontlinjen.
* … förbjuds Östros att säga någonting negativt alls om han först inte lyckats säga fyra positiva saker. Resultatet av detta, som ni säkert förstår, blir att Östros förblir helt tyst...
* … ändrar Miljöpartiet sina stadgar och Team Eriksson/Wetterstrand får fortsatt förtroende. Att ta sig an detta ”hot” blir de Nya Socialdemokraternas svåraste uppgift (enligt principen ”the enemy within” så att säga).
* … händer som vanligt ingenting alls med varken Vänsterpartiet eller Lars Ohly – förutom att de inte får vara med i den ljusrödgröna Alliansen 2014. Ohly blir lite ilsk och pekar finger men utöver detta inget revolutionerande.
* … ger Jimmy Åkesson upp drömmen om ett invandringsfritt Sverige med honom själv som übersturmführer och ansöker om medborgarskap i - - - ja just det - - - Danmark så klart. Där är ju alla vita kristna invandrare välkomna, inte sant?
* … är det mesta sig likt på högerkanten.
* … börjar det snart växa fram önskemål om namnbyte och visst innehållsbyte hos KD. För att inte fullständigt ställa till någon förvirring behålls dock förkortningen KD – men man ersätter KristDemokraterna med KonservativDemokraterna.
* … går solen upp även den 20e september 2010 – oavsett hur besvikna och bekymrade en del kommer att känna sig. Det mesta blir sig ganska så likt inser man efter en stund.
Jag har under de senaste veckorna försökt förhålla mig någorlunda ytligt till de politiska frågorna. Detta av två anledningar. 1) Det blir mycket roligare då och 2) det blir greppbart på ett sätt som jag tror många (förutom de riktigt övertygade idealisterna/ideologerna) tilltalas av. Och frågan är ju också om inte detta är ett ganska sunt vardagspolitikintresse. Skulle man gå in på djupet skulle man snart drunkna, tappa intresset och fullständigt snöa in i ideologiska resonemang.
Så hur ska jag själv nu rösta? Har jag kommit fram till något? Jodå, det har jag men det har pendlat mycket (och frågan är om det helt och hållet pendlat klart än). Ta bara en sådan sak som Folkpartiets Nina Larsson som jag från början gillade. Hon kändes som en frisk fläkt. Ung och med ett leende som sprider glädje till till och med den allra buttraste gamla vänsterpartist man kan uppbåda. Nina Larsson är numer överallt. På torget. I skolan. På YouTube. På diverse tidningars bloggsidor. På egna internetsidor. Fine. Att synas är viktigt. Men nu finns Nina dessutom konstant i min Spotifyreklam – och det vette tusan om jag snart inte får nog. Men Folkpartiet har jobbat hårt må jag säga – eller vad sägs om erbjudande om två års gratis medlemskap. Va? Kan man säga nej till något dylikt? :-)
Vidare skulle jag mycket väl kunna tänka mig att lägga en röst på Miljöpartiet i riksdagsvalet. Men här finns ett gigantiskt stort hinder i vägen: Jag kommer, vilket jag antar att alla som följt min blogg säkert förstått, aldrig lägga en röst på Sahlin/Östros. Inte en chans.
KD går också bort trots att de hämtat hem ett gigantiskt och avgrundsdjupt avstånd mellan mig och partiet den senaste tiden. Tacka Göran för det. Men hur det än är så kan jag aldrig rösta på ett parti som uttalat bygger på religion – oavsett vilka gamla fabler det är.
Kvarstår gör C, Fp och M.
Ovanstående på riksnivå. Kommunen är en helt annan sak. Egentligen anser jag att Karlstad under det röda styret spelat sina kort väl. Man har en tydlig framtidsvision och i många hänseenden skulle jag tro att Karlstad är en av de bästa kommuner man kan bo i. Vidare är naturligtvis manöverutrymmet för en kommun begränsat. Man får in det man får in i kassan och med givna medel måste man sköta diverse åtaganden – oavsett färg, smak och tycke.
Några saker har jag dock kunnat konstatera de senaste veckorna vad gäller kommunalvalet. I en debatt om skolan på torget under helgen stod S mot M. M representerades av en dam som var så bedrövligt dålig både på att debattera och på att säga något vettigt om skolan att M fullständigt gått bort kommunalt. KD går alltid bort liksom V. Av ren princip går troligen även S bort även här.
För fyra år sedan lät jag vargfrågan avgöra mitt val. I år verkar det bli förslaget om en bondemarknad/saluhall intill torget i Karlstad som lockar mig allra mest. Det är ett förslag jag gärna skulle se införlivat.
I landstingsvalet får det parti min röst som lovar göra sitt yttersta för att de sjukhus som funnits i Värmland också blir kvar där de är. Ett varv bland valstugorna får avgöra.
Och skulle jag mot förmodan ha fel i mina antaganden om valutgången återkommer jag om detta i min sista valspecial.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
#10 Så tycker jag – eller – Om jag bestämde så skulle...
söndag 12 september 2010
#10 Så tycker jag – eller – Om jag bestämde så skulle…
… Försäkringskassan få glasklara regler att förhålla sig till – regler som ”vanligt” folk kan förstå sig på. Är man sjuk ska man självklart få all hjälp som finns både ekonomiskt och vårdmässigt utan att strida sig blodig mot myndigheter. Är man bara lat och mest bara tycker synd om sig så ska man inte ha ett öre.
… det kosta minst dubbelt så mycket att tanka bensin/diesel som andra alternativ typ etanol, gas osv.
… kungahuset, hur gulligt och festligt bröllopet än var, sakteliga fasas ut och läggas ner. Alternativt återinförs obligatorisk krona, långa släp, lejon och allt annat som förknippas med ett riktigt sagoslott fullt av kungligheter. Ska det vara en turistmagnet så ska det.
… samtliga fartkameror som enbart står utställda för att ta fast bilister tas bort och istället placeras vid korsningar, skolor och liknande. PLUS att det måste placeras ut fartskyltar 30 meter före varje enskild kamera. Kostnaden för detta betalas naturligtvis av den myndighet som ansvarar för kameran.
… skulle Arbetsförmedlingen förvandlas från den a-kassepolis och kontrollmyndighet den är idag till att bli en myndighet som gör sitt absolut yttersta för att ragga jobb och placera lämpliga personer på dessa jobb.
… prisuppgifter tydligt framgå och vara jämförbara med varandra (på producenternas ansvar). Angivna priser inkluderar allt man kan anta ska ingå (till exempel toabesök på atlantflygningar, bagage på flygningar rent allmänt osv).
… svenskundervisningen för invandrare (rik som fattig) som ska bli medborgare vara obligatorisk och åtföljas av en typ av nationellt prov där man kräver vissa grundkunskaper (som verkligen ska vara superbasic) i språket, historien, kulturen osv.
… jag jobba för att begreppet ”arbetstid” starkt utvecklades och omformulerades till bland annat ”arbetskvalitet”. En arbetsgivare borde ange vad som ska göras och vilken kvalitet som krävs. Om arbetstagaren går med på uppdraget spelar inte längre ”arbetstid” någon roll så länge det överenskomna uppnås eller överstigs inom angiven tid.
… inte en endaste watt energi komma från kol, olja eller gamla öststatskärnkraftsverk. Hellre då från nya, moderna, svenska kärnkraftverk. Vattenfall skulle få en mer idealistisk styrning än dagens überkommersiella.
…jag öppna gränsen fullständigt för alla som kommer hit för att jobba, betala skatt, följa våra lagar och regler och göra så gott de kan för att lära sig svenska språket.
… skulle företag som kortsiktigt flyttar sin produktion utanför EU få betala en extraskatt på minst 25% för att få tillgång till den europeiska marknaden.
… Euron införas så snart det är möjligt.
… skolans religionsämne tas bort och till viss del uppgå i historieämnet. Istället införs ämnet ”Värdegrund”.
… det snart inte finnas någon vargstam i Värmland om den inte väljer att återkomma hit på egen hand (iförd skottsäker väst).
… Kiruna förlora ett antal arbetstillfällen i och med att Radiotjänst rituellt eldas upp och muras in djupt inne i någon på värden tömd gruvgång tillsammans med annat gammalt nazi/stasi-relaterat skit. Kostnaden för SVT och SR hamnar istället inbakat i skattsedeln.
… militären få användas även vid nationella insatser där polismyndigheten bedömer det som behjälpligt.
… rökning vara förbjudet på samtliga offentliga platser i landet som en del i ledet att inom en tioårsperiod (och i enlighet med hela EU) ta bort all användning av nikotin.
… det bli mycket dyrt att köra gods på vägarna där det går att använda järnväg/båt. Självklart skulle satsningar på järnväg och båttrafik ligga högt på agendan.
… konsumentskyddet stärkas ytterligare.
… skulle jag göra allt för att se till att den politiska makten alltid är starkare än den spekulativa makten som hela tiden tenderar att skapa finansiella kriser lite här och var i världen. Den typen av spekulationer som försiggått skulle bli ett minne blott.
Irrelevant måhända med tanke på att jag inte tillhör något som helst parti och heller inte kommer att få en endaste liten röst i valet 2010.
Ogenomtänkt måhända med tanke på att politik på hög nivå är betydligt mer komplext och svårt än vad man kanske tänker på när man kommenterar någon politiker/något politiskt.
Vidare kan man ju undra om något parti skulle vilja ha mig?
Mest intressant för personlig del dock: VAD I HELA FRIDEN SKA JAG RÖSTA PÅ OM EXAKT EN VECKA?
Nästa gång – den nästa sista artikeln - ”Så kommer det att gå i valet 2010”
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
… det kosta minst dubbelt så mycket att tanka bensin/diesel som andra alternativ typ etanol, gas osv.
… kungahuset, hur gulligt och festligt bröllopet än var, sakteliga fasas ut och läggas ner. Alternativt återinförs obligatorisk krona, långa släp, lejon och allt annat som förknippas med ett riktigt sagoslott fullt av kungligheter. Ska det vara en turistmagnet så ska det.
… samtliga fartkameror som enbart står utställda för att ta fast bilister tas bort och istället placeras vid korsningar, skolor och liknande. PLUS att det måste placeras ut fartskyltar 30 meter före varje enskild kamera. Kostnaden för detta betalas naturligtvis av den myndighet som ansvarar för kameran.
… skulle Arbetsförmedlingen förvandlas från den a-kassepolis och kontrollmyndighet den är idag till att bli en myndighet som gör sitt absolut yttersta för att ragga jobb och placera lämpliga personer på dessa jobb.
… prisuppgifter tydligt framgå och vara jämförbara med varandra (på producenternas ansvar). Angivna priser inkluderar allt man kan anta ska ingå (till exempel toabesök på atlantflygningar, bagage på flygningar rent allmänt osv).
… svenskundervisningen för invandrare (rik som fattig) som ska bli medborgare vara obligatorisk och åtföljas av en typ av nationellt prov där man kräver vissa grundkunskaper (som verkligen ska vara superbasic) i språket, historien, kulturen osv.
… jag jobba för att begreppet ”arbetstid” starkt utvecklades och omformulerades till bland annat ”arbetskvalitet”. En arbetsgivare borde ange vad som ska göras och vilken kvalitet som krävs. Om arbetstagaren går med på uppdraget spelar inte längre ”arbetstid” någon roll så länge det överenskomna uppnås eller överstigs inom angiven tid.
… inte en endaste watt energi komma från kol, olja eller gamla öststatskärnkraftsverk. Hellre då från nya, moderna, svenska kärnkraftverk. Vattenfall skulle få en mer idealistisk styrning än dagens überkommersiella.
…jag öppna gränsen fullständigt för alla som kommer hit för att jobba, betala skatt, följa våra lagar och regler och göra så gott de kan för att lära sig svenska språket.
… skulle företag som kortsiktigt flyttar sin produktion utanför EU få betala en extraskatt på minst 25% för att få tillgång till den europeiska marknaden.
… Euron införas så snart det är möjligt.
… skolans religionsämne tas bort och till viss del uppgå i historieämnet. Istället införs ämnet ”Värdegrund”.
… det snart inte finnas någon vargstam i Värmland om den inte väljer att återkomma hit på egen hand (iförd skottsäker väst).
… Kiruna förlora ett antal arbetstillfällen i och med att Radiotjänst rituellt eldas upp och muras in djupt inne i någon på värden tömd gruvgång tillsammans med annat gammalt nazi/stasi-relaterat skit. Kostnaden för SVT och SR hamnar istället inbakat i skattsedeln.
… militären få användas även vid nationella insatser där polismyndigheten bedömer det som behjälpligt.
… rökning vara förbjudet på samtliga offentliga platser i landet som en del i ledet att inom en tioårsperiod (och i enlighet med hela EU) ta bort all användning av nikotin.
… det bli mycket dyrt att köra gods på vägarna där det går att använda järnväg/båt. Självklart skulle satsningar på järnväg och båttrafik ligga högt på agendan.
… konsumentskyddet stärkas ytterligare.
… skulle jag göra allt för att se till att den politiska makten alltid är starkare än den spekulativa makten som hela tiden tenderar att skapa finansiella kriser lite här och var i världen. Den typen av spekulationer som försiggått skulle bli ett minne blott.
Irrelevant måhända med tanke på att jag inte tillhör något som helst parti och heller inte kommer att få en endaste liten röst i valet 2010.
Ogenomtänkt måhända med tanke på att politik på hög nivå är betydligt mer komplext och svårt än vad man kanske tänker på när man kommenterar någon politiker/något politiskt.
Vidare kan man ju undra om något parti skulle vilja ha mig?
Mest intressant för personlig del dock: VAD I HELA FRIDEN SKA JAG RÖSTA PÅ OM EXAKT EN VECKA?
Nästa gång – den nästa sista artikeln - ”Så kommer det att gå i valet 2010”
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
onsdag 8 september 2010
#9 Partier det pratas om men som ännu inte är med och leker
En snabb titt på officiell valstatistik visar snabbt att det finns en hel del människor som faktiskt väljer att rösta på annat än de etablerade riksdagspartierna. Jag ska inte gå in på det djupare här men rekommenderar ändå en titt då valstatistiken visas per valkrets och man kan därför dra både den ena än den andra slutsatsen. Intressant hur som helst.
De stora utanförpartierna som det pratas om i försnacken inför 2010-års val är naturligtvis Gudrun Schymans och en av gubbarna i ABBA vem-av-dem-det-nu-vars baby FI, Piratpartiet och Sverigedemokraterna.
FI förstår jag mig inte på alls – och kritiserar jag partiet är jag en easy target eftersom jag ju är ”the enemy”. En vit, blåögd, i runda slängar medelålders man med ett fast jobb. Jag är en av dem som jag vill minnas Gudrun Schyman jämförde med en Taliban. Man alltså. Ni vet – vi är alla våldtäktsMÄN. Skyldiga på samma sätt som kyrkan en gång försökt marknadsföra kvinnan så som skyldig till allt ont sedan debaclet i Edens lustgård. Same same different package. Men som sagt var - FI kommer aldrig in i riksdagen och jag tänker inte säga så mycket mer om eländet än att konstatera att världen är mer komplex än att den låter sig definieras utifrån att alla män (eller kvinnor för den delen) är onda.
Piratpartiet så. Det här är en intressant liten grupp. Egentligen symboliserar de ett framtida Sverige där sakfrågor blir viktigare än partiprogram. Med andra ord ytterligare en förstärkning av personvalets betydelse. Ta en karismatisk ledare, en aktuellt fråga som upprör, lite marknadsföring i moderna medier och vips så har du en kraft att räkna med. Det här kommer vi att se mer av.
Det är en enda fråga som driver det här partiet: Anti-IPRED. Att man sedan försökt vidga begreppen till att innehålla personlig integritet i mer allmän betydelse är bara en politisk habrovink för att inte allt för lätt bli nedskjutna från den politiska himlen.
Nu vet jag alldeles för lite om IPRED före och efter införandet för att egentligen ens tycka till om Piratpartiet. Men min KÄNSLA (och det är den som allt fler kommer att rösta med) var (och är fortfarande) att regeringen vek sig för starka amerikanska intressen i form av stora mediebolag. Det är fel! Och bara det berättigar Piratpartiet. Visserligen kan de säkert locka en del unga väljare – men att komma in i riksdagen gör de absolut inte.
Sverigedemokraterna. Uppkommet ur diverse små organisationer med klart dunkelt och obehagligt förflutet. En av dem – BSS - var en populär ”tag” när jag gick i grundskolan. Bevara Sverige Svenskt kändes lite coolt – för jag menar – vad fan ska vi med invandrare till? Vi hade aldrig sett en – och klarat oss utan sådana så varför ändra på det konceptet? Det var kanske inte mer genomtänkt än så när man var 14 år och som tur är växer man upp och blir, förhoppningsvis, klokare och mer erfaren med tiden. Klok och erfaren nog för att idag kunna konstatera, utan minsta tvivel dessutom, att Sverigedemokraterna inte fyller någon som helst funktion alls i svensk politik.
Sverigedemokraternas stora trumf på hand är deras karismatiske partiledare Jimmy Åkesson. Det är bara att titta på honom. Jimmy Åkesson har rätt ålder, verkar påläst, drar sig inte för att ta fighten, mediasmart och rent allmänt duktig och lätt att gilla. Utan Jimmy hade inte Sverigedemokraterna ens funnits med i försnacket (liksom FI i förhållande till Gudrun).
I korta drag tycker jag följande om Sverigedemokraternas politik:
* Konservativa så det blir på gränsen till svartvitt i Tvn när de är med.
* Driver linjen Sverige ut ur EU (vilket jag antar är ett måste om man ska kunna BSS även i smyg). Detta är inte ett krav Sverigedemokraterna är ensamma om att driva men jag gillar inte idén oavsett vilken sida den kommer från.
* Allting är invandringens fel. Ja om det ändå vore så enkelt. Då hade till exempel (om nu Hitler vunnit kriget) Tyskland varit en ständigt blomstrande stat utan problem. Inte sant? Men det förstår ju de allra flesta att det inte hänger på just invandringen eller ens ”de annorlunda”.
* Svensk integrationspolitik fungerar inte. Det håller jag med om – men jag tror inte SD är det parti som står för ”den slutgiltiga” lösningen på det problemet.
* Islamiseringen måste stoppas. För det första tycker jag det vore fint med lite minareter här och var i Sverige. (Håller du inte med? Föredrar du de gigantiska betongklumparna till hyreshus vi har? I don't) För det andra så ska INGEN religion i Sverige ha någon som helst makt varken i skola, samhälle eller någon annan stans. Och någon egentlig religionisering ser jag inte framför mig varför en sådan fråga är ganska så passé. För 400 år sedan kanske – men i nutid? Njae. Knappast va?
Sverigedemokraterna lockar de rädda och de okunniga människorna. De som är rädda för den stora, farliga jätten som bor i sin håla i Bryssel. De som är lyckligt ovetande om vilket enormt behov Sverige har av invandring i alla dess former. Sorry – alla som tänkt sig rösta på Sverigedemokraterna (ni må tycka vad ni vill) men jag tycker ni är farligt okunniga och vilseledda och jag önskar att vi hade ett samhälle där ni, liksom de allra allra flesta av oss redan gör, kunde känna er relativt trygga.
Har jag fel? Kolla in informationsmaterialet SD skickat ut inför valet. Samtliga uttalanden som görs i det utskicket bygger på en enda sak – att tala till min rädsla – en rädsla som inte grundar sig i något som de facto är något att vara exceptionellt rädd för. Detta förstår de allra flesta, men allt för många verkar tragiskt nog inte tänka efter nog mycket på egen hand.
Jag kanske är orättvis mot SD – men jag förstår bara inte. Kanske är det jag som är den korkade?
Men jag ska avslutningsvis ge Sverigedemokraterna credit för en endaste sak – och det är att man belyser ett problem inom svensk politik där politiker blivit alldeles för fega för att ta obekväma beslut och diskussioner. Politiker i de etablerade partierna hävdar hela tiden att man visst vågar säga de obekväma sanningarna – men i så fall gör man det inte på ett sätt som folk i allmänhet tar till sig. Om så vore fallet skulle nämligen inte SD finnas med i snacket.
Följande youtubeklipp är naturligtvis oerhört överdrivet. Men samtidigt - ingen rök utan eld. Och lite roligt är det allt.
Lokala partier. Självklart finns också en hel massa lokala partier som försöker samla sig mot makten och göra det de anser vara bäst för sitt område, sin region, sitt särintresse. Detta är i grunden något gott eftersom det betyder att demokratin är nära folket. Man får vara med och bestämma och den känslan är oerhört viktig i en demokrati.
Innan upploppsrakan kommer i nästa del "Utopin" att presenteras...
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
De stora utanförpartierna som det pratas om i försnacken inför 2010-års val är naturligtvis Gudrun Schymans och en av gubbarna i ABBA vem-av-dem-det-nu-vars baby FI, Piratpartiet och Sverigedemokraterna.
FI förstår jag mig inte på alls – och kritiserar jag partiet är jag en easy target eftersom jag ju är ”the enemy”. En vit, blåögd, i runda slängar medelålders man med ett fast jobb. Jag är en av dem som jag vill minnas Gudrun Schyman jämförde med en Taliban. Man alltså. Ni vet – vi är alla våldtäktsMÄN. Skyldiga på samma sätt som kyrkan en gång försökt marknadsföra kvinnan så som skyldig till allt ont sedan debaclet i Edens lustgård. Same same different package. Men som sagt var - FI kommer aldrig in i riksdagen och jag tänker inte säga så mycket mer om eländet än att konstatera att världen är mer komplex än att den låter sig definieras utifrån att alla män (eller kvinnor för den delen) är onda.
Piratpartiet så. Det här är en intressant liten grupp. Egentligen symboliserar de ett framtida Sverige där sakfrågor blir viktigare än partiprogram. Med andra ord ytterligare en förstärkning av personvalets betydelse. Ta en karismatisk ledare, en aktuellt fråga som upprör, lite marknadsföring i moderna medier och vips så har du en kraft att räkna med. Det här kommer vi att se mer av.
Det är en enda fråga som driver det här partiet: Anti-IPRED. Att man sedan försökt vidga begreppen till att innehålla personlig integritet i mer allmän betydelse är bara en politisk habrovink för att inte allt för lätt bli nedskjutna från den politiska himlen.
Nu vet jag alldeles för lite om IPRED före och efter införandet för att egentligen ens tycka till om Piratpartiet. Men min KÄNSLA (och det är den som allt fler kommer att rösta med) var (och är fortfarande) att regeringen vek sig för starka amerikanska intressen i form av stora mediebolag. Det är fel! Och bara det berättigar Piratpartiet. Visserligen kan de säkert locka en del unga väljare – men att komma in i riksdagen gör de absolut inte.
Sverigedemokraterna. Uppkommet ur diverse små organisationer med klart dunkelt och obehagligt förflutet. En av dem – BSS - var en populär ”tag” när jag gick i grundskolan. Bevara Sverige Svenskt kändes lite coolt – för jag menar – vad fan ska vi med invandrare till? Vi hade aldrig sett en – och klarat oss utan sådana så varför ändra på det konceptet? Det var kanske inte mer genomtänkt än så när man var 14 år och som tur är växer man upp och blir, förhoppningsvis, klokare och mer erfaren med tiden. Klok och erfaren nog för att idag kunna konstatera, utan minsta tvivel dessutom, att Sverigedemokraterna inte fyller någon som helst funktion alls i svensk politik.
Sverigedemokraternas stora trumf på hand är deras karismatiske partiledare Jimmy Åkesson. Det är bara att titta på honom. Jimmy Åkesson har rätt ålder, verkar påläst, drar sig inte för att ta fighten, mediasmart och rent allmänt duktig och lätt att gilla. Utan Jimmy hade inte Sverigedemokraterna ens funnits med i försnacket (liksom FI i förhållande till Gudrun).
I korta drag tycker jag följande om Sverigedemokraternas politik:
* Konservativa så det blir på gränsen till svartvitt i Tvn när de är med.
* Driver linjen Sverige ut ur EU (vilket jag antar är ett måste om man ska kunna BSS även i smyg). Detta är inte ett krav Sverigedemokraterna är ensamma om att driva men jag gillar inte idén oavsett vilken sida den kommer från.
* Allting är invandringens fel. Ja om det ändå vore så enkelt. Då hade till exempel (om nu Hitler vunnit kriget) Tyskland varit en ständigt blomstrande stat utan problem. Inte sant? Men det förstår ju de allra flesta att det inte hänger på just invandringen eller ens ”de annorlunda”.
* Svensk integrationspolitik fungerar inte. Det håller jag med om – men jag tror inte SD är det parti som står för ”den slutgiltiga” lösningen på det problemet.
* Islamiseringen måste stoppas. För det första tycker jag det vore fint med lite minareter här och var i Sverige. (Håller du inte med? Föredrar du de gigantiska betongklumparna till hyreshus vi har? I don't) För det andra så ska INGEN religion i Sverige ha någon som helst makt varken i skola, samhälle eller någon annan stans. Och någon egentlig religionisering ser jag inte framför mig varför en sådan fråga är ganska så passé. För 400 år sedan kanske – men i nutid? Njae. Knappast va?
Sverigedemokraterna lockar de rädda och de okunniga människorna. De som är rädda för den stora, farliga jätten som bor i sin håla i Bryssel. De som är lyckligt ovetande om vilket enormt behov Sverige har av invandring i alla dess former. Sorry – alla som tänkt sig rösta på Sverigedemokraterna (ni må tycka vad ni vill) men jag tycker ni är farligt okunniga och vilseledda och jag önskar att vi hade ett samhälle där ni, liksom de allra allra flesta av oss redan gör, kunde känna er relativt trygga.
Har jag fel? Kolla in informationsmaterialet SD skickat ut inför valet. Samtliga uttalanden som görs i det utskicket bygger på en enda sak – att tala till min rädsla – en rädsla som inte grundar sig i något som de facto är något att vara exceptionellt rädd för. Detta förstår de allra flesta, men allt för många verkar tragiskt nog inte tänka efter nog mycket på egen hand.
Jag kanske är orättvis mot SD – men jag förstår bara inte. Kanske är det jag som är den korkade?
Men jag ska avslutningsvis ge Sverigedemokraterna credit för en endaste sak – och det är att man belyser ett problem inom svensk politik där politiker blivit alldeles för fega för att ta obekväma beslut och diskussioner. Politiker i de etablerade partierna hävdar hela tiden att man visst vågar säga de obekväma sanningarna – men i så fall gör man det inte på ett sätt som folk i allmänhet tar till sig. Om så vore fallet skulle nämligen inte SD finnas med i snacket.
Följande youtubeklipp är naturligtvis oerhört överdrivet. Men samtidigt - ingen rök utan eld. Och lite roligt är det allt.
Lokala partier. Självklart finns också en hel massa lokala partier som försöker samla sig mot makten och göra det de anser vara bäst för sitt område, sin region, sitt särintresse. Detta är i grunden något gott eftersom det betyder att demokratin är nära folket. Man får vara med och bestämma och den känslan är oerhört viktig i en demokrati.
Innan upploppsrakan kommer i nästa del "Utopin" att presenteras...
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
#8 Centern
söndag 5 september 2010
#8 Centern
Sist och kanske också minst – Centern.
Vad är det med Maude som jag missat? Så många verkar ha en åsikt om henne och jag har inte riktigt förstått vad detta grundar sig på. Diskuterar man Centern, eller politik i allmänhet, dröjer det ofta inte länge innan Maude kommer på tal. Näbbgädda – är väl det mest förekommande jag hört de senaste åren och i vissa lägen, när någon vill ta i lite extra: jag mår illa bara jag ser henne. Vad gör hon och vilka knappar trycker hon på för att dra på sig utlåtanden som i elakhet enbart matchas av de man hör om Mona Sahlin? Som sagt var – jag har uppenbarligen missat något här eftersom jag inte kan säga varken bu eller bä om Maude. Hon är med och styr och ställer och jag antar att hon gör ett hyfsat jobb. Jag störs inte av varken röstläge eller utseende och – vilket är den stora Centerförändringen – jag störs oftast heller inte av hennes budskap.
Annat var det förr då Centern centralt hade mer av Miljöpartiets roll. Det fanns en tydlig hardcore miljöprofil och man lockade till och med till sig en hel del extremister. Som exempel Olof Johansson som var en av de första politiker jag tyckte riktigt illa om. Ja annat var det sannerligen förr då nämnde Johansson var beredd att ta Centern över knappt ännu stelnade lik för att få igenom krav på kärnkraftsavstängning. På sätt och vis förstår jag att detta ändå var en nyttig injektion för högersidan i svensk politik och många inom Centern måste känna sig ganska vilsna idag då Centern slutat skälla som en stor ilsken hund och istället liknar något litet, irriterande och gläfsigt som Paris Hilton skulle kunna bära i sin handväska. Men jag är nog inte rätt person att klaga över detta eftersom jag anser att kärnkraften ska byggas ut plus att Centern plockar stora poäng av mig genom att stå för en sund rovdjurspolitik.
Liksom många andra småpartier tror jag Centerns dagar i rikspolitiken är räknade. Det kommer mer och mer bli två block där gränsen går mellan blocken och inte mellan de olika partierna. Jag antar att Centern är det parti på högersidan som fått göra störst förändringar i självaste ideologin för att få vara med i Alliansen (ja den högra alltså). Inte helt olikt den framtid Vänsterpartiet står inför ihop med Mona, Peter och Maria (i den vänstra alliansen). Så vad händer i framtiden för den här typen av partier? Kanske har Centern nått något sorts rock bottom – sämre än 4,1 % kanske det aldrig blir eller?
Annat är det på lokalnivå där jag tror Centerns styrka och framtid ligger. På många platser i Sverige har jag känslan av att Centern är det parti som lokalt är det parti som har fötterna stadigt och stabilt i den lokala myllan. Där är Centern ett parti som värnar det lokala och verkligen försöker se till att hela Sverige lever – något som ur demokratisynpunkt är oerhört viktigt. Faktum är att jag känner till kommuner där just Centern kanske är det enda parti som lyckats uppehålla någon form av sunt förnuft samt att hålla ett någorlunda högt intelligenskvotssnitt på sina kommunvallistor. Detta hoppas jag får genomslag den 19 september då det (förhoppningsvis) visar sig finnas gränser för hur illa det annars kan bli.
I nästa avsnitt – partierna som gör allt de kan för att ta Centern och de andra småpartiernas plats i riksdagen.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
Vad är det med Maude som jag missat? Så många verkar ha en åsikt om henne och jag har inte riktigt förstått vad detta grundar sig på. Diskuterar man Centern, eller politik i allmänhet, dröjer det ofta inte länge innan Maude kommer på tal. Näbbgädda – är väl det mest förekommande jag hört de senaste åren och i vissa lägen, när någon vill ta i lite extra: jag mår illa bara jag ser henne. Vad gör hon och vilka knappar trycker hon på för att dra på sig utlåtanden som i elakhet enbart matchas av de man hör om Mona Sahlin? Som sagt var – jag har uppenbarligen missat något här eftersom jag inte kan säga varken bu eller bä om Maude. Hon är med och styr och ställer och jag antar att hon gör ett hyfsat jobb. Jag störs inte av varken röstläge eller utseende och – vilket är den stora Centerförändringen – jag störs oftast heller inte av hennes budskap.
Annat var det förr då Centern centralt hade mer av Miljöpartiets roll. Det fanns en tydlig hardcore miljöprofil och man lockade till och med till sig en hel del extremister. Som exempel Olof Johansson som var en av de första politiker jag tyckte riktigt illa om. Ja annat var det sannerligen förr då nämnde Johansson var beredd att ta Centern över knappt ännu stelnade lik för att få igenom krav på kärnkraftsavstängning. På sätt och vis förstår jag att detta ändå var en nyttig injektion för högersidan i svensk politik och många inom Centern måste känna sig ganska vilsna idag då Centern slutat skälla som en stor ilsken hund och istället liknar något litet, irriterande och gläfsigt som Paris Hilton skulle kunna bära i sin handväska. Men jag är nog inte rätt person att klaga över detta eftersom jag anser att kärnkraften ska byggas ut plus att Centern plockar stora poäng av mig genom att stå för en sund rovdjurspolitik.
Liksom många andra småpartier tror jag Centerns dagar i rikspolitiken är räknade. Det kommer mer och mer bli två block där gränsen går mellan blocken och inte mellan de olika partierna. Jag antar att Centern är det parti på högersidan som fått göra störst förändringar i självaste ideologin för att få vara med i Alliansen (ja den högra alltså). Inte helt olikt den framtid Vänsterpartiet står inför ihop med Mona, Peter och Maria (i den vänstra alliansen). Så vad händer i framtiden för den här typen av partier? Kanske har Centern nått något sorts rock bottom – sämre än 4,1 % kanske det aldrig blir eller?
Annat är det på lokalnivå där jag tror Centerns styrka och framtid ligger. På många platser i Sverige har jag känslan av att Centern är det parti som lokalt är det parti som har fötterna stadigt och stabilt i den lokala myllan. Där är Centern ett parti som värnar det lokala och verkligen försöker se till att hela Sverige lever – något som ur demokratisynpunkt är oerhört viktigt. Faktum är att jag känner till kommuner där just Centern kanske är det enda parti som lyckats uppehålla någon form av sunt förnuft samt att hålla ett någorlunda högt intelligenskvotssnitt på sina kommunvallistor. Detta hoppas jag får genomslag den 19 september då det (förhoppningsvis) visar sig finnas gränser för hur illa det annars kan bli.
I nästa avsnitt – partierna som gör allt de kan för att ta Centern och de andra småpartiernas plats i riksdagen.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
#7 Vänsterpartiet
onsdag 1 september 2010
#7 Vänsterpartiet
Under våren 2010 hade jag nöjet att få lyssna på Lars Ohly som av någon anledning valt(?) att hälsa på just min arbetsplats.
Saken är den att jag alltid gillat Lars Ohly. Jag tycker han känns ärlig, modig (som vågar stå för något han trodde på trots det uppenbart otaktiska i detta) och jordnära. Inte heller utan ett sinne för humor varav höjdpunkten måste ha varit när han under Victorias och Daniels bröllop tillåtit att TV monterat kameror i hans lägenhet bara för att kolla vad en partiledare som uppenbart är emot kungahuset kan ha för sig en sådan medial och royalistisk superduperdag. Han lallade runt, drack kaffe, kollade mailen. Stor underhållning helt enkelt och inte minst en härlig kontrast till resterande pampiga sändning från det kungliga bröllopet till vilket samtliga partiledare var inbjudna.
Olyckligtvis för alla som vill se Vänsterpartiet växa är ideologin bakom partiet en ytterst förlegad historia som inte tål dag(en)sljus. Hur idealistiskt, vackert, humanistiskt och behövligt det än må vara så är inte vänsterpartiets väg en väg som leder in i framtiden. Vänsterpartiets kärnväljare är idag allt för gamla och grå för att orka upp på barrikaderna. Visst finns några unga energiska men jag tror att de står för en kraft som vill mycket mer åt vänster än vad Sveriges riksdag klarar av. Det är kört. Over. Finito. Vänsterns väljare kommer att dammsugas upp av dels vänsterytterligheter och (till största delen) av miljöpartiet. Precis som för Kristdemokraterna är det själva fundamentet som partiet står på som vacklar och kanske inte nödvändigtvis det som byggts ovanför jorden.
Vänsterpartiets positionering mellan renodlade kommunister och socialdemokrater är egentligen en spännande idé i sig. Vad är det egentligen de gör? De har ju samma mål som Socialdemokraterna (en gång i tiden hade) – bara mer rakt på sak, pang-på, tjoff. Så det man hör Socialdemokratin snärja in i svårgenomskådlig retorik är vad Vänsterpartiet ärligt och burdust säger rakt ut. Hur skrämmande detta än kan tyckas ibland så känns det alltid lite ärligare.
Ibland får jag känslan av att många andra politiker och förståsigpåare ser ner lite på Ohly som om han vore en bortkommen, obildad liten lort med Fjällrävenkånken käckt hängande på axeln som förirrat sig in i finrummet där det är välskuren kostym, höga klackar och osnuten Östermalmska som gäller. Ett mer omaka par än Ohly/Sahlin har jag med andra ord svårt att tänka mig. Det är måhända en medveten strategi att inta outsiderrollen – för vem kan egentligen motstå att gilla den som alla andra är mer eller mindre dolt elaka mot?
Men åter till besöket på min arbetsplats. Det absolut bästa Lars Ohly sa på sitt besök i vår aula kom som en slutkläm. Kommer inte ihåg det ordagrant men det var någonting i stil med: ”Och vad är det viktigaste i höstens val? Jo, och det här menar jag verkligen, att NI går och röstar. Det är till och med att föredra att ni röstar på Maude framför att ni inte röstar alls – och då antar jag att ni förstår hur allvarligt jag menar vad jag säger. Först i andrahand hoppas jag innerligt att ni lägger er röst på Vänsterpartiet...” Återigen vacker humor samt det viktigaste budskapen av dem alla: GÅ OCH RÖSTA!
Och på tal om Maude – Härnäst: C
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
Saken är den att jag alltid gillat Lars Ohly. Jag tycker han känns ärlig, modig (som vågar stå för något han trodde på trots det uppenbart otaktiska i detta) och jordnära. Inte heller utan ett sinne för humor varav höjdpunkten måste ha varit när han under Victorias och Daniels bröllop tillåtit att TV monterat kameror i hans lägenhet bara för att kolla vad en partiledare som uppenbart är emot kungahuset kan ha för sig en sådan medial och royalistisk superduperdag. Han lallade runt, drack kaffe, kollade mailen. Stor underhållning helt enkelt och inte minst en härlig kontrast till resterande pampiga sändning från det kungliga bröllopet till vilket samtliga partiledare var inbjudna.
Olyckligtvis för alla som vill se Vänsterpartiet växa är ideologin bakom partiet en ytterst förlegad historia som inte tål dag(en)sljus. Hur idealistiskt, vackert, humanistiskt och behövligt det än må vara så är inte vänsterpartiets väg en väg som leder in i framtiden. Vänsterpartiets kärnväljare är idag allt för gamla och grå för att orka upp på barrikaderna. Visst finns några unga energiska men jag tror att de står för en kraft som vill mycket mer åt vänster än vad Sveriges riksdag klarar av. Det är kört. Over. Finito. Vänsterns väljare kommer att dammsugas upp av dels vänsterytterligheter och (till största delen) av miljöpartiet. Precis som för Kristdemokraterna är det själva fundamentet som partiet står på som vacklar och kanske inte nödvändigtvis det som byggts ovanför jorden.
Vänsterpartiets positionering mellan renodlade kommunister och socialdemokrater är egentligen en spännande idé i sig. Vad är det egentligen de gör? De har ju samma mål som Socialdemokraterna (en gång i tiden hade) – bara mer rakt på sak, pang-på, tjoff. Så det man hör Socialdemokratin snärja in i svårgenomskådlig retorik är vad Vänsterpartiet ärligt och burdust säger rakt ut. Hur skrämmande detta än kan tyckas ibland så känns det alltid lite ärligare.
Ibland får jag känslan av att många andra politiker och förståsigpåare ser ner lite på Ohly som om han vore en bortkommen, obildad liten lort med Fjällrävenkånken käckt hängande på axeln som förirrat sig in i finrummet där det är välskuren kostym, höga klackar och osnuten Östermalmska som gäller. Ett mer omaka par än Ohly/Sahlin har jag med andra ord svårt att tänka mig. Det är måhända en medveten strategi att inta outsiderrollen – för vem kan egentligen motstå att gilla den som alla andra är mer eller mindre dolt elaka mot?
Men åter till besöket på min arbetsplats. Det absolut bästa Lars Ohly sa på sitt besök i vår aula kom som en slutkläm. Kommer inte ihåg det ordagrant men det var någonting i stil med: ”Och vad är det viktigaste i höstens val? Jo, och det här menar jag verkligen, att NI går och röstar. Det är till och med att föredra att ni röstar på Maude framför att ni inte röstar alls – och då antar jag att ni förstår hur allvarligt jag menar vad jag säger. Först i andrahand hoppas jag innerligt att ni lägger er röst på Vänsterpartiet...” Återigen vacker humor samt det viktigaste budskapen av dem alla: GÅ OCH RÖSTA!
Och på tal om Maude – Härnäst: C
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
#6 Kristdemokraterna
söndag 29 augusti 2010
#6 Kristdemokraterna
Kristdemokraterna är egentligen en harmlös liten grupp med en vid första anblicken tilltalande profil där man trycker på det goda i världen, på familjen, de gamla etc. Allt med en liten lätt undanskymd referens till den äldste gamlingen av dem alla - Gud.
Och partiledaren då – Affe ni vet – eller – ehh – nej... Ja, ni vet. Han med snäll, vattenkammad snelugg och glasögon. Ehh. Alfs efterträdare. Kom igen nu. Jag har det på tungan. Han heter... Nej. Som bortblåst. Ska jag behöva slå upp det på nätet? Alzheimer light?? Eller kanske inte. Kanske den här gången är inte det dåliga minnet mitt fel. Är det Alfs? Lyste han allt för dominant under alla år? Kommer någon någonsin att kunna ta över? Men va fasen heter karln???
I brist på partiledarnamn - låt mig ägna en stund åt religion i allmänhet. Människan har ett behov att att ordna in och generalisera för att på så sätt få grepp om sin samtid och sig själv i förhållande till allt som finns omkring oss. Saker vi inte förstår skrämmer oss. Och det som skrämmer oss kan ge energi åt den som vill ha makt över andra. Religion, i betydelsen – Kristendom, Judendom, Islam osv, har ett enda syfte och det är att från början till slut kontrollera människor/människomassor. Och i vissa tider och för vissa människor fyller detta naturligtvis en viktig funktion som kommer att rädda samhället från kaos och katastrof. Men när man som samhälle väl har passerat ett visst medeltidsstadium så bör andra, mer upplysta, kontrollorgan ta över styret. Det sekulariserade samhället är ett modernt samhälle. Religion, i ovan nämnda betydelse, bör därmed stå tillbaka och bli en personlig sak som är upp till var och en – och därmed per definition också överlämna all makt och ägande till staten eller det privata. Liksom kungahuset ska inte religioner ha någon makt i det moderna samhället.
Vad är det då som är unikt med Kristdemokraterna förutom den där lätt dolda kopplingen till religionen? Familjen? Att man ska vara snäll mot varandra? Pensionärernas väl (som ju rimligtvis står Gud närmast i den långa ringlande kön som kallas livet)? Vilket parti eller ens vilken människa skulle inte, om det är möjligt, göra sitt bästa i dessa frågor? Är månde Kristdemokraternas tid som parti över? Finns behovet? Jag tror inte det vore en god idé att styra ett land utifrån vad Tor och Oden sägs ha delgett mänskligheten någon gång för länge sedan. Lite daterat. Lite omodernt. Lite konservativt. Lite fanatiskt. Lite farligt. Tor, Oden, Gud, Allah – same same but different.
Men vad händer då om Kristdemokraterna faller ur regeringen och tynar fullständigt bort? Var tar deras röster vägen? Lite här och var kanske. Mestadels inom den gamla Alliansen? Tyvärr tror jag att ett parti som Sverigedemokraterna skulle gynnas i ett sådant scenario eftersom det uppenbarligen finns ett 4%-igt utrymme för ett råkonservativt alternativ. Med andra ord får man, hur det än är, hoppas att Kristdemokraterna hänger med ett tag till. Go Göran Go! (Jag ber om ursäkt för att jag inte kom ihåg vad du hette utan att googla det)
Och nästa gång: Från far-out-höger till far-out-vänster.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
PS. Dagen till ära vill jag passa på att gratulera till väl genomfört Birkebeinerritt för hela Team Whoosh. Val i all ära men i jämförelse med detta äventyr framstår valet den 19e september som en liten petitess... DS.
Och partiledaren då – Affe ni vet – eller – ehh – nej... Ja, ni vet. Han med snäll, vattenkammad snelugg och glasögon. Ehh. Alfs efterträdare. Kom igen nu. Jag har det på tungan. Han heter... Nej. Som bortblåst. Ska jag behöva slå upp det på nätet? Alzheimer light?? Eller kanske inte. Kanske den här gången är inte det dåliga minnet mitt fel. Är det Alfs? Lyste han allt för dominant under alla år? Kommer någon någonsin att kunna ta över? Men va fasen heter karln???
I brist på partiledarnamn - låt mig ägna en stund åt religion i allmänhet. Människan har ett behov att att ordna in och generalisera för att på så sätt få grepp om sin samtid och sig själv i förhållande till allt som finns omkring oss. Saker vi inte förstår skrämmer oss. Och det som skrämmer oss kan ge energi åt den som vill ha makt över andra. Religion, i betydelsen – Kristendom, Judendom, Islam osv, har ett enda syfte och det är att från början till slut kontrollera människor/människomassor. Och i vissa tider och för vissa människor fyller detta naturligtvis en viktig funktion som kommer att rädda samhället från kaos och katastrof. Men när man som samhälle väl har passerat ett visst medeltidsstadium så bör andra, mer upplysta, kontrollorgan ta över styret. Det sekulariserade samhället är ett modernt samhälle. Religion, i ovan nämnda betydelse, bör därmed stå tillbaka och bli en personlig sak som är upp till var och en – och därmed per definition också överlämna all makt och ägande till staten eller det privata. Liksom kungahuset ska inte religioner ha någon makt i det moderna samhället.
Vad är det då som är unikt med Kristdemokraterna förutom den där lätt dolda kopplingen till religionen? Familjen? Att man ska vara snäll mot varandra? Pensionärernas väl (som ju rimligtvis står Gud närmast i den långa ringlande kön som kallas livet)? Vilket parti eller ens vilken människa skulle inte, om det är möjligt, göra sitt bästa i dessa frågor? Är månde Kristdemokraternas tid som parti över? Finns behovet? Jag tror inte det vore en god idé att styra ett land utifrån vad Tor och Oden sägs ha delgett mänskligheten någon gång för länge sedan. Lite daterat. Lite omodernt. Lite konservativt. Lite fanatiskt. Lite farligt. Tor, Oden, Gud, Allah – same same but different.
Men vad händer då om Kristdemokraterna faller ur regeringen och tynar fullständigt bort? Var tar deras röster vägen? Lite här och var kanske. Mestadels inom den gamla Alliansen? Tyvärr tror jag att ett parti som Sverigedemokraterna skulle gynnas i ett sådant scenario eftersom det uppenbarligen finns ett 4%-igt utrymme för ett råkonservativt alternativ. Med andra ord får man, hur det än är, hoppas att Kristdemokraterna hänger med ett tag till. Go Göran Go! (Jag ber om ursäkt för att jag inte kom ihåg vad du hette utan att googla det)
Och nästa gång: Från far-out-höger till far-out-vänster.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
#5 Socialdemokraterna
PS. Dagen till ära vill jag passa på att gratulera till väl genomfört Birkebeinerritt för hela Team Whoosh. Val i all ära men i jämförelse med detta äventyr framstår valet den 19e september som en liten petitess... DS.
onsdag 25 augusti 2010
#5 Socialdemokraterna
Det finns inget parti som kommer ens i närheten av att ha varit så pass mycket ansvariga för att bygga upp nästan allt som är bra med Sverige som Socialdemokraterna är. Utan någon egentlig konkurrens har man byggt upp ett samhälle som många andra länder i världen avundsjukt tittar på och beundrar. Det finns ingen som egentligen kan påstå annat än att Sverige under 1900-talet sköttes på bästa möjliga sätt utifrån de förutsättningar som gavs. Och då menar jag inte att det i detaljnivå kunnat göras annorlunda – absolut inte – men tittar man ändå var vi som land befinner oss idag så kan man, enligt mig, inte vara så värst missnöjd med att bo i ett av världens rikaste och tryggaste länder. Jag bockar och bugar inför socialdemokratin ur detta perspektiv och tror inte att något annat parti eller någon annan partikoalition kunnat göra det så värst mycket bättre – eller ens annorlunda.
MEN
Hur kan man, 2010, vara så oerhört korkad att man sätter Mona Sahlin i förarstolen för vad man försöker marknadsföra som ett trovärdigt regeringsalternativ? Är det för gammal trogen tjänst? Finns det INGEN ANNAN som vill köra en ganska rostig och skruttig, jättestor bil i form av S? Eller är det av rent sentimentala skäl? Snacka om valstrategiskt jätteblunder!
I fyra år har dessutom partiet låtit Tomas Östros vara Monas kartläsare. Envist sköter han många av intervjuerna och lika envist återkommer han till en(1!) enda sak: Gnäll-Gnäll-Gnäll. En mindre konstruktiv politiker får man ta mig tusan leta efter. Priset tog han när han försökte få svenska folket att tro att det var Alliansens fel att vi drabbats av en lågkonjunktur. Ja, jo, tjena. Hur jävla dumma tror han att vi är? Tyvärr verkar en hel del ha köpt hans resonemang...
Socialstyrelsen borde för länge sedan varit framme och tvingat såväl Mona som Östros att ha tydliga varningsmärken tryckta på magen: ”VARNING: Kan förorsaka akut illamående vid inlyssning” - så bedrövligt hemskt är deras eviga gnäll så fort de får chansen att yttra sig i media.
Socialdemokraternas stora lycka har de senaste 50 åren varit den så kallade stora gråa massan som tillhört en generation som röstade S första gånger de fick rösta och sedan inte ens tänkt tanken att det faktiskt går att ändra sig. En gång S alltid S – oavsett vad S håller på med. Enligt en framtidsforskare jag lyssnade på för många år sedan är den typen av röstande snart ett minne blott. De generationer som snart är i majoritet kallade forskaren för hoppjerkor och de kan enligt prognosen röra sig över hela den politiska skalan inom loppet av några minuter. Spännande. Ja, spännande om man då inte vill veta med all säkerhet att S är det enskilt största och regerande paritet då förståss. Tiden då man kan leva på gamla meriter är med andra ord förbi.
*Stycket om en alldeles specifik kommuns S-lista som skulle finnas här har efter påtryckningar tagits bort. Kvarstår gör dock den sammantagna poängen – För allas vår skull och i ett modernt och mer avancerat samhälle bör ytterligare kommunsammanslagningar göras.*
Historiskt sett ska man alltså ha all respekt för vad Socialdemokraterna har gjort för Sverige. Om detta råder ingen som helst tvekan. Men som med alla system som får för mycket makt under lång tid blir det till slut inte bra (se tex Sovjet). Plötsligt går det från att vara praktiskt, mänskligt till att bli skapat för sin egen livsuppehållande skull. Byråkratin blir en evighetsmaskin som beskriven av Kafka och den fungerar slutligen inte bättre än världen så som beskriven av Orwell. Socialdemokraterna behöver i mina ögon förnya sig något alldeles oerhört mycket om man vill behålla sin position inom makten och här följer några förslag på förändringsmöjligheter till att börja med:
* Gnäll → Var konstruktiva och skapa ett eget program Ni själva tror på
* Bort med Sahlin/Östros → Fram med Bodström/Wallström
* Klasskamp och orättvisor → Bli mer moderna och realistiska i val av topp-5-viktiga-frågor
* Vänsterallians → S + MP och inte V (blir ett mer trovärdigt regeringsalternativ i långa loppet)
* Rekrytera proffsigare personer på beslutande poster
* Ny logotype
* Tillsätt Karlstads kommunalråd Håkan Holm som ansvarig för utbyggnaden av Sverige som helhet. OM ni inte hört/sett honom agera har ni missat något. Visionär, driftig, påhittig, rolig och helt enkelt en äkta, galen (i väldigt positiv bemärkelse) joker.
Om inte något händer kommer Miljöpartiet att fullständigt äta upp Socialdemokraterna inom loppet av några år.
Och om Socialdemokraterna behöver genomgå ett stålbad vad gäller förnyelse står nästa parti på tur inför en skärseldsrenande modernisering av bibliska mått (om man ska lyckas).
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
MEN
Hur kan man, 2010, vara så oerhört korkad att man sätter Mona Sahlin i förarstolen för vad man försöker marknadsföra som ett trovärdigt regeringsalternativ? Är det för gammal trogen tjänst? Finns det INGEN ANNAN som vill köra en ganska rostig och skruttig, jättestor bil i form av S? Eller är det av rent sentimentala skäl? Snacka om valstrategiskt jätteblunder!
I fyra år har dessutom partiet låtit Tomas Östros vara Monas kartläsare. Envist sköter han många av intervjuerna och lika envist återkommer han till en(1!) enda sak: Gnäll-Gnäll-Gnäll. En mindre konstruktiv politiker får man ta mig tusan leta efter. Priset tog han när han försökte få svenska folket att tro att det var Alliansens fel att vi drabbats av en lågkonjunktur. Ja, jo, tjena. Hur jävla dumma tror han att vi är? Tyvärr verkar en hel del ha köpt hans resonemang...
Socialstyrelsen borde för länge sedan varit framme och tvingat såväl Mona som Östros att ha tydliga varningsmärken tryckta på magen: ”VARNING: Kan förorsaka akut illamående vid inlyssning” - så bedrövligt hemskt är deras eviga gnäll så fort de får chansen att yttra sig i media.
Socialdemokraternas stora lycka har de senaste 50 åren varit den så kallade stora gråa massan som tillhört en generation som röstade S första gånger de fick rösta och sedan inte ens tänkt tanken att det faktiskt går att ändra sig. En gång S alltid S – oavsett vad S håller på med. Enligt en framtidsforskare jag lyssnade på för många år sedan är den typen av röstande snart ett minne blott. De generationer som snart är i majoritet kallade forskaren för hoppjerkor och de kan enligt prognosen röra sig över hela den politiska skalan inom loppet av några minuter. Spännande. Ja, spännande om man då inte vill veta med all säkerhet att S är det enskilt största och regerande paritet då förståss. Tiden då man kan leva på gamla meriter är med andra ord förbi.
*Stycket om en alldeles specifik kommuns S-lista som skulle finnas här har efter påtryckningar tagits bort. Kvarstår gör dock den sammantagna poängen – För allas vår skull och i ett modernt och mer avancerat samhälle bör ytterligare kommunsammanslagningar göras.*
Historiskt sett ska man alltså ha all respekt för vad Socialdemokraterna har gjort för Sverige. Om detta råder ingen som helst tvekan. Men som med alla system som får för mycket makt under lång tid blir det till slut inte bra (se tex Sovjet). Plötsligt går det från att vara praktiskt, mänskligt till att bli skapat för sin egen livsuppehållande skull. Byråkratin blir en evighetsmaskin som beskriven av Kafka och den fungerar slutligen inte bättre än världen så som beskriven av Orwell. Socialdemokraterna behöver i mina ögon förnya sig något alldeles oerhört mycket om man vill behålla sin position inom makten och här följer några förslag på förändringsmöjligheter till att börja med:
* Gnäll → Var konstruktiva och skapa ett eget program Ni själva tror på
* Bort med Sahlin/Östros → Fram med Bodström/Wallström
* Klasskamp och orättvisor → Bli mer moderna och realistiska i val av topp-5-viktiga-frågor
* Vänsterallians → S + MP och inte V (blir ett mer trovärdigt regeringsalternativ i långa loppet)
* Rekrytera proffsigare personer på beslutande poster
* Ny logotype
* Tillsätt Karlstads kommunalråd Håkan Holm som ansvarig för utbyggnaden av Sverige som helhet. OM ni inte hört/sett honom agera har ni missat något. Visionär, driftig, påhittig, rolig och helt enkelt en äkta, galen (i väldigt positiv bemärkelse) joker.
Om inte något händer kommer Miljöpartiet att fullständigt äta upp Socialdemokraterna inom loppet av några år.
Och om Socialdemokraterna behöver genomgå ett stålbad vad gäller förnyelse står nästa parti på tur inför en skärseldsrenande modernisering av bibliska mått (om man ska lyckas).
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
#4 Moderaterna
söndag 22 augusti 2010
#4 Moderaterna
Moderaterna är det allra tydligaste exemplet på att Svenska valet inte längre handlar om partiprogram utan om personer. Moderaterna är Fredrik Reinfeldt vare sig han gillar det eller inte. Som tur är för Moderaterna har de lyckats vaska fram en trovärdig och bra statsministerkandidat som verkar gå hem i nästan alla läger. Det är ytterst sällan man hör att fel som skett under Alliansens flagg beror på Reinfeldt. Däremot förekommer han alltid när det talas i positiva ordalag om den nu sittande regeringen.
På en femöring vände Reinfeldt och hans vänner en konservativ tråkskuta som enbart matchades av att se färg torka på intresseskalan och skapade de nya Moderaterna som helt plötsligt kändes fräscha, pålitliga och till och med lite spännande(!). Här har många partier mycket att lära.
Eftersom man fått Folkpartiet att ta alla jobbiga och provocerande smällar och Centern att skälla högst har Moderaterna lyckats styra skeppet på ett sätt som gör dem svåra att attackera. Utan att göra mycket väsen av sig styr de och ställer lite som de vill. Det känns, tror jag, tryggt och lugnt. När det blåser är det C och FP som rycker ut.
Så hur ska man kunna misslyckas om man nu verkligen lyckats bygga upp en sådan genuin och trygg image? Jo, det finns ett avgrundsdjupt svart hål som kan fälla den sittande regeringen:
Försäkringskassan! Detta hår av hin är visserligen ingen skapelse av M alena men förändringar i sjukförsäkringssystemet fick konsekvenser som man knappast hade räknat med. Tanken var nog god – att man skulle skärpa upp systemet så att man minimerar sjukfrånvaron. Men Försäkringskassans genomförande innebar att det blev totalstopp i systemet och det kan det bara inte vara. För ett rikt land som Sverige ska vi kunna vara sjuka och bli omhändertagna på bästa möjliga sätt – och ett land är aldrig rikare än sättet på vilket man tar hand om sina svaga som Michael Moore säger i en av sina filmer. Man bör få hjälp och stöttning för att snabbt kunna återgå i arbete (om det är möjligt) eftersom detta i slutändan kommer att gynna såväl människorna som statskassan. Om man däremot konstruerar ett handahavande som bara är jämförbart med Kafkas i krångel och byråkrati så är man ute på fel spår. Nog kan det ha varit så att det var ”fine tuning” som behövdes för att Försäkringskassan (fyrkantigare myndighet får man nog leta efter) skulle fungera, men här får det egentligen inte bli fel eftersom många av de som berörs av förändringarna i sjukförsäkringssystemet redan ligger ner. Och att sparka på de som redan ligger ner – det gör man bara inte – inte ens om man är en stelbent mekanisk datarobot utan förmåga att tänka själv vid namn Försäkringskassan. Om Alliansen och Moderaterna tappar stort i valet är detta den sannolika anledningen tror jag. Och var det nu inte Moderaternas/Alliansens fel att Försäkringskassan slutade fungera fullständigt måste man ju naturligtvis kommentera, ändra och vara ytterst tydlig med detta när man kommunicerar med tänkbara väljare. Det har man inte varit – och det är, om inget annat, ett rejält varningstecken.
Klassisk partipolitiskt tungviktsboxning kräver naturligtvis att S följer tätt inpå ärkerivalen M.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
På en femöring vände Reinfeldt och hans vänner en konservativ tråkskuta som enbart matchades av att se färg torka på intresseskalan och skapade de nya Moderaterna som helt plötsligt kändes fräscha, pålitliga och till och med lite spännande(!). Här har många partier mycket att lära.
Eftersom man fått Folkpartiet att ta alla jobbiga och provocerande smällar och Centern att skälla högst har Moderaterna lyckats styra skeppet på ett sätt som gör dem svåra att attackera. Utan att göra mycket väsen av sig styr de och ställer lite som de vill. Det känns, tror jag, tryggt och lugnt. När det blåser är det C och FP som rycker ut.
Så hur ska man kunna misslyckas om man nu verkligen lyckats bygga upp en sådan genuin och trygg image? Jo, det finns ett avgrundsdjupt svart hål som kan fälla den sittande regeringen:
Försäkringskassan! Detta hår av hin är visserligen ingen skapelse av M alena men förändringar i sjukförsäkringssystemet fick konsekvenser som man knappast hade räknat med. Tanken var nog god – att man skulle skärpa upp systemet så att man minimerar sjukfrånvaron. Men Försäkringskassans genomförande innebar att det blev totalstopp i systemet och det kan det bara inte vara. För ett rikt land som Sverige ska vi kunna vara sjuka och bli omhändertagna på bästa möjliga sätt – och ett land är aldrig rikare än sättet på vilket man tar hand om sina svaga som Michael Moore säger i en av sina filmer. Man bör få hjälp och stöttning för att snabbt kunna återgå i arbete (om det är möjligt) eftersom detta i slutändan kommer att gynna såväl människorna som statskassan. Om man däremot konstruerar ett handahavande som bara är jämförbart med Kafkas i krångel och byråkrati så är man ute på fel spår. Nog kan det ha varit så att det var ”fine tuning” som behövdes för att Försäkringskassan (fyrkantigare myndighet får man nog leta efter) skulle fungera, men här får det egentligen inte bli fel eftersom många av de som berörs av förändringarna i sjukförsäkringssystemet redan ligger ner. Och att sparka på de som redan ligger ner – det gör man bara inte – inte ens om man är en stelbent mekanisk datarobot utan förmåga att tänka själv vid namn Försäkringskassan. Om Alliansen och Moderaterna tappar stort i valet är detta den sannolika anledningen tror jag. Och var det nu inte Moderaternas/Alliansens fel att Försäkringskassan slutade fungera fullständigt måste man ju naturligtvis kommentera, ändra och vara ytterst tydlig med detta när man kommunicerar med tänkbara väljare. Det har man inte varit – och det är, om inget annat, ett rejält varningstecken.
Klassisk partipolitiskt tungviktsboxning kräver naturligtvis att S följer tätt inpå ärkerivalen M.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
#3 Miljöpartiet
onsdag 18 augusti 2010
#3 Miljöpartiet
Från att ha varit ett riktigt lalloparti har Miljöpartiet under Peter Eriksson och Maria Wetterstrands ledning befäst Miljöpartiets ställning som en makt att räkna med. Och i min prognos så är detta bara början. Lyckas man vaska fram två lika bra partiledare som tar över (alternativt tar sitt sunda förnuft tillfånga och behåller de man har) är man snart vänstersidans utan tvekan största parti.
Låt mig börja med Maria Wetterstrand. Ung, söt, driftig, medveten om vad hon vill åstadkomma, smart och med en ledarpotential enbart matchad av Reinfeldt. Jag uppfattar Maria som tydlig och medveten om att det inte går att vara hur idealistisk som helst utan att lägga till en rejäl dos realism. Och det sistnämnda är precis det som kommer att göra Miljöpartiet till ett riktigt stort parti.
Peter Eriksson å andra sidan. Ung (verkar i alla fall ung och rapp i steget i förhållande till många andra politiker), kan vara spontant jättrolig (ytterst sällsynt bland politiker), verkar ha distans men samtidigt idealistiskt driven. Är Maria Wetterstrands perfekta sidekick med sin lantisprofil light.
Faran med Miljöpartiet är, som jag ser det, att de är allt för storstadscentrerade. Det blir lätt miljö ur ett kvasiperspektiv som riktar sig till akademiker och förståsigpåarbesserwissrar. Kanske frågorna i sig är viktiga men om man framför dem på ett sätt som gör att många människor känner att man inte får vara med på tåget eller till och med att man känner sig nedvärderad och/eller undanskuffad så kommer man aldrig att tas på nog stort allvar. Ett lysande exempel på en sådan fråga är bensinpriserna. Ska man bli trovärdig med chockhöjningar på drivmedel måste man ha en mycket bra lösning för människor som bor långt från kollektivtrafik och som är helt beroende av sina fordon i såväl jobb som på fritiden. Det räcker alltså inte med ett avdrag för jobbresor – så enkelt är det inte – och det måste samtliga aktiva miljöpartister förstå om de ska bli trovärdiga.
Ovanstående är dock Miljöpartiets möjligen största akilleshäl eftersom jag tror att man fortfarande har kvar en hel del aktivister med ett oerhört begränsat synfält inom partiet. Det är visserligen beundransvärt att människor brinner och lägger ner sig för något man tror på – men det är inte den typen av människor som bör ha makt över ett land. Aktivisterna måste alltså ges minimalt med mediautrymme om Miljöpartiet ska framstå som trovärdigt.
Senast Miljöpartiet lyckades få igenom något som faktiskt märktes av var det så kallade friåret. Snacka om en dyr historia. Snacka om en vackert humanistisk idé. Men att våga tänka nytt och sätta människan främst (och mena det (i jämförelse med de flesta andra partierna)) är Miljöpartiets joker i leken. Den kan dock snabbt bli en belastning som man måste balansera eftersom ingen i dagens vacklande ekonomiska läge törs chansa allt för hejvilt utan att tänka på konsekvenserna. Ingen vill att Sverige ska gör en Grekland. Balansgång på knivsegg är bara förnamnet på vad som krävs av MP. Men all heder för att man försöker tänka nytt. Kanske borde man också försöka tänka nytt i sin positionering och försöka undvika att bli fastgjutna i ett block. Jag förstår att det är lockande att koppla ihop sig med VP och S och bli ett realistiskt regeringsalternativ. Och taktiskt sett är det naturligtvis det enda rätta – men det är ändå lite synd eftersom det kommer att slipa bort mycket av det som är spännande och nytt med MP.
M-P=M
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
Låt mig börja med Maria Wetterstrand. Ung, söt, driftig, medveten om vad hon vill åstadkomma, smart och med en ledarpotential enbart matchad av Reinfeldt. Jag uppfattar Maria som tydlig och medveten om att det inte går att vara hur idealistisk som helst utan att lägga till en rejäl dos realism. Och det sistnämnda är precis det som kommer att göra Miljöpartiet till ett riktigt stort parti.
Peter Eriksson å andra sidan. Ung (verkar i alla fall ung och rapp i steget i förhållande till många andra politiker), kan vara spontant jättrolig (ytterst sällsynt bland politiker), verkar ha distans men samtidigt idealistiskt driven. Är Maria Wetterstrands perfekta sidekick med sin lantisprofil light.
Faran med Miljöpartiet är, som jag ser det, att de är allt för storstadscentrerade. Det blir lätt miljö ur ett kvasiperspektiv som riktar sig till akademiker och förståsigpåarbesserwissrar. Kanske frågorna i sig är viktiga men om man framför dem på ett sätt som gör att många människor känner att man inte får vara med på tåget eller till och med att man känner sig nedvärderad och/eller undanskuffad så kommer man aldrig att tas på nog stort allvar. Ett lysande exempel på en sådan fråga är bensinpriserna. Ska man bli trovärdig med chockhöjningar på drivmedel måste man ha en mycket bra lösning för människor som bor långt från kollektivtrafik och som är helt beroende av sina fordon i såväl jobb som på fritiden. Det räcker alltså inte med ett avdrag för jobbresor – så enkelt är det inte – och det måste samtliga aktiva miljöpartister förstå om de ska bli trovärdiga.
Ovanstående är dock Miljöpartiets möjligen största akilleshäl eftersom jag tror att man fortfarande har kvar en hel del aktivister med ett oerhört begränsat synfält inom partiet. Det är visserligen beundransvärt att människor brinner och lägger ner sig för något man tror på – men det är inte den typen av människor som bör ha makt över ett land. Aktivisterna måste alltså ges minimalt med mediautrymme om Miljöpartiet ska framstå som trovärdigt.
Senast Miljöpartiet lyckades få igenom något som faktiskt märktes av var det så kallade friåret. Snacka om en dyr historia. Snacka om en vackert humanistisk idé. Men att våga tänka nytt och sätta människan främst (och mena det (i jämförelse med de flesta andra partierna)) är Miljöpartiets joker i leken. Den kan dock snabbt bli en belastning som man måste balansera eftersom ingen i dagens vacklande ekonomiska läge törs chansa allt för hejvilt utan att tänka på konsekvenserna. Ingen vill att Sverige ska gör en Grekland. Balansgång på knivsegg är bara förnamnet på vad som krävs av MP. Men all heder för att man försöker tänka nytt. Kanske borde man också försöka tänka nytt i sin positionering och försöka undvika att bli fastgjutna i ett block. Jag förstår att det är lockande att koppla ihop sig med VP och S och bli ett realistiskt regeringsalternativ. Och taktiskt sett är det naturligtvis det enda rätta – men det är ändå lite synd eftersom det kommer att slipa bort mycket av det som är spännande och nytt med MP.
M-P=M
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
#2 Folkpartiet
söndag 15 augusti 2010
#2 Folkpartiet
Från att ha varit ett slätstruket och sanslöst Westerbergmesigt parti har Folkpartiet börjat hitta sin position en bra bit till höger om mitten på den svenska partipolitiklinjen. Likt Ny Demokrati (ironiskt, inte sant?) slänger man då och då ur sig något hyfsat kontroversiellt enligt antingen regeln: ”all reklam är bra reklam”; eller: ”it’s a dirty job but someone in the Alliance’s got to do it”. Att det sedan aldrig blir något av de lite provocerande förslagen antar jag att man redan från början har kalkylerat med. Det handlar om överlevnad (profilering) för partiet och det handlar om damage limitation (läs: att locka potentiella SD-väljare till Alliansen). För fyra år sedan var det språkkunskapskrav för invandrare och den här gången är det slöjförbud/restriktioner som står i fokus. Och frågorna ska inte tas för lätt på – uppenbarligen betyder de mycket för många potentiella väljare.
I en tid då jag tror många känner ett behov av ordning och reda är det inte alls helt otänkbart att Folkpartiet faktiskt fyller en funktion som ger dem en god placering som högersidans näst största parti. När man dessutom också gärna sticker ut hakan och försöker verka drivande i frågan om till exempel Euron så stärks deras aktier enligt mig på grund av det-är-skönt-när-någon-är-jävligt-tydlig-principen. Och Folkpartiet sticker då och då ut genom att faktiskt säga vad man tycker.
Störst spelutrymme får Folkpartiet av gammal vana inom utbildningsområdet. Antar, utan att veta, att där också finns en stor del av partiets kärnväljare: relativt högutbildade besserwissrar som tjänar hyfsat och som tror att det mesta går att fixa med lite fyrkantig disciplin och hårda tag. Men inte ens provocerande, nya Folkpartiet har tillnärmelsevis tagit stegen som kommer att krävas för att skapa framtidens konkurrenskraftiga skola. Här tror jag grundtanken måste bytas från mätbara poäng i klassiska ämnen till att faktiskt fokusera på vad det är vi vill ska komma ut ur skolsystemet efter 9, 12, 13, 15 eller 20 år. Större och större vikt behöver läggas på hur man är som människa, hur man läser andra människor, hur man bemöter andra människor och hur man snabbt och effektivt lär sig, tar till sig nytt och anpassar sig och sin egen kunskap/erfarenhet till omvärlden. Det handlar mer om att kunna ta reda på, om man nu mot all förmodan hamnar i ett sådant läge, vad ett pluskvamperfekt är snarare än att faktiskt kunna definitionen per automatik och slutligen förmedla denna kunskap till de som efterfrågade den på ett proffsigt, trevligt och vägvinnande sätt. Men detta skrämmer många som föredrar att ha det som de alltid har haft det – då slipper man tänka nytt.
Partiledaren så, Jan Björklund. Till skillnad från sina föregångare verkar Björklund ändå ha lite stake. Westerberg saknade det helt och hållet och Lars Leijonborg verkade bara allt för snäll för att leka på den här nivån. Detta reparerar Jan Björklund med bravur. Han känns pålitlig, tydlig, modern och står för vad han tror på. Samtliga goda (ovanliga?) politikeregenskaper. Dock möjligtvis lätt humorbefriad. Till TV4s söndagsmorgonsoffa ombads han ta med sig en ”kompis” och man kan ju tänka sig en mängd spännande och intressanta kompisar (grannen, hunden, mamma, Iphonen, gosedjuret whatever). Han borde ha satsat på något oväntat – men icke. Kompisen han tog med var Marit Paulsen som visserligen betyder jättemycket för Folkpartiet – men hur kul var det? Humorfritt och lite stelt som sagt var. Dock gör Folkpartiets relativa tydlighet samt att man gör Alliansens skitjobb i slutändan att Folkpartiet slipper hänga och dingla på 4%-spärrlinjen som man gjorde för några år sedan.
Skulle jag råda Folkpartiet till ett smart framtidsdrag skulle jag ge Nina Larsson från Folkpartiet i Värmland mer och mer utrymme. Det jag sett av henne bådar sådär Margot Wallströmgott (och då ska ni veta att jag verkligen gillar Margot). :-) Med Nina i täten kommer Moderaterna och Folkpartiet bli de lok som drar högersidans allians framöver (till skillnad från nu då Moderaterna styr hela tiden).
Next up: Miljöpartiet.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
I en tid då jag tror många känner ett behov av ordning och reda är det inte alls helt otänkbart att Folkpartiet faktiskt fyller en funktion som ger dem en god placering som högersidans näst största parti. När man dessutom också gärna sticker ut hakan och försöker verka drivande i frågan om till exempel Euron så stärks deras aktier enligt mig på grund av det-är-skönt-när-någon-är-jävligt-tydlig-principen. Och Folkpartiet sticker då och då ut genom att faktiskt säga vad man tycker.
Störst spelutrymme får Folkpartiet av gammal vana inom utbildningsområdet. Antar, utan att veta, att där också finns en stor del av partiets kärnväljare: relativt högutbildade besserwissrar som tjänar hyfsat och som tror att det mesta går att fixa med lite fyrkantig disciplin och hårda tag. Men inte ens provocerande, nya Folkpartiet har tillnärmelsevis tagit stegen som kommer att krävas för att skapa framtidens konkurrenskraftiga skola. Här tror jag grundtanken måste bytas från mätbara poäng i klassiska ämnen till att faktiskt fokusera på vad det är vi vill ska komma ut ur skolsystemet efter 9, 12, 13, 15 eller 20 år. Större och större vikt behöver läggas på hur man är som människa, hur man läser andra människor, hur man bemöter andra människor och hur man snabbt och effektivt lär sig, tar till sig nytt och anpassar sig och sin egen kunskap/erfarenhet till omvärlden. Det handlar mer om att kunna ta reda på, om man nu mot all förmodan hamnar i ett sådant läge, vad ett pluskvamperfekt är snarare än att faktiskt kunna definitionen per automatik och slutligen förmedla denna kunskap till de som efterfrågade den på ett proffsigt, trevligt och vägvinnande sätt. Men detta skrämmer många som föredrar att ha det som de alltid har haft det – då slipper man tänka nytt.
Partiledaren så, Jan Björklund. Till skillnad från sina föregångare verkar Björklund ändå ha lite stake. Westerberg saknade det helt och hållet och Lars Leijonborg verkade bara allt för snäll för att leka på den här nivån. Detta reparerar Jan Björklund med bravur. Han känns pålitlig, tydlig, modern och står för vad han tror på. Samtliga goda (ovanliga?) politikeregenskaper. Dock möjligtvis lätt humorbefriad. Till TV4s söndagsmorgonsoffa ombads han ta med sig en ”kompis” och man kan ju tänka sig en mängd spännande och intressanta kompisar (grannen, hunden, mamma, Iphonen, gosedjuret whatever). Han borde ha satsat på något oväntat – men icke. Kompisen han tog med var Marit Paulsen som visserligen betyder jättemycket för Folkpartiet – men hur kul var det? Humorfritt och lite stelt som sagt var. Dock gör Folkpartiets relativa tydlighet samt att man gör Alliansens skitjobb i slutändan att Folkpartiet slipper hänga och dingla på 4%-spärrlinjen som man gjorde för några år sedan.
Skulle jag råda Folkpartiet till ett smart framtidsdrag skulle jag ge Nina Larsson från Folkpartiet i Värmland mer och mer utrymme. Det jag sett av henne bådar sådär Margot Wallströmgott (och då ska ni veta att jag verkligen gillar Margot). :-) Med Nina i täten kommer Moderaterna och Folkpartiet bli de lok som drar högersidans allians framöver (till skillnad från nu då Moderaterna styr hela tiden).
Next up: Miljöpartiet.
Läs också:
#1 Snart är det val – en introduktion
torsdag 12 augusti 2010
#1 Snart är det val – en introduktion
Det har länge varit tyst(!?) på den här sidan. Tänkte jag skulle ändra på det den närmsta månaden med en liten valspecial 2010.
Alliansen med Fredrik Reinfeldt vid rodret har nu styrt Sverige i nära fyra år. Fyra år av, i alla fall i medierna, enorma ekonomiska fallgropar som man, oavsett vilket parti man tillhört, tvingats förhålla sig till och försöka styra undan i den mån det gått. Mycket av politiken har med andra ord dikterats av omständigheter som står långt från någon Svensk regerings kontroll.
Att Alliansen vann valet 2006 samt det faktum att även vänstersidan nu satt ihop en egen allians talar sitt tydliga språk. Det är blockpolitik som gäller och inget annat. Det enda som möjligtvis skulle kunna rubba detta är om Piratpartiet eller Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen.
Detta betyder att vi i praktiken har två sidor att välja mellan. Partierna suddas sakteliga ut och vad är det då som tar platsen i rampljuset? Jo – personerna. Jag är helt övertygad om att Sverige kommer att ha en stark utveckling gentemot någon form av personval eller åtminstone att det blir personerna själva som profilerar sig och inte nödvändigtvis partierna. Just detta faktum gör det berättigat att granska, kommentera och ifrågasätta själva personen i större utsträckning än tidigare. På gott och ont blir politikern en utsatt person. Det får inte finnas minsta lilla skelett i garderoben om man ska få behålla jobbet (vilket man såg tydliga tecken på när Alliansen tog sina första stapplande bambisteg som regering). Inte en enda synd från ungdomstiden, inte ett endaste felsteg tolereras. Men är det verkligen de helt felfria vi vill ska styra landet? Jag menar – hur frisk är den som aldrig felat?? Men samtidigt – var går gränser för vilka strulputtar som ska få stå vid rodret? Detta är en intressant fråga eftersom vad många kommer att rösta på kommer att grunda sig på hur de dömer/bedömer en specifik politikers göranden, historia, utseende, röstläge, hårfärg, tidigare beslut och så vidare.
Nu är det naturligtvis så att det inte enbart blir färgen på Lars Ohlys skjorta eller Fredrik Reinfeldts hårfärg för dagen som fäller avgörandet. ”De stora” frågorna lurar i faggorna och de kommer återigen att bli:
* Jobb och Ekonomi – en onödigt stor fråga i valet eftersom båda blocken kommer att fullständigt behöva förhålla sig till omvärlden och därför minimeras egentligen manöverutrymmet nationellt. Det man kan göra här blir relativt marginellt i det stora hela. Men det är klart att saker som till exempel RUT-avdraget spelar en stor roll för många individer utan att vara en ”jättestor” fråga för nationen.
* Miljön – Liksom jobben en fråga som till stor del ligger på en internationell nivå. En stor skillnad är dock att man här bör vara mer av ett föregångsland. Sverige ska ligga längst fram i allt och vara idealistiskt drivet i miljöfrågorna även om det blir dyrt. Belöningen tror jag kan vara stor i en snar framtid för de länder som tagit täten inom detta område.
* Skolan – Det forskas, undersöks och diskuteras i oändlighet om kvaliteten på den svenska skolan. På gott och ont. Vilka resultat vi tidigare haft spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att när elever går ur skolan är de attraktiva på en internationell arbetsmarknad, driftiga egenföretagare, uppfinningsrika och goda, demokratiska samhällsmedborgare som ställer upp för varandra i ett internationellt perspektiv. De kunskaper och de egenskaper som var viktiga för 50 år sedan är inte sådant som nödvändigtvis efterfrågas idag. Frågan är alltså om inte en framtidsanpassad svensk skola måste genomgå extrema förändringar för att klara ovanstående. Förändringar som jag tror ännu är allt för stora för att något etablerat parti ska våga ta sig an uppgiften.
* Hälsa och Sjukvård – Känslan av att bo i ett land där man VET att när JAG blir sjuk så får jag den bästa tänkbara hjälpen är A och O i ett välfärdssamhälle. Men hur når man dit?
* Invandring – Egentligen ingen ”stor” fråga. Men med media som hittat sin guldkalv i Jimmie Åkesson så kommer den frågan att dryftas fram och tillbaka och fram och tja – ni fattar. Den intressanta frågan (i förhållande till själva invandrandet), och mycket mycket svårare, är istället integration på ett smart och fungerande bra sätt. Utrymmesbrist är ju inte det största problemet i Sverige direkt.
Om bara någon månad är det alltså dags att bestämma sig för vilka frågor vilka partier och vilka personer som ska få vårt förtroende. Personligen har jag långt ifrån bestämt mig. Faktum är att jag inte har en aning om vad jag ska rösta på. Min lilla valspecial blir snarast ett sätt att försöka hitta fram till ett bra beslut. Jag är i allra högsta grad påverkningsbar med andra ord. :-)
I nästa inlägg Folkpartiet liberalerna (av ingen genomtänkt anledning alls får de vara först ut).
Alliansen med Fredrik Reinfeldt vid rodret har nu styrt Sverige i nära fyra år. Fyra år av, i alla fall i medierna, enorma ekonomiska fallgropar som man, oavsett vilket parti man tillhört, tvingats förhålla sig till och försöka styra undan i den mån det gått. Mycket av politiken har med andra ord dikterats av omständigheter som står långt från någon Svensk regerings kontroll.
Att Alliansen vann valet 2006 samt det faktum att även vänstersidan nu satt ihop en egen allians talar sitt tydliga språk. Det är blockpolitik som gäller och inget annat. Det enda som möjligtvis skulle kunna rubba detta är om Piratpartiet eller Sverigedemokraterna tog sig in i Riksdagen.
Detta betyder att vi i praktiken har två sidor att välja mellan. Partierna suddas sakteliga ut och vad är det då som tar platsen i rampljuset? Jo – personerna. Jag är helt övertygad om att Sverige kommer att ha en stark utveckling gentemot någon form av personval eller åtminstone att det blir personerna själva som profilerar sig och inte nödvändigtvis partierna. Just detta faktum gör det berättigat att granska, kommentera och ifrågasätta själva personen i större utsträckning än tidigare. På gott och ont blir politikern en utsatt person. Det får inte finnas minsta lilla skelett i garderoben om man ska få behålla jobbet (vilket man såg tydliga tecken på när Alliansen tog sina första stapplande bambisteg som regering). Inte en enda synd från ungdomstiden, inte ett endaste felsteg tolereras. Men är det verkligen de helt felfria vi vill ska styra landet? Jag menar – hur frisk är den som aldrig felat?? Men samtidigt – var går gränser för vilka strulputtar som ska få stå vid rodret? Detta är en intressant fråga eftersom vad många kommer att rösta på kommer att grunda sig på hur de dömer/bedömer en specifik politikers göranden, historia, utseende, röstläge, hårfärg, tidigare beslut och så vidare.
Nu är det naturligtvis så att det inte enbart blir färgen på Lars Ohlys skjorta eller Fredrik Reinfeldts hårfärg för dagen som fäller avgörandet. ”De stora” frågorna lurar i faggorna och de kommer återigen att bli:
* Jobb och Ekonomi – en onödigt stor fråga i valet eftersom båda blocken kommer att fullständigt behöva förhålla sig till omvärlden och därför minimeras egentligen manöverutrymmet nationellt. Det man kan göra här blir relativt marginellt i det stora hela. Men det är klart att saker som till exempel RUT-avdraget spelar en stor roll för många individer utan att vara en ”jättestor” fråga för nationen.
* Miljön – Liksom jobben en fråga som till stor del ligger på en internationell nivå. En stor skillnad är dock att man här bör vara mer av ett föregångsland. Sverige ska ligga längst fram i allt och vara idealistiskt drivet i miljöfrågorna även om det blir dyrt. Belöningen tror jag kan vara stor i en snar framtid för de länder som tagit täten inom detta område.
* Skolan – Det forskas, undersöks och diskuteras i oändlighet om kvaliteten på den svenska skolan. På gott och ont. Vilka resultat vi tidigare haft spelar ingen roll. Det enda som spelar roll är att när elever går ur skolan är de attraktiva på en internationell arbetsmarknad, driftiga egenföretagare, uppfinningsrika och goda, demokratiska samhällsmedborgare som ställer upp för varandra i ett internationellt perspektiv. De kunskaper och de egenskaper som var viktiga för 50 år sedan är inte sådant som nödvändigtvis efterfrågas idag. Frågan är alltså om inte en framtidsanpassad svensk skola måste genomgå extrema förändringar för att klara ovanstående. Förändringar som jag tror ännu är allt för stora för att något etablerat parti ska våga ta sig an uppgiften.
* Hälsa och Sjukvård – Känslan av att bo i ett land där man VET att när JAG blir sjuk så får jag den bästa tänkbara hjälpen är A och O i ett välfärdssamhälle. Men hur når man dit?
* Invandring – Egentligen ingen ”stor” fråga. Men med media som hittat sin guldkalv i Jimmie Åkesson så kommer den frågan att dryftas fram och tillbaka och fram och tja – ni fattar. Den intressanta frågan (i förhållande till själva invandrandet), och mycket mycket svårare, är istället integration på ett smart och fungerande bra sätt. Utrymmesbrist är ju inte det största problemet i Sverige direkt.
Om bara någon månad är det alltså dags att bestämma sig för vilka frågor vilka partier och vilka personer som ska få vårt förtroende. Personligen har jag långt ifrån bestämt mig. Faktum är att jag inte har en aning om vad jag ska rösta på. Min lilla valspecial blir snarast ett sätt att försöka hitta fram till ett bra beslut. Jag är i allra högsta grad påverkningsbar med andra ord. :-)
I nästa inlägg Folkpartiet liberalerna (av ingen genomtänkt anledning alls får de vara först ut).
onsdag 3 mars 2010
Att sluta snusa – Det sanna beroendet visar sitt ansikte
Del 6: Den orala stimulansen
Att bli av med nikotinberoendet var, såhär i tvåmånadersperspektiv, ingen match. Visst, första veckan befann jag mig i en dimmig, absurd uppochnervärld som bara genom det faktum att den var just en vecka lång blev hanterbar. Hade det stadiet pågått längre tvivlar jag på att jag stått fast vid mitt beslut att sluta snusa. Men, en vecka var överkombar – åtminstone med lite hjälp av morötter, spontanshopping, nikotintuggummin och det tobak- och nikotinfria snuset Onico.
Men jag borde ha varit på min vakt. Skulle det verkligen vara så lätt att det räckte med en vecka i skärselden för att vara renad från årtionden av regelbundet giftintag? Icke då! Den riktiga utmaningen stod och lurade runt hörnet. En listig och smygande fara som jag identifierat först nu – två nikotinfria månader senare.
Det är idag inte nikotinet som drar i mig och får mig att känna efter i fickan att allt som behövs för en lyckad dag i livet finns med. Nej, det är Onicodosan man känner efter. Jag är idag näst intill lika beroende av Onico som jag var av vanligt snus för tre månader sedan och man börjar ju undra hur saker och ting hänger ihop egentligen.
Det är med andra ord inte beroendet som giftet i sig har framkallat som gjort det svårt att sluta snusa – det är den orala stimulansen – den rätta känslan under läppen. Och jäklar så svårt det har visat sig att bli av med den känslan. Man känner sig naken och utsatt utan något med den rätta känslan under läppen och det hjälper varken med tuggummin eller morötter oavsett var man stoppar upp dom…
Att bli av med nikotinberoendet var, såhär i tvåmånadersperspektiv, ingen match. Visst, första veckan befann jag mig i en dimmig, absurd uppochnervärld som bara genom det faktum att den var just en vecka lång blev hanterbar. Hade det stadiet pågått längre tvivlar jag på att jag stått fast vid mitt beslut att sluta snusa. Men, en vecka var överkombar – åtminstone med lite hjälp av morötter, spontanshopping, nikotintuggummin och det tobak- och nikotinfria snuset Onico.
Men jag borde ha varit på min vakt. Skulle det verkligen vara så lätt att det räckte med en vecka i skärselden för att vara renad från årtionden av regelbundet giftintag? Icke då! Den riktiga utmaningen stod och lurade runt hörnet. En listig och smygande fara som jag identifierat först nu – två nikotinfria månader senare.
Det är idag inte nikotinet som drar i mig och får mig att känna efter i fickan att allt som behövs för en lyckad dag i livet finns med. Nej, det är Onicodosan man känner efter. Jag är idag näst intill lika beroende av Onico som jag var av vanligt snus för tre månader sedan och man börjar ju undra hur saker och ting hänger ihop egentligen.
Det är med andra ord inte beroendet som giftet i sig har framkallat som gjort det svårt att sluta snusa – det är den orala stimulansen – den rätta känslan under läppen. Och jäklar så svårt det har visat sig att bli av med den känslan. Man känner sig naken och utsatt utan något med den rätta känslan under läppen och det hjälper varken med tuggummin eller morötter oavsett var man stoppar upp dom…
måndag 11 januari 2010
Att sluta snusa – När man släpper garden
Del 5: Kriget mot belöningssystemet
Nyckeln är hjärnans belöningssystem. Ser man till att belöningssystemet fortsätter få sitt så kommer man också att klara av att sluta snusa. Men i detta ligger naturligtvis ett annat problem – nämligen viktökning. För hur lätt är det inte att tänka att ”och nu har jag varit så duktig att jag är värd minst en Snickers”? Och så tar man en dubbel-Snickers för säkerhets skull. Jag försöker köra hårt med morötterna och resonerar som så att jag får väl börja banta när det här har lagt sig.
Det har nu gått 11 dagar och jag är väl medveten om att detta på långa vägar räknas som ett lyckat sluta-snusa-uppdrag på länge. Så vitt jag minns tog det mig säkert tio år att sluta sukta efter cigaretter när jag slutat med det. Det är dock inte en kamp varje dag längre, nej nu förs kampen mer i det fördolda – lite sådär i smyg när man som minst anar det.
Man känner i princip hela tiden en malande tanke i huvudet: ”Varför inte bara ta en snus? Hur farligt kan det vara? Några laster är väl ändå ok att ha? Varför inte njuta lite av livet? Ta en snus – må bra!” Det finns tusen och åter tusen goda anledningar till att ta en snus verkar det som. Jag hör dem dagligen i mitt eget huvud – och jag känner väl igen dem från andra snusare/rökare (antar att narkomaner/alkoholister/och-vad-mer-man-nu-kan-vara-beroende-avister skulle kunna resonera på samma sätt).
Och på tal om belöningar. Någon frågade mig idag om det var så att man tröttnat på att jag var så arg och aggressiv att man tvångsintagit mig och opererat in en rejäl snus under hakan.
Icke. Har bara genomgått en liten skönhetsoperation... ;-)
Nyckeln är hjärnans belöningssystem. Ser man till att belöningssystemet fortsätter få sitt så kommer man också att klara av att sluta snusa. Men i detta ligger naturligtvis ett annat problem – nämligen viktökning. För hur lätt är det inte att tänka att ”och nu har jag varit så duktig att jag är värd minst en Snickers”? Och så tar man en dubbel-Snickers för säkerhets skull. Jag försöker köra hårt med morötterna och resonerar som så att jag får väl börja banta när det här har lagt sig.
Det har nu gått 11 dagar och jag är väl medveten om att detta på långa vägar räknas som ett lyckat sluta-snusa-uppdrag på länge. Så vitt jag minns tog det mig säkert tio år att sluta sukta efter cigaretter när jag slutat med det. Det är dock inte en kamp varje dag längre, nej nu förs kampen mer i det fördolda – lite sådär i smyg när man som minst anar det.
Man känner i princip hela tiden en malande tanke i huvudet: ”Varför inte bara ta en snus? Hur farligt kan det vara? Några laster är väl ändå ok att ha? Varför inte njuta lite av livet? Ta en snus – må bra!” Det finns tusen och åter tusen goda anledningar till att ta en snus verkar det som. Jag hör dem dagligen i mitt eget huvud – och jag känner väl igen dem från andra snusare/rökare (antar att narkomaner/alkoholister/och-vad-mer-man-nu-kan-vara-beroende-avister skulle kunna resonera på samma sätt).
Och på tal om belöningar. Någon frågade mig idag om det var så att man tröttnat på att jag var så arg och aggressiv att man tvångsintagit mig och opererat in en rejäl snus under hakan.
Icke. Har bara genomgått en liten skönhetsoperation... ;-)
söndag 10 januari 2010
Att sluta snusa – Ups and Downs
Del 4: Alla dessa goda råd och tips
Om det från början handlade om att se hur länge jag kan stå ut utan snus så har spelreglerna ändrats. Har jag dagligen stoppat något i käften som gör mig såhär bedövad och sjuk – så är det slut nu. Man kan ju undra vad det faktiskt är i de små goda påsarna egentligen.
Allt eftersom abstinensen blev värre och jag dessutom bestämde mig för att det faktiskt är slut på snusandet kändes det som att alla tillgängliga hjälpmedel var tillåtna helt plötsligt.
Morötter: Gott. Nyttigt. Lokalproducerat. Tar inte bort abstinensbesvären men det dämpar lite att frenetiskt tugga, tugga tugga, tugga, tugga...
Träna: Funkade inte alls för mig första veckan. Orkade ingenting. Låg bara där på bänken och funderade på om det inte vore bäst att ta en snus i alla fall. Kanske ett bra inslag senare?
Nikotintuggummi: Inhandlades när det var som jävligast i avseende att ha in case of emergency. Det funkade absolut på mig och gjorde mig mycket mycket lugnare när det var som värst. Dock går det inte att jämföra med en riktig snus. Eftersom det går att bli lika beroende av dessa tuggummin så har jag varit väldigt restriktiv med användandet. Max ett om dagen (i mitt fall på kvällen så jag kan sova)!
Tuggummi: Tugga, tugga, tugga, tugga. Keeps you busy. Funkar helt klart på mig. Bäst är Stimorol Senses.
Nikotinfri snus: Den orala stimulansen ska ha sitt också. Bara känslan av en snus under läppen är ett litet miniberoende i sig. Trots att jag vet att det inte är en riktig snus under läppen så känns det ändå ganska bra att lägga in en Onico med enbär- eller pepparmintsmak.
Släng all snus: Det sägs att det är som att be om att börja igen att ha tillgång till snus. Så inte i mitt fall (än så länge). För mig känns det som en trygghet att ha de små dosorna lite här och där. En i jackan, en i kylen och så vidare. Lite som att ha kvar tändaren i fickan i åratal efter att man slutat röka. Dessutom håller det tävlingen vid liv: Hur tuff är jag egentligen. :-)
Bit ihop: Oh yeah! Det är det här det handlar om tror jag och för att kunna göra detta så måste du i hjärtat ha bestämt dig för att sluta.
Liksom Gud vilade även abstinensen den sjunde dagen. Det var en befrielse när det kemiska äntligen mattades av. Fokuset återkom, jag skakar inte och jag känner mig inte sjuk längre. Nu återstår bara en intensiv känsla av att ”det vore väldigt gôtt med en snus”.
Om det från början handlade om att se hur länge jag kan stå ut utan snus så har spelreglerna ändrats. Har jag dagligen stoppat något i käften som gör mig såhär bedövad och sjuk – så är det slut nu. Man kan ju undra vad det faktiskt är i de små goda påsarna egentligen.
Allt eftersom abstinensen blev värre och jag dessutom bestämde mig för att det faktiskt är slut på snusandet kändes det som att alla tillgängliga hjälpmedel var tillåtna helt plötsligt.
Morötter: Gott. Nyttigt. Lokalproducerat. Tar inte bort abstinensbesvären men det dämpar lite att frenetiskt tugga, tugga tugga, tugga, tugga...
Träna: Funkade inte alls för mig första veckan. Orkade ingenting. Låg bara där på bänken och funderade på om det inte vore bäst att ta en snus i alla fall. Kanske ett bra inslag senare?
Nikotintuggummi: Inhandlades när det var som jävligast i avseende att ha in case of emergency. Det funkade absolut på mig och gjorde mig mycket mycket lugnare när det var som värst. Dock går det inte att jämföra med en riktig snus. Eftersom det går att bli lika beroende av dessa tuggummin så har jag varit väldigt restriktiv med användandet. Max ett om dagen (i mitt fall på kvällen så jag kan sova)!
Tuggummi: Tugga, tugga, tugga, tugga. Keeps you busy. Funkar helt klart på mig. Bäst är Stimorol Senses.
Nikotinfri snus: Den orala stimulansen ska ha sitt också. Bara känslan av en snus under läppen är ett litet miniberoende i sig. Trots att jag vet att det inte är en riktig snus under läppen så känns det ändå ganska bra att lägga in en Onico med enbär- eller pepparmintsmak.
Släng all snus: Det sägs att det är som att be om att börja igen att ha tillgång till snus. Så inte i mitt fall (än så länge). För mig känns det som en trygghet att ha de små dosorna lite här och där. En i jackan, en i kylen och så vidare. Lite som att ha kvar tändaren i fickan i åratal efter att man slutat röka. Dessutom håller det tävlingen vid liv: Hur tuff är jag egentligen. :-)
Bit ihop: Oh yeah! Det är det här det handlar om tror jag och för att kunna göra detta så måste du i hjärtat ha bestämt dig för att sluta.
Liksom Gud vilade även abstinensen den sjunde dagen. Det var en befrielse när det kemiska äntligen mattades av. Fokuset återkom, jag skakar inte och jag känner mig inte sjuk längre. Nu återstår bara en intensiv känsla av att ”det vore väldigt gôtt med en snus”.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)